Operationsvåndor

I går kväll var jag sååå trött att jag somnade när jag nattade Lilleman. Men jag vaknade lika hemskt upp efter en liten stund. Mardrömmar. Och så igen. Och igen. Tills jag gick upp vid fem i elva och åt en macka. Då mådde jag så illa av hunger.

Sambon hade köpt ett nytt bröd och efter nästan en hel macka mådde jag så otroligt illa av smaken på brödet. Det var liksom för mycket kanel? juice? eller russin? i brödet? Gick ut i kylskåpet och tog en mun yoghurt. Också den med kanel i. Jag sköljde munnen med lite avslagen tonic.

Efter en stund kunde jag gå och lägga mig igen. Sov ganska tungt med bara en mardröm under natten. Att jag var tillbaka i mitt gamla jobb igen...

Beds are burning...

Lilleman är väldigt nyfiken på allting. När vi spelar musik frågar han vad de sjunger om. Så spelade de "beds are burning" på radion. Jag slungades tillbaka tjugo år och sjöng med. Tänkte på Kåren när alla skrålade tillsammans, dansandes i en stor ring.

"Mamma, vad sjunger han?"
"Han sjunger: beds are burning..."
"Vad betyder det?"
"Att sängarna brinner..."

Paus.

"Varför brinner sängarna?"
"Jae... de gjorde det i Australien för 20 år sen..."

Alltså jag har aldrig analyserat den där texten. Men hemma har vi nu lyssnat på hela skivan och den är ju riktigt bra. Jag som hade sorterat in den under "90-talsmusik som inte åldrats med värdighet". Ja det var ju inte ett rätt insåg jag...

Att landa mitt i livet!

Jag har verkligen växt fast i mitt hem! I helgen klarade jag helt enkelt inte av att duscha och sätta på mig fejset för att gå ut och dricka GT. Insåg att jag kunde sitta hemma i mjuka soffan och med drinken och se en juste rulle istället.

Och så är det här i livet ibland. Man klarar helt enkelt inte av omvärlden utan måste ägna sig åt sig själv. Däremot känns det skönt att jag faktiskt fick välja själv, som den vuxna kvinna jag är. Min sambo tog på sig fulla barnansvaret som om jag inte varit hemma och han la Lilleman och söndag morgon fick jag en välbehövlig sovmorgon. Det kallar jag verkligen lyx! Tack min älskling!

Det gjorde att jag i dag kunde njuta av att det var måndag och att vakna till en ny dag. Jag stod och andades in luften vid busshållplatsen (och visst är det vår i luften?) och njöt av ljuset.

Lev nu!

Ibland får jag för mig att när man pratar om "laws of attraction" och att affirmera så förutsätter många runt omkring en att man automatiskt ska vara lycklig. Så kan jag också själv tänka när jag ska dyka in i nån av böckerna; jag känner ett motstånd mot det eftersom jag själv inte upplever mig som lycklig och glad. När Oprah och hennes väninnor sitter i program efter program och ler med sina bländvita tänder och pratar om hur glada och tacksamma man är så får jag också väldigt svårt att helt och hållet ta till mig budskapet.

Men något som jag upptäckt på sista tiden är att man behöver inte vara hänryckande lycklig och gå runt som i extas. Entusiasmera sin omgivning med klyftiga saker. Liva upp varenda sällskap och sitta och fånle på tunnelbanan.

Det är faktiskt så att allt är inte glatt och kul. Om jag ska uppleva att allt är glatt och kul innebär det också att jag i så fall drömmer mig bort och längtar bort från nuet och då mister jag också kontakten med mig själv. Det finns också människor runt omkring en som faktiskt aldrig ger något tillbaka utan helt enkelt är som svarta nebulosor till energitjuvar. Då gäller det egentligen att vara aktsam om sin egen energi för att inte dräneras.

Ett tips är att för att våga släppa taget behöver jag acceptera allt som händer i mitt liv. Om jag inte kan ändra situationen, släpp taget. Lita till att allt som sker är till mitt högsta bästa (Divine timing) och gå in helt i händelsen. Nuet erbjuder en viktig nyckel till frihet!

Detta är faktiskt en väldigt befriande men samtidigt lite skrämmande tanke. Men det tål verkligen att övas på!

Så om ni (eller du som läser detta) inte finner mig skrattandes varenda dag innebär det inte att jag inte faktiskt älskar att vara här och nu!

Att kratta där man står...

"Sedan har man slutat amma. Man har bytt sin sista blöja. Och vips – så får man lite tid över. Att tänka. Och blir förbannad och muttrar att ”blev det inte bättre än så här?”. Det är då det inte räcker med lite balsam i håret. Man behöver balsam för själen också" Saxat från Hilleri Wahl igår.

Och jösses vad jag kände mig träffad i går när jag läste detta. Det var som att hon skrev bara för mig. Riktat till mig. Och faktum är att nu förstår jag varför jag är överallt på en gång, missnöjd med allting och det känns som att jag hela tiden glömt något. Jag vill också operera brösten (fast magen. Och eventuellt låren. Gärna överarmarna.) Jag vill också gå ner de där sista fem kilona för det skulle vara en stor skillnad i att vara där än här (vet jag med bestämdhet). Jag är dock förbannad varje dag för jag skulle behöva leva som en eunuck utan krav från hitan och ditan för att klara av att stålsätta mig för ännu en fight mot min kropp.

Men ingen vill ge mig denna respiten. Jag kämpar som en galning. Jag kämpar med näbbar och klor för överlevnad.

I går var det då dags för ett första steg i min nya "plan". Vi har för lite plats och för mycket saker. Mitt mål är att vårt hem ska göras om för att inte upplevas som trångt. Ett första steg i rätt riktning var att grabben fick en egen garderob där alla hans kläder får plats. Och mamma fick genast mycket mer garderobsplats till sina 150 kjolar och blusar. Ytterligare en klädstång skall in i garderoben för byxor. Sen är nästa steg att hitta förvaring för alla våra skor.

Kan vi fixa det? Yes we can. (för alla småbarnsföräldrar vet ju att det inte är Obama som kommit på detta utan Byggare Bob!)

Nu förstår jag...

Idag läste jag metro och jag tyckte att Hilleri Wahl skriver väldigt träffande här:

http://www.metro.se/2009/03/03/69832/sa-klarar-victoria-40arskrisen/

Jag inser att det är precis där jag befinner mig nu. I den där lilla punkten när jag börjar inse att: "wait a second..."

Jag vill först vara tydlig och säga att jag har nog ett av de mest jämlika förhållandena som man kan tänka sig. Min sambo är den allra bästa pappan till vår son och det är väldigt många uppgifter som ligger på hans axlar för att jag faktiskt har problem med att klara av dem. Och det är jag också djupt tacksam över. Vi har nog bytt precis lika många blöjor och gjort precis lika många vällingflaskor. Vi tävlar om vår lille gosses gunst. Mats har tagit ut precis lika många föräldradagar som jag har. Vi njuter i vårt föräldraskap.

Men. Vi njuter inte i vårt förhållande till varandra. Vi har ständigt taggarna utåt för vi tar varenda liten sak som sägs personligt så vi anser väl båda att vi behöver skyddas från den andra. Dessutom är vi ju millimetermänniskor och det är väl här egentligen som problemet uppstår. Min sambo vill att jag ska sitta hemma varenda dag i veckan. Inte ha några vänner att umgås med. Aldrig gå ut. Aldrig vilja någonting för egen räkning.

Mitt liv ska bara bestå av jobb, familjen och eventuella styrelsearbeten som dyker upp. I brist på egen tid går jag ofta ut på promenader när jag är på jobbet. Jag stresshandlar för min själ känner sig inlåst och behöver flyga fritt.

Jag har försökt tala med honom oändligt många gånger. När jag påtalar detta säger han att; jamen om du skaffar barnvakt kan vi gå på bio. Jag låter nog väldigt hård nu (men det är min blogg...) men det är inte mer sällskap med honom jag vill ha. Jag vill ha sällskap med andra människor. Och jag är inte onormal här. Det onormala i vår situation (och nu vänder jag mig bara till dig, sambo) är att sitta på varandra dygnets 24 timmar.

Jag är naturligtvis själv medskapare till mitt eget liv. Jag har själv varit med på allt detta under alla år. Men jag inser nu att om jag ska överleva med glädjen boende inom mig och inte torka ihop till ett litet bittert sviskon så måste jag börja skriva om min framtid.

Därför väljer jag nu att säga stopp! Från och med nu kommer jag att kämpa mig tillbaka till ett liv som jag själv kan stå för, ett liv fullt med värdighet men också fyllt av stor glädje.

Orden tog slut...

Jag skulle antingen kunna skriva långa haranger sida upp och sida ner.

Men jag väljer att vara tyst.

Jag känner mig inte duktig.

Jag känner mig inte älskad.

Jag känner mig ingenting.

Bara sådär...