Knappt medelålders

Att vara sådär sen med allt man ”ska” göra som att börja förvärvsarbeta med lön och skaffa barn och man, gör ju att i alla fall jag, mentalt känner mig väldigt ung och knappt ens alls medelålders. Jag har ju dessutom tillbringat mycket av min vuxna tid med 60 kilos övervikt med allt vad det innebär, vilket gör att det är lätt att känna sig pånyttfödd nu efter mina operationer. Dessutom har jag ju en sexåring och jämför man sig med alla hans kompisars föräldrar så har jag knappt nått mitten på livet.

Därför är det ett bekymmer för mig att inse att jag faktiskt är lite äldre. Och att livet inte alltid går i precis den riktningen som man vill. Det har nämligen visat sig att sambons brorsa inte är frisk utan tämligen allvarligt sjuk (vilket jag tror man är om läkarna vill byta ut en klaff i hjärtat). Sen har en väninna som jag ytligt umgicks med för nåt sekel sedan dött efter en tids sjukdom. Jag läste hennes dödsruna i SvD. Då ryser jag en hel del. Tänk att gå ur tiden inte bara med en liten rad i en dödsannons utan faktiskt en halv sida om ens bedrifter…

Så… å ena sidan vill man ju väldigt gärna fira och glädjas åt att man faktiskt lever och är frisk. Å andra sidan inser jag att det nu är viktigt att faktiskt ta hand om sin hälsa så att man får leva riktigt riktigt länge. För i min värld är jag ju inte ens halvvägs…

Flygpost

Jo såhär var det…

I måndags kändes det ungefär som att jag aldrig mer skulle le igen. Inte ens nya kläder skulle kunna få mig på gott humör. Och så hittade jag en helt fantastisk blus som jag provade. Och oj! Den satt verkligen som en smäck! Jag kände leendet i mungipan, men insåg samtidigt hur kortvarigt det skulle bli. När använder man en sån? Och med tanke på priset så skulle det bara bli en onödig dyr sak i garderoben.

På måndagsnatten kunde jag inte somna. Jag låg och vände och vred på mig. Det var först på tisdagen som mina kolleger fick mig att inse att jag i tanken redan ägde blusen. Så då bestämde jag mig för att gå och köpa den. För att upptäcka att den var tvärslut… Nån timmes surfande senare insåg jag att jag fick buda den från Staterna. Resten av veckan satt jag som på nålar för jag tänkte att snart måste jag väl ändå få ett mail som talar om att de skickat blusen.

När jag kom hem i fredags så låg avin på byrån. Insåg ganska snart att de flugit hit min blus från USA. Ekonomisk idiot som jag är så blev blusen en smula dyrare än vad jag hade tänkt mig… Men den är min och hänger nu fint i garderoben.

 
    

Fortfarande sne

Jag stör mig fortfarande på att jag måste knattra små inlägg på min iPhone. Tycker att min arbetsgivare kunde vara liiite mer förstående. Samtidigt som jag är vuxen nog att förstå alla argument varför inte. Fy på sig om man inte är produktiv hela den instämplade arbetsdagen!

Toppen!

http://otteny.com/catalog/product/gallery/id/15805/image/17988/


Detta är min present till mig själv. Synd bara att den inte gick att få tag i längre. Totalslut!

Fräsch arbetsgivare...

Vilken fräsch arbetsgivare jag har. Knappt hinner vi få nytt Windows förrän säkerhet blockad exempelvis mina möjligheter att skriva ett inlägg på min blogg. Känner bara suck! Detta är så dumt på så många olika sätt att jag inte ens orkar förklara. Men bakåtsträvare har aldrig varit speciellt heta i min värld. Jag tycker det är snyggt att tänka nytt och fräscht! Nä nu får jag skriva mina blogginlägg på Iphone och det går ju så mycket snabbare än med ett riktigt tangentbord och en bildskärm som jag faktiskt ser.

Halvårsfirande.

Jag var så totalt under isen igår att jag glömde bort att det var på dagen ett halvår sedan jag rullades in för operation. Ett beslut som ändrat mitt liv i mångt och mycket. Även om jag nu landat mycket hårt i vardagen så var det ändå nödvändigt för mig att ta bort mina 4,5 kilo överflödshud. I går gick jag tidigare från jobbet för att hämta min gosse. När jag kom till skolan höll han på att leka med en kompis och hans skratt ekade mellan husen. Jag ville inte störa leken så jag smög in på bibblan och satt där tills rösterna tystnat och jag insåg att rasten var slut. Då passade jag på att hämta honom. Eftermiddagen spenderades i familjens sköte och när vi pratat och skrattat en stund somnade jag utmattad i sängen. Sambon tog hand om matinköp och matlagning och jag hängde som en trasa i soffan. Jag vet inte vad det var men jag är totalt utan någon energi just nu! I dag känns det alltså lite bättre. Min försvunna timme är fortfarande borta och visst gör det mig utmattad att ständigt vara en timme sen. Men nu har jag bestämt mig för att fira mina sex månader med en liten present till mig själv. Det som också ger mig lite energi är tanken på att min familj för en gångs skull funkade precis som jag önskar, nämligen som en andra hud när den egna är alltför öm.

Uppgiven måndag.

Idag känner jag mig alldeles uppgiven och jag vet att det delvis beror på att det är måndag och jag vaknade till snö. Samt att nån har mage att sno en timme av min tid och kalla det för "sommartid". Hallå, vi har fortfarande snö ute?! Men natten var orolig och jag tänker hela tiden på vad jag kan ha bidragit med eftersom mitt barn har mardrömmar och nattskräck. I natt var han så ledsen och grät efter sin pappa som var på nattjobbet. Även om jag inte var trött la jag mig bredvid honom och så låg vi tätt ihop och jag tog hand om alla faror som hotade. När klockan ringde på morgonen kändes det som att jag sovit en minut (jag vet att jag sovit längre). I skuggan av natten har dagens händelser fått en ganska blek färg. Ja det känns som att livet liksom inte angår mig och som att det som finns runt omkring mig inte längre angår mig.