Ekonomisk uppryckning.

Alltså det kändes riktigt gott att avsluta två krediter idag och jag klippte två kort, varav Lindexkortet var det ena. Åh vilken känsla av frihet!

Samtidigt är jag förundrad över tankens kraft. När jag i början av november förra året började med mitt ekonomiska system var jag en ekonomisk ruin. Jag var skuldsatt upp över skorstenen och fick låna pengar av min sambo som tjänar mindre än mig och jag började med SMS-lån. Det blev en väckarklocka som ringde rätt hårt.

Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli skuldfri. Lösa mina krediter och börja lägga lite pengar på hög. Det har varit en lång och mödosam väg men samtidigt så har jag hela tiden varit övertygad om att jag kommer att lyckas. Jag har visserligen lagt på mig några kilon för när jag slutar handla snygga små kläder försvinner liksom incitamentet att hålla vikten på nåt konstigt sätt.

Vissa månader har jag haft räkningar på uppåt 20 000 kronor. Toppnoteringen ligger på december och augusti med 20 500 kronor i räkningar, amorteringar och räntor. I genomsnitt har jag under tio månader, november till augusti betalat räkningar på 15 379 kronor. September låg på 8 371 kronor vilket är fantastiskt i sammanhanget. Jag räknar iskallt med att oktober blir ännu billigare.

Åh vilken lycka. Och i morse snöade det också. Kanske skulle man rymma utomlands?

Lusläst bankutdrag.

Jag fick en plötsligt lust att lägga undan resterna av förra lönen så att jag inte speedshoppade iväg den när den kom. La in den på ett gammalt konto på samma bank. Efter ett par dagar hade de dragit 38,75 kronor i en avgift. Tänkte inte mer på det, förrän jag i dag kollade bankutdraget noggrant och insåg att de dragit ytterligare 38,75 kronor med ett par dagars mellanrum samt 116,75 i en annan mystisk avgift. Jag ringde banken och fick tala med en jättehjälpsam kille. Han berättade att det var en bankavgift för att jag betalade räkningar.

Jag hade ju betalat fackavgiften 90 kronor och då tog banken ut 38,75 kronor från det här kontot. Jag har av nostalgiska skäl haft det kvar eftersom det var mitt första bankkonto. Men nu bad jag honom avsluta det. Han tyckte nog också att det var bäst så. Visst behöver min bank alla pengar de kan få nu i lågkonjunkturen och krisen i Estland, men att ta mina surt förvärvade slantar känns inte alls bra.

Jag passade också på att sänka en av mina krediter med 10.000 kronor. Jag är inte riktigt redo att klippa just det kortet ännu, men sänker jag krediten så lockas jag inte att använda pengarna. Snacka om att känna sig nöjd med tillvaron just nu!

Avslutat ett lån.

Jag har precis avslutat mitt lån som jag hade på Ikanobanken. Jag lånade 101 000 kronor för nåt år sedan och det har varit tufft, men tillslut så satt pengarna där! Det är en härlig känsla att känna sig mer och mer skuldfri.

Nu ska jag ringa Lindex och be dem avsluta min kredit där så jag kan klippa kortet. Mitt Lindexkort har varit en räddningsplanka för mig när jag inte haft några pengar men ett behov av shopping. Då har jag kunnat köpa nån hår- eller ansiktsprodukt för att stilla det värsta suget. Eftersom jag lämnat det livet bakom mig känner jag att jag behöver inte ha kortet kvar. Och därmed inte heller krediten.

Det känns gõtt!

Ännu en operationens baksida.

Att vara överviktsopererad har sina framsidor och baksidor. En typisk baksida är att minnet inte är detsamma. Jag är i normala fall en minnesmästare av Guds nåde. När jag skulle tenta kunde jag komma på att svaret på en fråga stod på sidan 467 i högerspalten där det också var en bild på...

Idag så glömmer jag bort de mest naturliga saker. Som i lördags var vi på postmuséet. Då hörde jag en av killarna säga: "Jag vill också gå på Bob Hund..."

Så gick lördagen och jag tänkte hela tiden att det var ju nåt jag skulle kolla, nåt viktigt. Men jag kom inte på vad det var. Förrän nu. Då dimper minnet ned. Och det visar sig att i lördags så var det inte bara en utan två (2) spelningar med Bob Hund här i Sthlm. Meh?

Varför kom jag inte på att jag skulle kolla detta i lördags?

Tankeväckande.

Jag tyckte det här var intessant angående livspusslet.
Efter helgen konstaterar jag att om man inte befinner sig på ett Ikea, byggvaruhus eller på Drottninggatan/NK under en helg så är man i minoritet nu för tiden. Alla verkar spendera helgerna med att inhandla nya saker i alla helgöppna affärer.

Jag funderar själv på mina inköp som jag vill göra, och i huvudet funderar jag på hur jag egentligen ska resonera angående inköpsbehov. Fundering: Om jag behöver/vill ha/ska införskaffa en diskmaskin; har jag då per definition redan köpt den om jag lägger undan pengarna som ska gå till den men väntar med att inhandla den? Har jag då egentligen redan spenderat pengarna men ändå inte har någon diskmaskin? Hur ska man egentligen resonera när man lägger undan och sparar pengar, och är det ens möjligt att spara när man fortfarande befinner sig i en familjeuppbyggnadsfas?

Glad och nöjd!

Jag känner mig fullständigt glad och nöjd! Nu har vi biljetter till Kents konsert i februari och det ska bli så otroligt kul att höra dem igen! Fram tills dess ska man väl vara inlyssnad på nya skivan också...

Eftermiddagens stora fråga...

Hinner man med en pinne till?

För övrigt har jag fått kramp för jag har insett att jag mår bra på jobbet och inte så bra där jag borde kunna må bra och vara mig själv. Det verkar som att mitt humör och dåliga mående bara sprider dåliga ringar hemma. Där jag borde kunna vara skyddad från världen och dra mig tillbaka och ladda batterierna förväntas jag vara som en duracellkanin. I alla avseenden. Och det funkar inte. Hjälp!