Hoppas hoppas hoppas!

Jag slås plötsligt av tanken att jag vill det här! Jag är full av tillförsikt och inser att jag mina rätta talanger kommer väl till pass i det jag gör! Nu vill jag ut och fira och handla en affär! No bars hold liksom.

Avslappnad!

Jag har verkligen varit löjligt avslappnad den här helgen. Förutom att vi varit på kalas och ute och cyklat ett par rundor och kollat in lite nya hus, har vi byggt med lego. Hela helgen!
Det värsta är att jag blir helt besatt av det där legobyggandet, så när jag vaknade i söndagsmorse steg jag upp i arla morgonstund och började bygga. Huset börjar täckas med den ena skapelsen efter den andra. Det är verkligen otroligt att man kan bli så fast!

Nu är verkligheten här med vardagens små sysslor och jag inser också att jag faktiskt var på intervju i fredags och jag hoppas verkligen att den där tjänsten är vikt till mig just nu. Jag tyckte nämligen mot slutet så blev frågorna väldigt specifika ungefär som att de funderade på vart de skulle placera in mig... Men det händer ju så mycket under den där timmen och ibland drar tankarna mot att jag gjorde mitt livs föreställning och i andra sekunden så är jag typ sämst i hela Sverige på att bli intervjuad.

Sömnbesvär.

Men blä vilken ångest jag fick när jag la mig i natt. Tänk om jag väger mer än vad jag tror och halvvägs in i operationen vaknar jag för att jag fått för lite sömnmedel. Eller att de, ve och fasa, väger mig innan och konstaterar att jag väger för mycket och slänger ut mig från sjukhuset? Eller att kirurgen säger att han inget kan göra för att jag är för tjock. Eller att jag vaknar upp när de skär i mig. Eller inte vaknar men känner när de skär i mig.
Jag är väl ganska cool om dagarna men så fort jag lägger huvudet på kudden mal tankarna. Jag väger för mycket!

Skakig...

Jag darrar som ett asplöv... Men idag gav jag 110 procent!

Förberedelser.

Som vanligt så är det en massa förberedelser inför det man ska göra som man pysslar med. Jag har nu försökt förbereda mig inför jobbintervjun och det är konstigt men ju mer jag förbereder mig desto mer inser jag att det här vill jag... Det började nämligen mest som ett infall, att slänga iväg en ansökan liksom.

Och jag kommer att sitta där på intervjun och säga de mest rara saker om mig själv. Ibland är det ju tur att det är jag som går på anställningsintervju och pratar om mig än att sambon eller morsan skulle gå... (vilken jobbig tanke liksom)

Det hördes en skälvning från undre däck...

Det är svårt när de där sakerna som lindrade och fick tiden att försvinna helt plötsligt inte finns att tillgå. Eller de finns ju fortfarande där men kraften har avtagit. Förr kunde jag gå i affärer och kolla på kläder. Dra tyget mellan fingrarna och se potentiella möten i framtiden. Saker som hände. Känna det frasande, nystrukna, outforskade. Nu kollar jag på kläderna och jag ser trasor och fula saker som tar plats. Saker som inte borde finnas. Försvunna drömmar och pengar som gått åt till en ny fredagströja. Upprepningar och framför allt ett stort gäsp.

Jag brukar fly in i jobbet. Lägga min vinn om att vara noggrann och ge en bra förklaring så att kunden kan känna sig nöjd med ett svar. Eftersom jag förstått att de alltid velat ha ett svar. Inser att de inte vill ha nåt svar. De tar svaret och smular sönder det i små små bitar och analyserar bort minsta stavelse och betydelse. Skäller på mig för att jag har sett deras svagheter, skrapat på ytan för att jag har sett. Sår som ingen ska röra i.

Jag passar inte här längre.

Jag stoppar en godisbit i munnen och magvärken är där med vändande post. Inte ens du... suckar jag uppgivet. Vet inte vart jag ska vända mig.

26 dagar kvar!

Mindre än fyra veckor! Nu har jag börjat ta till mig informationen om hur lång tid det tar att läka och göra ont. Fast det känns fortfarande som att någon står bakom en glasvägg och berättar...