Ångest handlar i grunden om existentiell svindel, om att ens själ skaver mot revbenen i pur bävan inför döden. Utifrån ser det naturligtvis illa ut. Det ser ut som att man är självupptagen och lat och otrevlig, trots att det man i själva verket gör är att anstränga sig till bristningsgränsen för att förhindra att ens innanmäte spränger igenom huden; det är social hänsyn i sin yttersta form. Även om det inte ser ut så.
