Fokus på målen

I går var en sån där dag där fokus låg på det eviga tjafsandet. Att det helt enkelt inte går att vara överens eftersom vi tycker fundamentalt olika om precis allting. Alltså inte om städning, för där tycker vi lika (jag städar). Inte om matlagning för där tycker vi också lika (jag lagar mat).

Men grundvalarna skakar för vi är inte överens om boendet. Jag börjar faktiskt utveckla hat mot våra få kvadratmeter och det beror på att vi har kontoret i vardagsrummet och en ynka toalett som tre personer slåss om. Dessutom är det den årstiden där jag längtar efter ett bad, men vi har bara en dusch. Jag pusslar och pusslar för vi får helt enkelt inte plats med våra saker så som vi bor idag. Jag vill bo större, men vi bor i Stockholm och där har man inte råd att köpa ett större boende om man inte ska bo ute på landet, dvs med en timmes pendlande in och ut ur stan.

Mitt förslag är att vi skulle flytta till riktiga landet. Dvs till övriga landet Sverige. Det handlar om att jag vill bo såhär:

När vi i själva verket bor med den här fina utsikten:

Röda stövlar

Idag satte jag på mig mina röda lackstövlar.

Låter väl förmodligen som ingenting, men idag går jag runt som en symbol för att det faktiskt är möjligt att gå från att vara en förlorare varje dag, till att bli en vinnare.

Det är lite trångt om fötterna, men hela jag njuter av att känna stövlarna på mina ben. Stövlar som jag bara kunnat gå och drömma om förut. Man går ju inte heller direkt ut och köper något onyttigt att stoppa i sig när man har röda lackstövlar. Man tänker ju mer på att benen faktiskt nästan ser ut som att sitta på en barbiedocka. Alltså jisses, mina ben ser inte bara långa ut, utan också hyggligt smala.

Att fötterna förmodligen kommer att kännas som köttfärs när jag tar av mig stövlarna, talar jag tyst om. Min mamma lärde mig att vill man vara fin får man lida pin. Det var på den tiden när hon med en locktång försökte göra lockar i ett hopplöst tunt skandinaviskt blont hår. Alla hade ju lockad lugg när jag var liten. Även vi med små stripor till hår.

Numera har alla stövlar, även de med lite större vader har stövlar. Så vi går alla runt och är symboler för att det faktiskt går att vinna.

Hantera

När jag tittar på min blogg så ser jag att jag har en person som följer min blogg. Följt av ordet: "hantera".

Ja hur hanterar man det? Är det något jag förväntas ta ställning till... ? Att det finns en läsare av min blogg? (Och jag skriver bara för dig nu...)

Jag känner mig genast lite nervös på en gång och jag blir svettig i handflatorna för jag tänker att nu förväntas jag göra något, hantera något, och jag vet inte riktigt vad...

Ja, är man byråkrat så är man!

En idé

Jag kom precis på att om man inte har något att blogga om (vilket jag inte har som lever ett händelsefattigt och enkelspårigt liv) så kan man ju blogga om hur bloggen ser ut.

Jag ändrade min blogg så den blev grön och nästa gång jag loggade in så fick jag kisa för att kunna läsa något. Nej! Det går ju inte! Jag får helt enkelt göra om och göra bättre. Så nu är bloggen tillbaka i trista modesta (nytt ord, lärde jag mig på Nobelfesten igår) färger och jag kan sitta här och vara avundsjuk på alla som lyckas fantisera ihop jättesnygga bloggar.

Och vart hittar man den där tickern som visar om man har några besökare?

Ja... lite sköna saker att fundera på.

J'accuse...!

Jag kanske ska börja med att berätta att jag jagar minutrar för att få mitt liv att gå ihop.

Jag kliver upp tidigare på morgonen och struntar i kajalen utan rusar ut i duggregnet och väntar på försenad buss. Sen till Svedmyra t-banestation och jag ser hur tåget åker iväg. Men nästa kommer redan efter tre minuter.

Tåget kommer in på perrongen, glider fram i sakta mak... stannar men försent och halva framvagnen stannar utanför perrongen. Ingenting händer. Tåget tar ny fart. Stannar igen. Tvekar. Men åker igen. Utan att ha släppt på mig och diverse andra.

Nästa tåg kommer om sex minuter. Mina medpassagerare står på perrongen och tittar. Jag rusar naturligtvis ner för att höra om det är något fel på perrongen eftersom tåg inte tycks stanna. Men det finns ingen där. Jag blir lindrigt frustrerad. Det finns ingen man kan klaga till. Ingen som är ett spår intresserad av min frustration. Jag får lugnt knyta händerna i fickorna och hindra mig själv från att sparka in en dörr.

Merde!

Jag kom till jobbet, samma tid som vanligt. Fast utan kajal...

Och där förlorade jag min enda läsare...

Ja sambon kollade ju in min blogg och konstaterade genast att jisses vad den är tråkig! Ingenting säger jag och ingenting tycks hända i mitt liv. Ja vad vill han läsa? Baby, jag har varit otrogen? Ligger liksom inte riktigt för mig...

Jag gick och skrev ett riktigt saftigt inlägg till min blogg i huvudet. I flera dagar formulerade jag elaka meningar och tankar. Jag retade mig nämligen en hel del på vissa tendenser runt omkring mig.

Men så vände jag på en femöring. Insåg hur lyckligt lottad jag är som faktiskt har någon som vill prata med mig. Som bjuder in mig på vinkväll och som verkar genuint intresserad av att jag har något att säga. Trots att det är lågkonjunktur och väldigt jobbigt för många människor, så känner jag ändå att jag är väldigt glad över att jag finns just här just nu. Och att jag ibland får en inbjudan till något som jag känner är spännande.

Alla dessa dagar som kom och gick...

...inte visste jag att det var livet.

Men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det där är i bästa fall önsketänkande. Att jag är fri att skapa mitt eget liv, menar jag. Jag tittar ut genom fönstret och visst hade jag hellre sett ut på en blå lagun och ljusgul sand än dessa karga trädtoppar och regntunga skyar som vilar över landet just nu.

Det blir visst ingen vit jul heller säger de.

Jag när just nu en önskan så stark att jag ska bli fri att mer har möjlighet att välja det liv jag verkligen vill ha. Därför försöker jag kämpa för att inte som ett rö för vinden flyga än hit och än dit.

Jag har redan tagit flera viktiga steg, men tiden börjar bli knapp.