torsdag 30 september 2010

Hemma igen

Jag är hemma och jag är lite illamående efter operationen. Men mest av allt inser jag hur lyckligt lottad jag är som får hänga i soffan med världens bästa lille gosse. Han har undersökt mig på längden och tvären och konstaterat att jag fortfarande är hans mamma.

måndag 27 september 2010

Tiden rinner ifrån mig...

Och nu är jag där. Ska bara hinna de sista små resterna och sedan så är det dags. Jag hoppas verkligen att jag har tänkt på allt och att ingenting visar sig vara ogjort när jag går i väg. Jag vet i alla fall att efter helgen som varit så är jag så lyckligt lottad! Jag känner det varje dag! För jag har varma och goa människor omkring mig och jag tror inte jag behöver vara ensam igen!

torsdag 23 september 2010

Mariah Carey

Without you...


No, I can't forget this evening,
Or your face as you were leaving,
But I guess that's just the way the story goes,
You always smile, but in your eyes your sorrow shows,
Yes, it shows,

No, I can't forget tomorrow,
When I think of all my sorrow,
When I had you there,
But then I let you go,
And now it's only fair that I should let you know,
What you should know,

I can't live,
If living is without you,
I can't live,
I can't give anymore,
I can't live,
If living is without you,
I can't give,
I can't give anymore,

Well, I can't forget this evening,
Or your face as you were leaving,
But I guess that's just the way the story goes,
You always smile, but in your eyes your sorrow shows,
Yes, it shows,

I can't live,
If living is without you,
I can't live,
I can't give anymore,
I can't live,
If living is without you,
I can't live,
I can't give anymore,

No, I can't live,
No, I can't live,

I,
No, no, no, no, I,
I can't live (no, I can't live),
If living is without you (no, I can't live),
I can't live,
I can't give anymore,
Can't live (no, I can't live),
No, I can't live.


Och jag ryser i hela kroppen, salta tårar faller nerför kinderna...

Måndag tisdag, onsdag torsdag...

Torsdagen har i princip redan gått - det jobbiga som att vakna och klä sig är gjort. Tänkte besöka nya butiken Marc by Marc Jacobs på lunchen.

Fredag

Lördag - vänner och skogen

Söndag - tvätta och dammsuga?

Måndag - stora nagelbitardagen och massage

Tisdag - operation. Inser att det inte är många minutrar och sekundrar kvar förrän jag är där!

onsdag 22 september 2010

Min lisa...

Det här behövde jag idag. För det är precis så det är. Med små små babysteg börjar jag inse att när det är kämpigt ska jag ta hand om mig extra mycket.

Att sätta i sig en chokladkaka som jag gjorde i går är inte att vara snäll, det är liksom bara den lilla läxan jag har kvar. I går hade jag kunnat pantsätta min själ för en ettöring för jag tyckte jag var vatten värd efter godiset. I dag är det ett jäkla skitgöra att klara av att se på mig själv med rena fina glasögon. Men jag ser in i mina ögon att de fortfarande är havsgröna och väldigt väldigt djupa. Och jag önskar att jag hittade mitt da shit, som gör att jag är snäll mot mig själv, behandlar mig väl. Visst träningen är en väg men jag kan inte rusa till gymet hela tiden. Nån gång måste de där pinnarna som jag ska göra samlas in. Och då är det lätt att trycka på tangenterna med ena handen och trycka in choklad med andra.

Lever på hoppet.

I dag känner jag mig åter hoppfull och jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet det vet det vet det!

tisdag 21 september 2010

Reality-check pt1.

Har ni någon gång suttit på toaletten med huvudet i händerna och funderat på hur ni någonsin ska orka resa er upp, sätta på leendet på läpparna och med högburet huvud gå därifrån istället för primalskrikande dra händerna i backen när ni går därifrån?

Jag har nått min gräns nu. Jag är färdiganvänd i det allmännas tjänst och jag har faktiskt ingenting mer att ge. Allt jag har är en mask som sitter klistrad över ett anlete som faktiskt inte bryr sig längre om du eller du får. Jag vill dra ner rullgardinen över rösterna som hela tiden trampar runt i huvudet och som ropar: "titta hit, titta dit så hittar du en pusselbit". Det tjuter i mina öron och jag tror just nu att jag faktiskt har alla sjukdomar. Utom möjligtvis vatten i knäna. Tror jag.

Som ett frågetecken...

Jag har ju som sagt varit på intervju för ett riktigt bra jobb. Så gick jag vidare till en andra omgång och en ny intervju väntade. Sen dess har jag gått som ett nervöst spöke fram och tillbaka och väntat på besked. Tänkt att idag, idag måste telefonen ringa. Jag tänker inte alls dra några paralleller till förr när man väntade på att grabben man träffat skulle ringa upp. Men lite flickan i Havannakänsla är det allt.

I alla fall så fick jag lite mer information från en annan insatt kollega som berättade att de börjat intervjua fler personer. Mitt i rekryteringen liksom. Nu känner jag mig verkligen undrande och funderar på what the heck, liksom?

Lever som jag lär...

Jag tillhör ju den där skaran som inte gärna använder allmäna medel. Så bland annat av den anledningen så har jag nu skickat iväg pengarna som min operation kostar. Det känns väldigt mäktigt att kunna betala det där själv! Det gör att jag känner mig vuxen, relativt lyckad och ansvarstagande över min egen hälsa.

Och ja, jag vet att det där är få förunnat.

Nu är det i alla fall väldigt nära!

måndag 20 september 2010

Strutsmentaliteten.

Strutsmentaliteten hos media, journalister och politiker har nu lett till att det som förut var en liten nagel i ena ögonvrån har blivit en fet stock som sitter där i ögat och som inte kommer att flytta på sig. De närmaste fyra åren.

Vi kan ju bara hoppas på att de som röstade tidigt inte var SD-anhängare och att resultatet kommer att bli majoritetsregering för Alliansen när resultatet är klart på onsdag.

Sen tror jag att det är dags att man faktiskt tar det där fula invandrarspöket som sitter i mörkret i hörnet och belyser det med så många lampor och ur alla möjliga vinklar och vrår så att detta folk (alltså fegsvenskarna som röstar på SD) en gång för alla kan gå vidare och inse att vi faktiskt inte överlever om vi inte får arbetskraftsinvandring till detta land.

lördag 18 september 2010

Blä

Inte min snyggaste föreställning. Men i dag har vi fallit tillbaka i gamla spår och jag hatar att jag har skämt bort gubbfan så att han är totalt handikappad och ställer till liv på lördagkvällen när jag bara vill slappa och han vill att jag ska slava vid spisen. Men jag gjorde faktiskt upp matplaneringen för att det skulle underlätta för oss och inte för att det skulle vara mitt ansvarsområde resten av livet. Shit folk bråkar om pengar och barnuppfostran och vi bråkar om mat. Att jag jämt ska hitta på, köpa och laga mat.

fredag 17 september 2010

Kan det vara så?

Jag tror att det faktiskt är möjligt att uppnå sina mål. Om man har all tid i Världen. För det är i mitt tycke tiden som sätter hinder för dig att uppnå det mesta.

Nu verkar det i alla fall som att jag till sist kommer att få det här... Det är i alla fall inte långt borta tidsmässigt...

torsdag 16 september 2010

Tränade.

Varför tränar man inte oftare om det nu är så skönt? Tiden räcker kanske inte till?
I går var första gången som jag tränade på flera månader, jag har liksom inte kommit igång efter semestern men nu var det dags. Och det var så skönt! Snacka om njutning, jag njöt.

Nåt som däremot inte var lika skönt var att för varje gång som jag vaknade i natt insåg jag att känslan i armarna och benen liksom ändrades. Det bäddar alltså för århundradets träningsvärk i morgon!

onsdag 15 september 2010

Fjortis.

Jag har i princip dammsugit stadens klädaffärer och tyckt att det mesta är skit. Alltså jättefina kläder som inte passar mig. Modet nu förutsätter bland annat jättetunna ben...

Så tar jag rundan upp på Åhléns barnavdelning och döm om min förvåning när det helt plötsligt finns massor av fint att välja mellan. Ungefär som att komma in i Tops Shop i London... Så jag köpte på mig några fina toppar...

tisdag 14 september 2010

Disträ.

Jag har insett att jag är disträ och ofokuserad och jag gör fel (slarvfel) och arbetar i snigeltakt för när jag tar i ett papper så stannar jag upp mitt i tanken och så tänker jag nästa tanke och efter en stund funderar jag på varför jag har ett papper i handen. Så kommer någon och pratar och vi skrattar och det känns bra och det är bättre - roligare. I eftermiddag har jag en tid att passa med Junior och i samband med det så är jag totalt i det blå under jobbets timmar. Ja i dag får jag verkligen inte många knop gjorda!

Örnen har landat.

Jag vaknade och var så otroligt trött... På den vägen är det. Men jag misstänker att det helt enkelt beror på att jag börjar bli väldigt avslappnad för jag betar av det som ska fixas, en sak åt gången, sen finns det ju vissa saker som jag faktiskt inte kan påverka.

Nu gäller det bara att jag håller mig frisk och inte överäter glass fram till operationen. 13 dagar kvar...

måndag 13 september 2010

Ååååå!

Jag är hög som ett hus och samtidigt låg som en fjärt.

Jag hamnade i alla fall på en regelrätt intervju med en mycket sympatisk kvinna. Det var jag ju inte alls förberedd på. Och hur skulle jag ha förberett mig inför det; jag har ingen energi kvar. Batterierna är tomma, jag är nere för räkning och jag hankar mig fram på ren vilja just nu. Rent jävlaranamma! Så jag var hudlös och alldeles för ärlig och inte alls sådär proffsenergisk som man ska vara på en intervju när man säljer in sig själv.

Lyssna nu: säljer in sig själv.

Nä jag berättar om när jag misslyckats, om att jag försöker lära mig att säga nej. Att jag kan gå sönder som människa.

Det enda jag inte gjorde var att gå ner på knä och be om att få ett jobb. Där sätter jag minsann gränsen!

Har ni tänkt på hur nära det är mellan stor succé och ljusrosa framtid med moln och allt och ett totalt nedplockande av livet i små molekyler. Att det liksom bara finns en liten tunn linje däremellan. Du får, du får inte!

Min soulmate är där just nu och allt jag kan tänka är: och den ljusnande framtid är vår!

Nävenyttigt vetande.

Jag somnade i alla fall tillslut, trots alla tankar i huvudet. I fredags eftermiddag blev jag uppringd och fick reda på att jag gått vidare och att de ville träffa mig igen idag. Sedan dess har jag fått ganska värdefull information om att det är flera kolleger som varit där på intervju. Och mig veterligen har åtminstone en till gått vidare för hon är där i detta här och nu. Det gör mig nervös, jag skälver på min plats där jag sitter. Jag vet att konkurrensen är benhård för det där jobbet och att det är många duktiga och flitiga medarbetar som har sökt.

I går kväll kände jag mig i alla fall väldigt nära. I dag känner jag mig ganska långt ifrån. Det nermejade självförtroendet står jag visserligen själv för, jag började morgonen med ett pass framför spegeln. Det jag tänkt ut i går satt som en griskostym idag. Så säger sambon (och nu känner jag att jag faktiskt börjar bli arg!) att det är bäst att ta på sig något man känner sig bekväm i. Fan det måste vara enkelt att leva i en gubbvärld för gubbar har väl bara bekväma kläder? Helt plötsligt var min garderob full av kliande, för trånga, för korta, för långa kläder som sticker ut eller sticker in. Inte bra alls med andra ord.

Nu är jag så nervös att jag inte vet om jag ska äta eller inte innan jag går dit. Tänk om magen börjar knorra eller jag (Gud förbjude!) dumpar under intervjun. Eller ännu värre får blodsockerfall (det har ju hänt en del gånger på sista tiden).

Ja varför ska de anställa mig, jag är ju bara en liten skit i ett stort Universum.

fredag 10 september 2010

I´ve said it before...


Run, Pig, Run
Here, I , Come
There is no safe place
There is no safe place
There is no safe place to hide

torsdag 9 september 2010

Räkbåt.

I kväll så släpper jag loss de lurviga och åker räkbåt. Det blir jag, brudarna och en jäkla massa räkor! Hemma kommer min stora kärlek vara och spendera en hel kväll med sin pappa! Jag saknar redan hans leende. Tänk att jag är så bunden till mina små gubbar att jag knappt klarar av att vara från dem några timmare. Men så blir det väl när man spenderade varje vaken timme i ens ungdom på dansgolvet på Ritz, Stadt eller Balders Hage.

Trött av TV.

En TV-kväll i min familj går ungefär till såhär: sambon läser text-TV på halva bildskärmen så Idol-deltagarna ser väldigt smala och ihopklämda ut på en halv TV. Balkongdörren är öppen och det är iskallt i hela rummet och jag sitter inlindad i en filt. Deltagarna sjunger vackert till rasslet av den legolåda jag sitter och gräver i. Unge Herrn måste hela tiden antingen prata, sjunga själv eller helt enkelt humma sådär som barn gör för att visa att de är ständigt närvarande.

Efter en timmes tittande stängs TV-n av och jag landar alldeles för trött i sängen.

Tillägg: Förresten alla andra pratar om en massa TV-program som handlar om ungdomar på drift, rika fruar i Skåne, människor som är stora förlorare och någonting som heter i elfte timmen... Slutar inte TV-n klockan nio?

onsdag 8 september 2010

Försöker ta det lugnt.

Efter nattens svimningsattack försöker jag verkligen att ta det lugnt idag. Men det började ju bra med ett gruppmöte där jag tyckte precis tvärtemot hela gruppen. Nice! Jag lät i alla fall träningskläderna vara kvar hemma, för det känns inte lämpligt att träna när blodtrycket är i fotknölsnivå. Sambon tog hand om mig och ömmar för mig och säger att han finns där vid min sida nu. Jag känner mig genast lite lugnare...

Delat föräldraskap?

Jag roar mig med att läsa lite i debatten om delad föräldraförsäkring och inser att det bara är de "feminister" som inte delat med sin man som uttalar sig. Som tycker att vi ska minsann lagstifta för att få det jämlikt. Egentligen tycker jag att man får uttala sig först när man är jämlik. Inte när man tar nästan hela föräldraansvaret och stressar mellan sina jobb för att mannen ska kunna luta sig tillbaka och ibland komma hem och leka med sina småttingar.


För det är först när man verkligen delat som man inser hur magiskt det egentligen är. När mitt barn ibland kallar mig mamma och ibland pappa för att det är liksom samma roll. Och kallar pappa för mamma allt som oftast. För att pappa alltid alltid alltid har funnits där. Och det är en självklarhet!


Nu ska jag förklara varför jag inte tror på en delad föräldraförsäkring. En sådan skulle innebära en ännu större fattigdomsfälla för många barnfamiljer. Därför att strukturer kan vi inte lagstifta bort. Det är fortfarande kontroversiellt att pappan är hemma från vissa arbetsplatser och det är fine om man har en svensk arbetsgivare som också är hemma med sitt barn, men i Sverige så är numera fler och fler företag utlandsägda och vi i Sverige kan inte lagstifta bort andra länders syn på jämlikhet.


Okej men nu till själva beräkningen. Föräldraförsäkringen idag omfattar 390 dagar med full ersättning. Sedan finns ett tillägg på 90 dagar som i dag ger 180 kronor (jag får 90 kronor). Ett arbetsår omfattar 260 dagar. I dagsläget delar vi lika, fifty fifty, men det finns en möjlighet för den ena parten att skriva över alla dagar utom 60 som faktiskt i dagsläget är tvingande. Detta innebär att en mamma som föder barn faktiskt kan ta ut 330 dagar med full ersättning. Detta blir i dagsläget ett år och 3,5 månader. Eftersom många pappor av olika anledningar inte tar ut sina ynka 60 dagar i anslutning till barnets första årär den genomsnittliga dagisåldern för en liten 15,5 månader...?

Vi roar oss nu med att vi har en mamma som inte kan gasa och ge hundra procent på jobbet innan hon ska föda sitt barn. Som faktiskt måste vara hemma, men som inte får sjukpenning eftersom föda barn faktiskt inte är en sjukdom i sig utan något som ingår i den normala livscykeln. Hon tar ut föräldrapenning två månader innan barnets födelse (inget ovanligt i dagens Sverige, faktiskt. Sug på den!) Då blir den genomsnittliga åldern på dagisbarn 13,5 månader...

Om vi har en tvingande lag som säger att vi är tvungna att dela på dagarna skulle den genomsnittliga dagisåldern på ett barn vars pappa inte tar ut sin föräldrapenning vara 6,75 månader (om mammman som bär barnet tvingas vara hemma två månader innan barnets födelse).

Nä säger ju alla, så skulle det ju inte vara. Mamman skulle ju vara hemma fast utan ersättning, eller hur? Tyvärr är det ju så att det som kallas för SGI-skydd som man har automatiskt i ett års tid försvinner därefter om man inte tar ut några pengar. Vilket innebär att en kvinna blir totalt oskyddad ifall hon skulle ha oturen att bryta benet eller skada sig. Dvs att en redan utsatt person blir ännu mer utsatt.

För om jag inte minns helt fel så är ju de som redan är rika totalt immuna mot en eventuell lagstiftning? Dvs är man välbärgad så spelar det väl ingen roll om man får 390, 75 eller 2 dagar betalade av staten?

Min oro är alltså inte om mamman eller pappan för den delen utan faktiskt om barnet. Vilket barn är betjänt att börja dagis vid 6,75 månaders ålder?

tisdag 7 september 2010

Hämta kaffe.

Nu när jag var och hämtade kaffe såg jag gruppen som jag vill jobba med. De såg så mysiga ut ihop där de fikade och pratade med varandra. Jag längtade än mer tills jag får bli en del av dem. Nu är jag inne i en svacka så i huvudet så plockar jag fram den ena grodan efter den andra som jag sa på intervjun. Så dissekerar jag dem under lupp tills ingenting finns kvar av mitt redan nermejade självförtroende.

Och sockerfria praliner är ingen lösning, de kan man nämligen också dumpa på!

Inte vända sig om...

Jag läste något så otroligt bra utav en människa som jag beundrar väldigt mycket. Det här med att fatta beslut och sedan inte vända sig om. Jag vet aldrig någonsin om jag gör rätt eller om jag fattat rätt beslut. Visst ibland kan det finnas en magkänsla där, men för det mesta så svävar jag runt i rymden med mina beslut. Viktlös liksom. Och då är det lätt att bestämma sig för att vänta istället med att fatta avgörande beslut. Det hela brukar leda till att någon annan fattar dem åt en och så blir det ändå inte som man tänkt sig.

Så jag bestämde mig för att göra upp med min rädsla och ångest och inte låta det vara så många lösa tåtar hängande efter mig och det jag bestämmer. Det visade sig att det tog inte så många minuter sen var det mesta fixat. Det innebär att det mesta av det där svarta otäcka som jag känner faktiskt är mina egna hjärnspöken som flaxar omkring.

Jag kom i alla fall en bit på väg i går och idag. I går tog jag fram träningskläderna och idag packade jag ner dem i en väska. Men jag tog inte väskan till jobbet för jag visste att idag skulle jag ändå inte träna. Nu tycker jag att det är synd att väskan är hemma för jag hade kunnat dra ner och göra ett pass bara för att...

Du är ful och förmodligen grön...

I går när jag var på väg hem från jobbet så slog det mig med sådan kraft att jag faktiskt sällan känt nåt starkare; jag vill inte operera mig! Det är tre veckor kvar och jag drabbades av dödsångest. Efter moget övervägande delade jag tankarna med sambon. Han brukar alltid vilja att jag tar den lätta vägen ut men i går sa han faktiskt; -"Ta det lugnt! Vi kommer att vara här och stödja dig!"

Det fick mig att slappna av resten av kvällen. I dag vet jag att jag har flera lösa tåtar som jag faktiskt måste dra i. Saker som jag inte längre kan låta bero...

måndag 6 september 2010

För svårt blir för lätt?

I dag fick jag följa Lilleman till skolan. För han ska till tandläkaren i eftermiddag och jag klarar liksom inte riktigt av det. Att följa med honom. Och eftersom han har världens bästa och engagerade pappa så får han göra det. Vi sprider gracerna och gör det som vi är bra på och i de luckor när vi båda två suger så delar vi på ansvaret. (Och det behövdes ingen politiker som bestämde att så skulle det bara vara...)

Men jag är inte bra på att följa till skolan heller. Vi äter ihop och vi stressar inte på morgonen, det går bra, men sen när vi är där. Det skulle ju vara en ögonlapp också! Den får jag cykla hem och hämta, för den fanns inte i mitt medvetande. När jag kommer tillbaka sitter Lilleman med några flickor och leker. Vi sätter på lappen. Efteråt sitter han ensam på en stol och försöker bläddra i en bok... Jag får svälja ner den där klumpen. Jag är stark för honom också. Och jag vet att jag säkert lägger in för mycket i det här, för mycket känslor, men jag vet hur det är att vara utanför. Eller att bli utanför. Och jag som har bestämt mig för att göra allt vad jag kan för att underlätta för min store underbare pojke är den som sätter på stigmat. En snabb kram och så vänder jag snabbt i dörren och cyklar i väg.

Återvänder till min egen värld och låtsas att mina intressen är så mycket viktigare och större. Fast innerst inne så vet jag.

Det var inte meningen...

Jag tog lite grekisk yoghurt med honung i. Meningen var att det skulle göra nytta i magen. Inte få mig att dumpa. Men det är försent nu, hjärtat skenar och ögonen går i kors. Hjärnan har smält bort... Kan inte koncentrera mig längre. Vill bara lägga mig i fosterställning och kvida!

Hur fungerar det för dig?

Jag borde ut och springa, äta mindre, drömma mindre om socker. Cykla, ro och basta resten av dagen. Men jag är rädd för att jag därefter inte orkar någonting mer. Jag kommer att vara tvungen att klä mig lite mer casual hädanefter. Så att det är lätt för mig att bara springa en runda.

I dag har i alla fall börjat riktigt bra! Och jag inser att det är tre veckor kvar!

Hoppas hoppas hoppas!

Jag slås plötsligt av tanken att jag vill det här! Jag är full av tillförsikt och inser att jag mina rätta talanger kommer väl till pass i det jag gör! Nu vill jag ut och fira och handla en affär! No bars hold liksom.

Avslappnad!

Jag har verkligen varit löjligt avslappnad den här helgen. Förutom att vi varit på kalas och ute och cyklat ett par rundor och kollat in lite nya hus, har vi byggt med lego. Hela helgen!
Det värsta är att jag blir helt besatt av det där legobyggandet, så när jag vaknade i söndagsmorse steg jag upp i arla morgonstund och började bygga. Huset börjar täckas med den ena skapelsen efter den andra. Det är verkligen otroligt att man kan bli så fast!

Nu är verkligheten här med vardagens små sysslor och jag inser också att jag faktiskt var på intervju i fredags och jag hoppas verkligen att den där tjänsten är vikt till mig just nu. Jag tyckte nämligen mot slutet så blev frågorna väldigt specifika ungefär som att de funderade på vart de skulle placera in mig... Men det händer ju så mycket under den där timmen och ibland drar tankarna mot att jag gjorde mitt livs föreställning och i andra sekunden så är jag typ sämst i hela Sverige på att bli intervjuad.

lördag 4 september 2010

Sömnbesvär.

Men blä vilken ångest jag fick när jag la mig i natt. Tänk om jag väger mer än vad jag tror och halvvägs in i operationen vaknar jag för att jag fått för lite sömnmedel. Eller att de, ve och fasa, väger mig innan och konstaterar att jag väger för mycket och slänger ut mig från sjukhuset? Eller att kirurgen säger att han inget kan göra för att jag är för tjock. Eller att jag vaknar upp när de skär i mig. Eller inte vaknar men känner när de skär i mig.
Jag är väl ganska cool om dagarna men så fort jag lägger huvudet på kudden mal tankarna. Jag väger för mycket!

fredag 3 september 2010

Skakig...

Jag darrar som ett asplöv... Men idag gav jag 110 procent!

Förberedelser.

Som vanligt så är det en massa förberedelser inför det man ska göra som man pysslar med. Jag har nu försökt förbereda mig inför jobbintervjun och det är konstigt men ju mer jag förbereder mig desto mer inser jag att det här vill jag... Det började nämligen mest som ett infall, att slänga iväg en ansökan liksom.

Och jag kommer att sitta där på intervjun och säga de mest rara saker om mig själv. Ibland är det ju tur att det är jag som går på anställningsintervju och pratar om mig än att sambon eller morsan skulle gå... (vilken jobbig tanke liksom)

torsdag 2 september 2010

Det hördes en skälvning från undre däck...

Det är svårt när de där sakerna som lindrade och fick tiden att försvinna helt plötsligt inte finns att tillgå. Eller de finns ju fortfarande där men kraften har avtagit. Förr kunde jag gå i affärer och kolla på kläder. Dra tyget mellan fingrarna och se potentiella möten i framtiden. Saker som hände. Känna det frasande, nystrukna, outforskade. Nu kollar jag på kläderna och jag ser trasor och fula saker som tar plats. Saker som inte borde finnas. Försvunna drömmar och pengar som gått åt till en ny fredagströja. Upprepningar och framför allt ett stort gäsp.

Jag brukar fly in i jobbet. Lägga min vinn om att vara noggrann och ge en bra förklaring så att kunden kan känna sig nöjd med ett svar. Eftersom jag förstått att de alltid velat ha ett svar. Inser att de inte vill ha nåt svar. De tar svaret och smular sönder det i små små bitar och analyserar bort minsta stavelse och betydelse. Skäller på mig för att jag har sett deras svagheter, skrapat på ytan för att jag har sett. Sår som ingen ska röra i.

Jag passar inte här längre.

Jag stoppar en godisbit i munnen och magvärken är där med vändande post. Inte ens du... suckar jag uppgivet. Vet inte vart jag ska vända mig.

26 dagar kvar!

Mindre än fyra veckor! Nu har jag börjat ta till mig informationen om hur lång tid det tar att läka och göra ont. Fast det känns fortfarande som att någon står bakom en glasvägg och berättar...