fredag 26 februari 2010

En till mamma, en till pappa...

Jag tog den röda med döskalle på. Sambon naturligtvis den i mitten. Den är så otroligt snygg, men dels tycker jag att den passar bättre på en man, dels så kan jag numera gå och spana in snyggingen på hans bröst... Den vita med uppochnervända katten tog väninnan. Så nu är vi väl dressade för framtiden! Vi slängde lite käft med snyggingen som sålde klenoderna till oss. Han föll oss väl på läppen och såg ut att vara JB:s brorsa. Yngre eller äldre låter jag faktiskt vara osagt... Men helt klart godkänd...

En annan snygging på konserten var min sambo som var sådär lagom groggy efter att inte ha sovit på några skiftnätter. Han hade lite vax i sitt professorshår så han var riktigt snygg med sina vackra blå ögon...

Haha... förresten en sak var rätt kul apropå tischorna. När vi gick därifrån stod en försäljare utanför och ropade: "köp tröja från melodifestivalen" om sina Kentkopietröjor. Det kallar jag humor på ganska många nivåer...

Lycklig!

Jag är bara såååå lycklig just nu! Vilken energi!

torsdag 25 februari 2010

Som det strålar från ditt hjärta

Som en motorväg av ljus.

Istället för magont - musik!


Jag ska verkligen stålsätta mig för ikväll ska jag vara frisk nog att gå hit! Det ska bli sånt jäkla röj! Som jag har längtat! Känna rytmen genom kroppen. Som en stötvåg. Åh vilket njut!

tisdag 23 februari 2010

Jag ryser...

Jag läste precis det här... Det var som en ängel gick igenom rummet...

Andas!

Vi var så många på pendeln idag, som packade sillar stod vi på varandra utan varken utrymme att andas eller ens röra en arm. På väg in mot Centralen kände jag mig varmare och varmare och jag öppnade kläder och försökte tänka på andningen, att inte börja andas snabbare utan försöka andas lugnt. Som tur väl var hade jag en flaska med Proviva som jag tog en klunk av. Jag kände att det här fixar jag inte. Jag fixar det inte. Jag måste av här och nu! Så stanna tåget mitt på Riddarfjärden så jag kan stiga av. Försvinna. Så kände jag hur det började dunka i öronen, hur allt mitt blod försvann från huvud, ner över axlarna och rann ner från benen. Det blev mörkare framför ögonen, först bara grumligt. "Nu svimmar jag" tänkte jag. Dörrarna öppnades och på stapplande steg ramlade jag ut på perrongen och bara satte mig rakt ner mot en vägg. Omvärlden försvann framför mina ögon och jag välkomnade iskylan som snabbt kylde ner hela min kropp.

"Kan vi hjälpa dig" hörde jag en orolig röst och jag såg upp. Två av mina medpassagerare oroade sig för mig. De ville hjälpa mig ner till värmen. Som genom ett töcken såg jag dimman skingras och världen blev klarare och klarare. Jag förklarade för dem att jag fixar det. Tackade för hjälpen.

På väg ner för trappen kände jag att det var inte bara blodet som hastigt ville lämna min kropp och jag gick så snabbt jag kunde till närmaste toalett. När vakten ville ha en tia istället för den enda femma jag bar på kroppen, förklarade jag att jag faktiskt var i nöd. Han släppte in mig.

Nu sitter jag här på jobbet, totalt dränerad på all energi och jag funderar på om jag ska klara av att sitta här resten av dagen och inser att det måste jag, att åka just nu är inte ens att tänka på!

måndag 22 februari 2010

Just nu sjunger jag....

Om jag var yngre
Om jag hade läppstift
Tänk om jag är
För gammal för min uppgift?
Vad är det nu då?
Jag skriker hur mycket jag vill!!!

Verklighet?

Just nu går jag omkring med en overklighetskänsla. Det är ungefär som att jag inte riktigt är i min kropp. Jag har frusit så länge nu så det känns som att jag inte ens är här. När jag vaknade i morse och kollade på termometern och insåg att det var -20 grader, så tänkte jag: "Jaha?"

Två timmar senare när jag kom till jobbet var jag totalt utan förnimmelse och känsla i fötterna men det kändes ändå som att jag inte är här. Som att solen skiner ute på det vita i en parallell verklighet.

Jag blev dock ganska äcklad av det där som jag fick i brevet som jag öppnade. Det går fortfarande rysningar längs hela min kropp när jag tänker på det obehagliga som ligger där. Jag vill liksom bara lägga en pizza över hela skrivbordet. Men så är det borta och jag känner mig avstängd.

Är det bara jag som har fingrar som istappar.? Som fryser in i märgen så man bara vill stänga av hela funktionen, kroppen? Mina fötter skriker därnere nånstans men innan dess så finns det mage, bak, lår, baksidan på låren, knävecken och vaderna att frysa om.

Nä idag är det inte jag som sitter här framför skärmen utan min robot. Jag själv ligger kvar hemma under mina två täcken i mitt varma och mörka sovrum...

fredag 19 februari 2010

Våt dröm...

Alltså de får gärna sälja det här till mig. Med inredning och allt. Jag köper hela stilen rakt av!

torsdag 18 februari 2010

Hot om snö!

Överallt hör man om att det kommer att bli snökaos i helgen. Det kommer att bli en och en halv decimeter snö. Jag hör knappt ens orden. Jag struntar fullkomligen i helgen för det är nästa vecka som kommer att bli maxad!

Dels så ska jag på konsultation, dels så blir det konsert med Kent och jag får träffa mamma som jag längtat så mycket efter! Oj vad jag ska köra med henne. Hon ska få hämta och lämna på dagis, leka med mitt barn och underhålla mig med roliga historier på kvällen efter att hon nattat Lilleman. Hehehe...

tisdag 16 februari 2010

Precis tvärtom!

Jag fick en snilleblixt när jag skulle lägga mig. Jag har ju ett system för mina inkomster och utgifter som jag brukar följa ganska väl men även inte. I alla fall ger det mig en bra överblick men är kanske inte så realistiskt eftersom jag "glömmer" en del utgifter. Kom på precis innan jag somnade att den här månaden ska jag budgetera för kul helger (något som jag prioriterar då jag och familjen gör roliga saker) spontana klädinköp (det är snart vår, då vill man vara fin och fräsch) och ett större inköp av hygienartiklar (jag är trött på att tvätta händerna med schampoo i tid och otid).

På det viset kommer mitt "ekonomisystem" att bli mer realistiskt och jag lyckligare. (Tror jag)

måndag 15 februari 2010

Mycket gammal.

Jag såg ett intressant program igår som handlande om åldrande och hjärnan. Och låt mig säga såhär efter dagens skörd:

Jag kommer att bli mycket mycket gammal. Mycket gammal. Enormt mycket gammal. För så som jag får använda min hjärna och den läggs i djupa veck för jag förstår inte hälften av det jag håller på med. Jag vet bara att det är väääldigt svårt. Och så finns det inte en normal vägledning utan vi snackar domar som är prejudicerande. Och då blir det som ett litet lapptäcke i min hjärna...

fredag 12 februari 2010

Den är bara såååå bra!

Jag dör! Vilken låt!

Osmaklig reklam.

Är det nån som sett den synnerligen osmakliga reklamen för Björn Borg-trosor. Bilden är ju fin och så med glada flickor i färggranna trosor. Så faller blicken på flickornas lår. Det finns verkligen inget som liknar kvinnliga former. Låren är som smala små stickor och mellanrummet mellan låren är cirka en decimeter.

Jag står faktiskt och blir förbannad när jag ser sådan reklam! Vad är budskapet? Inser samtidigt att när jag opererade mig för min övervikt så längtade jag efter den tid när jag kunde komma i storlek 44-46, vilket ansågs litet och var en övre men existerande gräns i klädbutiker. Numera tycks den storleken i princip ha försvunnit. 90 % av H&M kläder sträcker sig till storlek 42. Vill man klä sig i mer märkeskläder för att gynna svenska designers är storlekarna ännu mindre.

Samtidigt som det talas om att vi blir tjockare och att övervikten ökar så passar klädhandlarna på att i reklam och annat belysa ännu mindre modeller och klädstorlekar. Och egentligen så undrar jag bara, säljer man verkligen?

torsdag 11 februari 2010

Mardröm.

Det värsta som kan hända är att när man kommer in på mottagningen så börjar doktorn skälla ut en för att man är där och tar upp viktig tid från andra patienter. Samt rekommenderar en att komma tillbaka om en sådär 30-50 kilon. När jag skulle skriva min c-uppsats så gick jag till min lektor för att bolla idéer. Han skällde ut mig så jag var inte vatten värd. Vad gjorde jag i Universitetsvärlden över huvud taget? Tårarna började spruta på mig och jag blev helt förkrossad. Till slut gick Mats fram till honom (han var också där fast i bakgrunden till en början) och sa att han fick väl ge sig när han ser att han sårar människor? Det visade sig sedermera att min uppsats fick VG och han bad faktiskt om ursäkt när han insåg att jag skrivit avdelningens bästa uppsats. (In your face!)

Under min uppväxt fick jag nämligen lära mig att man alltid skulle vänta sig det värsta. Då blev man ju glatt överraskad om det inte var det värsta som hände en. Det här med positivt tänkande ligger inte alls för mig.

Det ska bli väldigt spännande när kommande generationer blir vuxna och har en sån där härlig: "allting är möjligt"- filosofi. Då kommer serumet för evig ungdom snart att uppfinnas.

När jag var yngre sa man alltid att man inte skulle hänga upp hela livet på en kille. Fick killar också höra sånt (det förklarar i så fall en hel del...)? Och vad hände med den devisen, jag tycker att folk verkar leva i paniska tvåsamheter.

Domen faller... snart!

Jag bokade ju en konsultation för någon vecka sedan och hade planerat att jag tills dess skulle gå ner de där retliga kilona som jag la på mig under sommarsemestern som jag spenderade i sus och dus med vin och god mat. Men de sitter som berget. Jag har inte lyckats gå ner ett gram sedan dess. Detta gör mig skitsur. Jag vill bara meja ner någon.


Därav mitt förra magsura inlägg.

Våroffer.

Jag fick frågan häromdagen av en bekant; "Hur kommer det sig att du blev tjock från början?"

Jag har funderat ganska mycket på vad ett vettigt svar på frågan skulle vara. En tanke som jag leker med är att jag åt helt enkelt för att jag har sett Världen som den djävulska plats som den är och enda sättet att försöka sopa bort den där bilden är att äta sig bort från det.

Svaret är ju att jag ätit mer kalorier än jag gjort av med. Ingen har stoppat de här i munnen på mig utan jag har själv ätit mig till övervikt.

Jag funderar på en annan sak. Jag har ingen självbild av mig själv som vettigt stämmer in på hur jag verkligen ser ut jämfört med andra. Jag känner mig alltid lång och stor. Jag hör aldrig någon säga något annat heller. Förrän efteråt. När jag var tjock brukade jag få höra: "Du var ju så smal och fin förr i tiden..." Men det var ingen som sa det till mig då när jag verkligen skulle behövt ha ett par tröstande ord för att jag kände mig som den fulaste och klumpigaste som vandrat på denna planeten; utan det skulle jag själv lista ut. Trots att jag aldrig någonsin dög. Jag har helt enkelt varit bortvald en satans massa gånger, så många att det helt enkelt blivit den jag är. En människa som man väljer bort.

För att ta ett tydligt exempel; jag försöker vara öppen och trevlig när jag möter nya människor. Men av nån anledning verkar jag inte duga att ha vänskap med. Alla bondar och njuter av varandras sällskap men jag är bara ensam. Detta gäller alla sällskap jag hamnar i; på nya arbeten, i mammagrupper, föräldragrupper på dagis, överviktsopererade på diverse forum bla bla bla.

När jag var yngre brukade jag gå på lokal och det hände att jag träffade nån som jag faktiskt gillade. Som jag ville spendera mer tid med. Men jag fick alltid höra att killen i fråga inte var redo för förhållande; fast jag aldrig ens tagit de orden i min mun. "Vill du ha ett förhållande med mig?" "ska vi kila stadigt" eller jag vet faktiskt inte ens vad det heter. Vid ett par tillfällen råkade jag faktiskt ut för att samma kille som precis sagt de orden, gifte sig ett halvår senare. Bara sådär? Bortvald...

Nä jag kommer att fortsätta att sitta här i mitt hörn och skrika okvädesord. Ensam är stark. Ensam är bäst! Då får man ju en massa härlig tid för sig själv där man verkligen kan skåda sig själv i sömmarna och verkligen inte gilla det man ser... Jag tror faktiskt att jag väljer bort mig själv just nu...

onsdag 10 februari 2010

Rysningar...


Jag tittar på världens läbbigaste serie just nu; Nip/Tuck. Jösses, de överträffar verkligen sig själva i ondska och djävulskap. Det brukar leda till rysningar och otäcka drömmar.

Jag kände att jag behöver ju också köra en "what not to wear" idag...

Nytto-pretto.

Nån timme efter middagen blev jag sugen som vanligt och istället för de vanliga mackorna tog jag lite kalvschnitzel och stekte och gjorde mig en sallad. Det var supergott och jag njöt verkligen av varenda tugga. Kände mig nyttig och duktig. En liten stund senare var jag gott mätt och ytterligare en liten stund senare sugen på precis allting. Jag höll på att rusa till kiosken för lite sött, men la band på mig för jag var verkligen mätt, samtidigt med suget. Det är med andra ord inte lätt. Jag drack lite te och snart var det ju ändå dags för sömn.

Låg och lyssnade på Lilleman som återigen är sjuk med hög feber och han låg och andades grunda snabba andetag och det pep i hans små luftvägar. Jag konsulterade läkarlexikonet och det stod att vi omedelbart skulle söka läkarhjälp, så idag hoppas jag att sambon har ringt vårdcentralen så att mitt lille gryn får medicin om han behöver.

Jag funderar på hur det kan komma sig att de rosa fluffiga molnen som får livet att verka såå otroligt mysigt och härligt att leva försvinner så fort jag vill göra rätt för mig. När jag inte vill spendera pengar jag inte har, inge vill äta det jag inte klarar av, inte släppa loss tankarna på frihet och grönska. Då är det grått. Då finns det inget slut på den slingriga kalla vägen.

Men Du, Du rörde vid mig och faktiskt, nu ser jag solen!

tisdag 9 februari 2010

Lite sotis.

När jag kom hem igår så undrade sambon vem jag varit på konsert med. Vem den okände snyggingen på bilden var.

Att vara sotis passade honom verkligen inte!

Cry me a river!

Jag känner att jag upprepar mig här, men jag fikade med en kompis och naturligtvis skulle jag ha en sån där skumboll och fy for fanden vad jag får pynta för detta. Jag trodde det skulle vara gott. Det var det inte. Först smakade den socker. Sen la den sig som ett lock i halsen. Sen fick den mig att må illa och hjärtat började slå snabbare. Det började tjuta i ena örat och magen åker nu berg- och dalbana samtidigt som jag slits av längtan att lägga huvudet på bordet och snarka mig igenom en genomsågning av ett tiotal långa sköna timmerstockar.

Nämnde jag dubbelseendet? Jag ser nu två tangentborde framför mig. Men det gör inget för jag har fyra händer att skriva med. Fast de snubblar över varandra. Inte bra alls.

Note to self: aldrig mer skumboll till fikat.

En som stretar emot...

Februari månad känns som en evinnerligt lång månad trots att den falskeligen går ut och skyltar med att vara årets kortaste. Jag kollar på skyltar som skvallrar om utlandsplaceringar eller volontärarbete och det har inte så mycket med vädret att göra. För vädret står jag ut med.

Jag förstår bara inte hur det här med ätande har kunnat få en så stor del av mitt liv. När jag försöker trappa ner på antalet godispraliner som ska få gå igenom min mun eller antalet flottiga chips som ska radas upp i högar, är det som att jag faller ner i ett bottenlöst brunnshål. Jag försöker ta fast i en kvist eller hålla mig i en utstickande sten, men det slutar med att jag gör mig illa och handen vrids halvt ur led.

Men vad gör jag här? Om jag var låtskrivare eller artist, skakade på baken och sjönt texter som berör, skulle jag ha nåt existensberättigande. Något att bidra med. Men trots att jag arbetar tillhör jag den tärande sektorn som kör bil, äter junk, köper saker och skuldsätter mig utan tanke på att betala tillbaka. Och med ett enda tydligt och stort intresse. Och bara den tanken får mig att vilja spy en kaskad.

Oj vad jag känner mig risig!

måndag 8 februari 2010

Konsert!


I natt var jag på konsert med ett av världens bästa band. När klockan ringde ville jag allt annat än stiga upp. Tänk att man kan beröras så av musik...

söndag 7 februari 2010

Semester i Eksjö.

Vi tog den nyservade bilen och åkte till Eksjö. Det har varit ett par härliga dagar med god mat, gott att dricka och bra sällskap. Jag hade ett uppdämt shoppingbehov så jag var ute och gjorde stan igår. Tänk att det är så lätt att handla här!

Helgen avslutades med en runda i skogen och gissa vem som fick 11 rätt på tipspromenaden! Yeah jag är så otrooligt smart!

torsdag 4 februari 2010

Duktig flicka-pris!

Dagens Duktiga Flicka-pris går till mig!

Men det kostar på att ligga på topp! Bland annat försvinner en del av rationella-tankeförmågan och jag blir radiostyrd och går åt ett håll åt gången. Men jag får ju vara ledig imorgon med min kära familj och då blir det fredagsmys och besök hos svärföräldrarna.

Jag önskar ändock att jag hade förmågan att ta hand om mig själv när jag presterar som bäst, men det vill sig ändå riktigt inte. Därför blir det en del garbage som ska blandas runt i kroppen.

Jag skrattade för mig själv häromdan när jag såg True Blood och tänkte för mig själv att nån som varit med och skrivit serien måste vara överviktsopererad, för i vissa scener så är det som en avbild av hur jag ser på min omvärld (och mig själv) sedan operationen.

Slarv och sug.

I går var en typisk slarvdag och då kommer suget som ett brev på posten. Fram till lunch var allt bra, men sen kom jag på att jag skulle hoppa över lunchen och gå ett ärende istället, vilket ledde till hunger, hunger och åter hunger.

Jag försökte tänka positiva tankar och tänka att jag snart kommer att bli rikligt belönad för att jag är den ståndaktiga lilla soldaten.

I dag är en ny dag och den tänker jag starta med; frukost!

tisdag 2 februari 2010

Som ett stressat skinn...

Stiger upp vid sex, stressar en borste genom håret och så iväg med mackan i väskan. Får vänta på pendeln men är ändå på jobbet hyfsat tidigt. Får iväg lite från skrivbordet och lättar strax efter nio. Dags för nästa skift. På dagiset lagar jag pannbiffar med lök och potatis. Tyckte jag hade gott om tid, men allt letande efter ströbröd och annat får tiden att försvinna.

Barnen äter och äter. Älskar mina pannbiffar och det blir två små rackare över. Jag gillar att de gillar min mat. Så disken och jag pustar över att ett kök kan se ut som ett bombnedslag. Sambon hämtar mig med bilen, kör mig till tunnelbanan och jag stressar iväg.

Finner mig på kontoret igen och nu är det dags för skift nr 2. Inser att mackan fortfarande ligger i väskan. Går och tar en kopp te.

måndag 1 februari 2010

Jag kämpar på!

För att hålla ovälkommet sug stånget så har jag nu gått över till "tvåtimmarsmetoden". Och här är ett obs!!! slänger jag in här, för har du ingen karaktär alls eller inte är magsäcksopererad så kan tvåtimmarsmetoden få oanade konsekvenser...

Men jag försöker helt enkelt äta varannan timme. Äta tills jag känner mig mätt eller inser att jag måste vara mätt. Känner jag hunger eller sug däremellan så försöker jag tänka på att sysselsätta mig en liten stund till eftersom tiden går så snabbt att det snart har passerat ny tidpunkt för nytt ätande. Min nya lite bättre kosthållning är för att jag vill verkligen inte dumpa bort mitt liv i sömniga ångor, dels att jag börjar bli orolig för att jag ska sumpa min framtida konsultation.

Och oj vad livet känns bra sen jag bokade tiden.