Decennium.

Överallt summeras 2000-talets första decennium. Men varför nöja sig med något så futtigt? Här kommer en sammanfattning av de senaste 40 årens decennier...

1970-talet.
Ett årtionde som representeras av lek. Jösses vad jag lekte. Varje dag var fylld av olika roliga och ibland lite skrämmande lekar. Jag höll på att elda ner en skog i en lek. I kriget mellan Almvägen och Lindvägen var det nog mer allvar än lek och det ryktades om att de hade kniv som de rispade en med och hällde salt i såren. Jag lekte med barbiedockor, lego och jag spelade kula mest hela dagarna. När de vuxna hade fest var det ingen som brydde sig om när vi gick och la oss och vi var uppe till sent och lekte. Vi byggde kojor i skogen och jag vill minnas att man var ute och lekte från tidig dag till sent på kvällen. Ganska tidigt beundrade jag tjejerna som fick åka bak på killarnas moppar, som hade träskor som var väldigt slitna och jeans som satt som fastlimmade på kroppen.

1980-talet.
Jag ryser när jag tänker på 1980-talet. Men vilket decennium! Äntligen kom musiken och den var synthig och lätt att ta till sig. Den var dansant och alltid närvarande. På tonårsdiskot spelades Vangelis men Blue Monday var mitt uppvaknande. Jag var hos min moster och när låten spelades så hade jag aldrig hört något liknande. Jag såg Freestyle och jag var kär. Ååååh vad jag var kär. Jag var kär precis hela tiden och mitt hjärta dunkade som en stångjärnshammare. Jag blev fumlig, skrattig, blyg och pratig och jag älskade verkligen hett och mycket. Föremålet för min kärlek hette Marcus (åh din synthlugg och dina stora blå ögon... mitt hjärta krossades när du kysste min bästa väninna för att jag skulle få låna din skiva. Jag höll din tax...) Tommy (ååååhhh vad jag var kär i dig! Jag grät många bittra tårar ska du veta...) Mikael (en kille i nian som körde lätt mc, kan man annat än falla?) Bengt-Åke, Pär, Niklas, Jörgen, Michel, Anders (så vacker, så underbar, så....), Acid (jag älskade det långa korpsvarta håret) och alla andra. För shit fuck hell vad min kärlekslåga brann och var stark men objekten växlade ständigt och jämt. Men hur kan man bestämma sig när det finns så många underbara och fina grabbar? Jag dansade på olika dansgolv och mot slutet av årtusendets bästa decennium dansade jag nästan varje dag. Ja, livet var verkligen en enda lång och stor fest...

90-talet.
Det förlorade decenniet. Musiken sög fett, jag kan faktiskt inte minnas en enda bra låt från detta förlorade och skittrista decennium. Jag tog examen och slungades ut i arbetslöshet och allt var mest trist och tråkigt. Jag passade på att äta mig till en övervikt som jag sedan aldrig blev av med. Något dog inom mig och sen dess har jag aldrig lyckats återhämta mig. Livet var en enda lågkonjunktur och när folk snackade om Milleniubuggen tänkte jag: "let it come så något spännande äntligen händer i den här satans tristessen..."

2000.
Men inte kom det nån Milleniebugg som vi blivit utlovade. Jag hade ju tänkt att jag skulle parta 1999 som om partyt aldrig tog slut i NY av alla städer, men istället var jag hos svärföräldrarna i tryggt förvar i fall strömmen tog slut och värmen försvann. 2000-talet var ju decenniet när allt vi blivit utlovade skulle ske. Men nej, jag tjänade inga grymma pengar, sambon var arbetslös, vi bodde långt ifrån alla människor man kände i storstan vi fick en älskad gosse och jag tog äntligen tjuren vid hornen och opererade mig för att jag kanske ska kunna få ett 2010 som man förhoppningsvis inte behöver skämmas över. Men musiken blev bra igen och jag började gå på konserter och vad mycket bra böcker jag har läst! Jag slutade oroa mig för mina föräldrar för nu vet jag att de klarar sig och att de har det bra i de liv de har valt. Globalt var det väl ingen höjdare och en liten oskyldig gissning är att det tyvärr nog kommer att bli ännu sämre. Det vill säga vi kommer att få fler krig, fler katastrofer, fler lågkonjunkturer och rapporterna om hur människor är djävliga mot varandra kommer nog inte att minska utan öka. Vilket kommer att innebära att de djävligheter de hittar på i Criminal Minds kommer att likna en söndagsskola i omfattning...

Min värld

Min värld ska aldrig röra din
Din värld ska aldrig röra min
Kom igen.
Kom igen

I min värld har ingen tråkig
entertainment är mitt andra namn
Min värld är en bortskämd, gnällig värld
Kverulanternas kung är jag
Och hur som helst och när som helst
och var som helst kan allt ta slut
så stanna klockan ta en timeout
spara spelet jag har bara ett halvt liv kvar nu

Lite nyårslöften till mig själv.
I år är det slut med lagom och inte och nej och förbjudet. Det är bara löjligt att försöka vänta på en annan människa, dess uppvaknande eller fötterna på banan. I år ska jag sluta göra våld på mig själv och det jag vill och ska göra med mitt liv. Jag ska aktivt göra val och inte passivt sitta och vänta på en utsträckt hand.

Jag vet att jag inte kommer att bli rik. Jag får panik när jag tänker på att jag inte kommer att få massor av pengar lagom till pensionen. Att lönen aldrig räcker till det jag egentligen vill och att jag därmed får sitta och nöja mig med smulor. Och därmed alltid vara missnöjd. Från och med nu ska jag aktivt arbeta för att få ut det mesta av varje spenderad krona och resten tänker jag spara till bättre tider.

Jag vill inte sitta ensam hemma i mitt soffhörn och slita på soffkuddar och täcken. Jag vill gå på konserter, bio och nån gång på lokal och svinga en bägare. Att göra detta jämt är ju inte möjligt som småbarnsförälder, men i år ska jag aktivt verka för att jag nån gång i månaden får min tid som bara är min och ingen annan persons.

Jag trivs inte i den vikt jag har just nu. Jag har investerat för mycket i snygga kläder som sitter nästan snyggt just nu. Därför är mitt nyårslöfte till mig själv att istället för att köpa nya kläder så ska jag spara pengarna och arbeta för att komma i mina snygga kläder som nu hänger ensamma på galgarna i garderoben.

Voilá! Lite nyårslöften sådär sista dagen på året.

Och ja, jag trivs i mitt hem. Mitt hem är min borg. Och nej, jag är inte rädd för att vara ensam med mig själv. Aldrig!

Tuff månad!

Jag hatar egentligen såna här kommentarer om stackars januari som är en så tuff månad. Men i år stämmer det faktiskt, som så många gånger förut. Och orsaken till det är helt enkelt att jag bestämt mig för att kontant betalning äger och därför så ska jag nu betala rörmokaren, blandaren, diskbänken och you name it....

Fast istället för att dra på mig nån slags offerkofta och tycka att det känns jobbigt, känner jag mig faktiskt glad och också välsignad. Jag har så bra koll på min ekonomi att jag faktiskt klarar av att göra en sån här sak och det är ju helt fantastiskt!

Min nya leksak fungerar utmärkt! Jag tar fram glasen ur maskinen och förundras över att de är rena och blänkande. Diskbänken är belamrad av disk och slurp! så är den borta! Helt otroligt!

Dagarna går och jag håller på att olja in den ena bänkskivan riktigt ordentligt. Jag vill ju att det nya fina köket ska hålla riktigt länge. Det roligaste är att jag och sambon nu blivit som två indier. Det vill säga den blå plasten är fortfarande kvar som ett täcke över lådorna. Det ger en lite intressant vinkling till vårt vita blanka kök. Att det är blått alltså... Jag hoppas verkligen att det kommande året ger mig så pass bra med pengar att jag kan färdigställa köket. Det vore verkligen helt fantastiskt!

God fortsättning!

Det blev ett ganska intensivt julfirande och jag tyckte att vi alla skötte oss väldigt bra. God mat och gott sällskap, vad mer kan man önska?

Sambon arbetar natt och i går kväll när jag skulle lägga Lilleman rann stora tårar på hans kinder. Han saknade sin mormor något förfärligt. Han ville genast att vi ska ringa och höra när han kan få komma och hälsa på henne. Jag förklarade att mormor måste jobba. Men visst förstår jag honom, att han längtar. Mormor är en underbar lekkamrat för barnen. Hon spenderar timme ut och timme in lekandes på golvet utan att tröttna en sekund. Trots att barnen i den här åldern gärna vill bestämma precis allt i leken så är hon oförtröttligt där och leker och leker på deras villkor. Inte som en annan tristbulle som börjar städa samtidigt som hon leker. Eller sortera legot eller torkar damm.

Det trista är att vi bor ju ganska långt från varandra. Och av nån anledning verkar barnets mormor allergisk mot tåg och flyg. För annars skulle hon ju vara här på bara ett par timmar, vilket inte är nån tid alls, egentligen...

Årets julklapp då? Frågar man kusinen är det bakugan och frågar man Lilleman är svaret givet; briotågdelar. Han älskar sitt briotåg och han bygger bana över hela vardagsrumsgolvet just nu...

Snurre Sprätt!

Tröjan var slut, sautergrytan som bortflugen, julgransfötterna försvunna och överallt trampade folk fram och tillbaka. Alltså har folk inget annat att sysselsätta sig med lunchen på dan innan julafton än att vara framför och runt mig? Det är bara några små detaljer som ska fixas och sen är det homerun! Eller striiiiike three!

Snurrig

Snurrig

Jobbe?

Det är dan innan julafton och jag sitter på jobbet. Jag har en lätt impuls att bara vräka mig över stan och köpa en massa julklappar bara till mig! Fan jag har ju varit supersnäll i år och ingen har väl förtjänat lika många julklappar som jag har?
Men jag måste hejda mig. Tror jag. Elektrikern och rörmokarn ska ju ha lite stålar också.

Och igår provkörde vi diskmaskinen. Vilken fröjd!

Vilken julaftonsodyssé!

Jag känner mig så otroligt taggad! Vilken jul vi har planerat! Det kommer att bli den vitaste, vackraste och kallaste på mycket länge. Vi kommer att äta sådana läckerheter att våra smaklökar hickar till av förvåning. Julsyltor och fläskstekar kommer att avlösa varandra. Spriten kommer att flöda och vi ska ha efterrätter en masse. Soffan är bäddad och vi kommer att ligga framför TV-n och se på roliga och tänkvärda julepos.

Allt medan nya diskmaskinen i det nya fina köket med spis och ugn som självspelande pianon arbetar för oss...

Nu är frågan; vem dukar?

Kvalitetssömn.

I natt bråkade grannarna så stickor och strån rök. Jag vaknade och satte mig upp i sängen helt chockad. Jag är ju själv van vid bråk, men detta kändes faktiskt riktigt läbbigt. Det är jobbigt när andra bråkar mest för att man är rädd för att de ska tappa kontrollen och göra någon illa.

Det var lugnt efter en stund och jag somnade så småningom in. Det var skitsvårt att somna, dels låg jag och var hungrig som tusan, dels målade jag upp bilder på vad som hände hos grannarna egentligen.

Två timmar senare så tittade jag och sambon yrsligt på varandra och funderade på om det var dags att ringa polisen...

Så förutom att jag är trött just nu känner jag att jag vill aldrig aldrig mer bråka med någon. För fy vad läskigt det var i natt!

Ullareds-dilemmat.

Jag har förstått att Ullared är en tämligen utskälld serie som handlar om nördiga svenskar i mysbyxor som står i långa köer och handlar billiga saker.

Det var därför full av tillförsikt som jag gav mig ut på stan och till NK och Östermalm. Min tanke var att rika människor som garvar åt folk som handlar billigt på Ullared antingen har skickat ut sina tjänare för att köpa julklappar i goood tid innan jul, eller så använder de sina surt förvärvade slantar till aktiehandel.

Döm då om min förvåning när det näst intill var kö för att komma in på varuhuset. Och inne var det så trångt att jag visste knappt hur jag skulle få plats bland enorma pälsmössor och skidjackor. I hissen gjorde sig två unga män sig lustiga på ett litet äldre pars bekostnad. Leksaksavdelningen var näst intill utplockad men det fanns fortfarande en hel del folk där. Tre dagar innan julafton.

Det är något som inte riktigt stämmer här... Men visst är vi alla svenskar lite shoppaholics som går man ur huse för att handla saker så fort vi är lediga? Jag återvände från stan utan en enda inhandlad julklapp.

Jag antar att det lär bli mer än en överraskning på julafton...

Min julstämning har rymt!

Och gästerna kommer om en timma!
Min julstämning har rymt,
hur kan den bara få försvinna?
Min julstämning har rymt.
Det tycker jag är grymt!

Frihet.

Jag har funderat över det här med livet och alla val som man har att göra och ska göra. När man är ung är ju livet mer som ett ostron, det ligger där öppet och man kan i princip få det liv man vill. Om man väljer rätt. Men det är just det, hur väljer man rätt? När man är ung är livet fullt med en hel del begränsningar och istället för att tänka på sin framtid så tänker man ofta på att man inte är älskad, oälskad. Och varför han inte ringer och vad han menade när han väl ringde. Istället för att tänka på den första miljonen man ska tjäna ihop.

Om man sedan är mer än en Hedda Gabler typ, som inser att alla val man gör får konsekvenser kanske långt in i framtiden, och att risken är stor att man får ångra de val man gör, då blir det genast lite svårare. Lägg sedan till ett stort mått ångest som kompassnål och livet blir väldigt komplicerat.

För det som egentligen är det djävulska i hela den här livsplanen är att även om man inte aktivt väljer så får även det konsekvenser. Om jag vill vara kvar i en situation som jag trivs i och inte vill att livet ska förändras något mycket, så kommer livet konstigt nog att välja åt en. För runt omkring en tar folk examen, lämnar dig för en annan kvinna, hittar nya fräscha vänner som är coolare och bättre, byter arbete eller renoverar sommarstugan. Så står man där en dag ensam. Och med ganska få val kvar.

Även om man aktivt inte väljer vissa saker så kommer livet ändå att ställa problem framför dig som du är ålagd att lösa och vips så flyter livet på och innan du vet ordet av har du blivit gammal/fet/rynkig/ensam/utan social kompetens i ett underbetalt arbete eller så händer precis alla dessa saker.

Ja livet är fan märkligt. Man föds skärpt, frisk och med precis alla förutsättningar och en vacker dag finner du dig ståendes på perrongen. Tåget har gått och du förbannar precis varenda sekund då du stod där overksam och lät andra göra dina viktiga livsval.

Tror du sedan uppanpå allt att allt löser sig så har du en verkligen stor överraskning som väntar. För det löser sig inte. Det finns ingen gudomlig rättvisa som ser dig och tänker att den där saten har hamnat lite snett. Nä, det kan mycket väl hända att du får ytterligar val som hela tiden ska göras. Du väljer själv om du vänder bort huvudet och inte ser det som händer runt omkring dig. Och en dag kanske du finner dig stående på backen, med bara din egen bil att sova i. Utan pengar på banken. Vem vänder du dig till då? Kanske dina ofödda barn?

Strömavbrott.

Fredagen skulle gå i mysandets tecken och det var meningen att vi skulle fixa klart det mesta som var klart av köket. Så bänkade jag mig framför på spåret för en högtidsstund. Poff! Så går strömmen. Vi trevade runt här som tre blinda möss på kvällskvisten och tillslut insåg vi att det gått en säkring på 100 ampere i källaren. Jag satte Alexander i bilen och så åkte vi runt och kollade på vintern i värmen av bilen. Jag vet inte om det är nåt som sitter kvar sen jag var liten, mina föräldrar brukade linda in brorsan och mig i filtar och så bar de ut oss i bilen och så åkte vi runt timme efter timme i åskväder.

I morse gick strömmen i hela vårt bostadsområde. Så värmen funkar inte och inte heller TV-kanalerna. Vi försöker klara oss så gott det går och vi myser, alla på lite olika sätt. Lilleman ser på DVD, jag städar och sambon värmer lakanen. Men snart ska jag slita upp honom för nu vill jag verkligen HA MITT KÖK TILLBAKA!

Let them eat cake!

Jag tog bussen åt andra hållet idag och ja, jag har också fallit för de här! När jag äter dem känner jag mig nästan som kunglig och lite bortskämd. Men nu tänkte jag frälsa världen och bjuda på några sådana till julbordet. Så därför köpte jag en av varje sort för att provsmaka vilka vi ska ha. Jag har lagt stort hopp till lakrits och hallon, det borde smaka mums. Ett sant nöje kan jag väl tillstå.

Men... När jag gick där så visade det sig att det fanns en massa små mysiga butiker jag aldrig besökt och vips hade lite av varje slunkit ned. Och jag insåg att jag vill ha mer och mer och mer. Just nu skulle jag vilja pumpa mig själv med klappar så att mina öron blir röda av vet hut!

Mitt kök.

Visserligen kräks jag över bygget precis just nu. Men det börjar likna något och jag tror faktiskt att om bara elektrikern dyker upp och gör sitt jobb så kan jag steka köttbullar i helgen och sen var det ju det här med blandaren...

När jag öppnade paketet igår så fick jag en smärre chock. Jag bara satt och stirrade framför mig och jag kan faktiskt inte svära på om jag ville börja gråta eller skratta. Men en sak förstår jag; jag och paket är ingen bra kombination för jag blir ta mig tusan alltid besviken när jag öppnar paket. Men den här gången tror jag tog priset. För kranen är en JÄTTE!

Vårt kök kommer att bli jättefint med fina skåp, en nätt diskbänk och en snygg träskiva. Och en jätteblandare. Det är ungefär som en vacker kvinna med en jättekran i ansiktet. Eller en smärt ung man med jätteballe. Jag har varit inne och kollat bilden på nätet en sådär fem-sex gånger för att kolla men det går inte att se att den ska vara så där stor. Den ser liten och nätt ut. Men så står det "caféblandare". Och ja, jag skulle nog säga att här ligger den betydelsebärande delen på "café". Ett café av storleken flygplatsrestaurang i Bryssel där det flyger en sådär femtiotusen människor som alla vill dricka kaffe och få en skvätt vatten ur en enorm blandare som står på disken. För där skulle den nog passa in. Inte på mina 84 kvadratmeter. I morse när jag vaknade var den fortfarande lika stor.

Och så har den femtioelva armar och skruvar och saker som ska installeras efter alla konstens regler och därför så kollade jag och sambon varandra och var på ett ögonblick överens om att han får faktiskt ringa rörmokaren så att vi får lite professionell hjälp.

Just nu känner en ganska stor del av mig känslan av att jag skulle tagit de där pengarna jag la kontant på köket och köpt en resa till nåt varmt land istället. Misär kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Ödets lott!

Olika falla ödets lott. Vissa ska minsann leva i sus och dus och verkligen njuta av livet. Andra får helt enkelt nöja sig med det som finns. Eller hur?

Och nejdå. Inte är väl jag avis? Jag är bara högst mänsklig!

Ont, det gör ont!

Jag tog sprutan i måndags. Idag värkte det inte nåt speciellt i armen när jag vaknade. Efter en liten pytte runda ute på lunchen värker det i lymfkörteln under armen och det känns som att armen inte vill att jag ska lyfta den och gör jag det så ramlar den av. AJ!

Ont!

Nu har jag i alla fall min bok så var vänlig stör inte mig resten av dan!

Trött som ett ålderdomshem.

Jag är bara sååå trött och seg. I går hade jag en hel lista på saker som jag skulle göra när jag kom hem, varav köksinstallationen dominerade. Men vi tog kälken ut och åkte i backen, tog vara på snön. Sen in och laga mat och så somnade jag i soffan. Så trött!

Min älskling var mer som en duracellkanin, han bytte däck på bilen, lånade nya böcker och satte upp regeln i köket och sprang runt och mätte och kollade alla små detaljer som skulle fixas.

Jag inspirerades av Timell på TV-n. Han bygger ju ett nytt kök på en dag och jag såg också hur proffsen gör. Exempelvis så stoppar de in tomma stommar på sin plats. De bygger inte alla lådor, sätter fast lådorna och sen försöker sätta hela tunga åbäket på plats.

Fast man lär så länge man lever...

Var var du när dom dömde mig?

Var var du när dom dömde mig?
Var var du när jag tog mitt straff?
Du som alltid har försvarat idioter...

Jag nynnar konstigt nog på en bra låt med Kent. Detta har inget alls att göra med att när jag kom till jobbet idag låg det 17 ärenden på mitt skrivbord som jag fick vid veckans "ärendeutdelning". Kan väl tilläggas att i mitt avtal står skrivet att jag ska sammanlagt ha 18 ärenden att arbeta med. Det är som en örfil. Vi vet att du springer snabbt men hey! kan du springa snabbare in i döden?

Jag skiter i vad alla säger för idag gick jag och la tillbaka 17 ärenden. Jag säger nej, stop och finito. Har nån problem med det så får de komma tillbaka till mig. Så ska vi ta en liten diskussion om detta...

Julstämning.

I går var vi ute och åkte i bilen. Det var lite detaljer som skulle fixas till köket. När vi ändå var i Haninge passade vi på att åka in på Turbinvägen. Här är man väldigt förtjust i julen, alternativt mycket tävlingsinriktade. För varenda hus lyser upp av fina slingor av ljus och det är tomtar och slädar och stjärnor och månar. Vi ville dela detta med Lilleman.

Pappan och jag satt som tända ljus och insöp atmosfären. "Titta där!" pekade vi. Lilleman satt lite mer luttrad i baksätet och betyget blev väl "sådär". Han tyckte de sockrade jordnötterna var mycket godare att koncentrera sig på. Kanske behövde han vila upp efter det utmärkta uppträdande som han gjorde i luciatåget. Hans röst hördes kristallklart och vackert och han sjöng så mamma och pappa blev både rörda och mycket mycket stolta!

Kom kom ta mig härifrån om du kan...

Sitter på jobbet. Längtar härifrån. Vet inte om jag sov inatt. Eller om jag var vaken. Känner mig totalt ur fokus och kan faktiskt inte komma på en mening. Jag vill faktiskt inte vara här just nu. Det som fattas mig just nu är faktiskt lite rekreation...

Man vänjer sig...

Det går snabbt att vänja sig vid nya vanor. Som att diska i grovköket, lägga tvätten i en kasse i sovrummet. Sova på golvet i Lillemans rum. Äta mat bland byggdamm.

Det känns som att jag levt såhär i flera månader. Jag är orolig för vad jag har i kylskåpet och hur länge det legat där.

Ändå rev vi köket för en dryg vecka sedan.

Inlägg till morsan.

Mamma!

Efter en helg med svinis har jag också sett till att vaccinera mig. Så nu är jag dubbelt så säker på att jag inte kommer att få den!

På önskelistan!

En sån här!

Byggare Bob!

Det går långsamt framåt. Att bygga skåp är både tidskrävande och ganska jobbigt. Man vill ju inte göra fel. Men jag kan säga att hela familjen kämpar som djur.

Sambon sitter i ett skåp med skruvdragaren, jag håller skruvar och Lilleman skruvar i en planka och i mattan. Hela familjen hjälps åt för att det ska bli fiiint!

Flex på jobbet.

Efter att ha beslutat under hela förmiddagen bröt jag upp vid lunch för jag började faktiskt få frossa. Flexade ut och åkte hem och la mig under tre täcken och låg och huttrade. Somnade en liten stund och så vaknade jag. I dag har jag fått chockerande nyheter och jag känner mig enormt chockerad och det är faktiskt skitjobbigt det här med att vara vuxen och alla de beslut man ska fatta. Tänk om det fanns nån slags färdig manual?

Då hade jag varit inne för länge sedan och läst alla goda råd, för jag känner mig rådlös. Faktum är att jag känner mig rättslös. Egentligen gör man kanske barnen en otjänst när man förbjuder aga och inför medbestämmande. Liksom vaggar in folk i falsk säkerhet att man kan styra sitt eget öde och annan shit. Du kan göra nada. Du har nada frihet och visst, du förväntas att själv välja elbolag och gå och rösta var fjärde år. Men vad betyder det egentligen? Inte ett jota!

Orutinerat.

Det känns ju lite orutinerat att drabbas av hosta och hosta upp lungorna såhär mitt i köksrenoveringen. Jag sov som ett barn i natt eftersom jag låg i Lillemans rum. Mitt sovrum är kontaminerat av diverse köksskåp och annat illaluktande. Det känns som att allt kommer att bli så bra bara det kommer gipsplattor upp på väggen.

Därefter ska jag andas...

Julstress?

Det verkar väl som att jag är totalt utan stress inför julen och att jag är helt immun mot julstök? Visst! Jag roas lite av att alla säger att: "i år ska jag verkligen inte stressa inför julen, jag börjar baka redan nu!"

Finns det några bullar och kakor kvar när det blir jul? Eller julgodis, hur långe håller sig sånt? Det är väl trots allt två lååånga veckor kvar tills det är jul? Håller sig julskinkan om man kokar den nu?

Själva har vi dock ingen panik alls med att vårt kök ska bli klart. I går satt vi framför TV-n och njöt av lugnet. Jag hade städat och torkat alla golv för jag får nämligen panik när byggdammet lägger sig tungt över alla rum och det känns som att jag ska hosta lungorna ur kroppen. Elektrikern ska fortsätta sitt arbete idag så jag hoppas att vi snart kan vara up and running.

Annars blir det pizza till jul!

Dagarna smälter ihop.

När man inte gör avbräck för TV eller godisuppehåll så smälter dagarna ihop i en enda degel och det är svårt att veta vart och när det är. Vi hämtade köket igår och jag såg hur han liksom hajade till när han såg vår lilla BMW, men han vände på klacken och struntade i det. Sambon och jag kollade in varandra för vi visste att vi är bäst på att packa och efter arbete under tystnad hade allt gått in och vi åkte iväg.

Allt är inventerat och står i prydliga högar i sovrummet och vi putsade vägg igår. Jag är inte 100% frisk och trots skyddsmask känner jag att mina andetag är tunga efter att ha andats in partiklar. Vi ska slänga upp gipsplattor på väggen efter att ha täckt igen de värsta hålen. Sambon har fått en grymt bra idé för vårt jättehål i köksväggen och det ska bli kul att se det realiseras.

Efter arbete och planering stupade jag i säng och när klockan ringde idag morse så kändes det ganska motigt. Inser att det inte alls är bra med ett ihoppackat kök i sovrummet eftersom alla delar luktar och sprider partiklar som jag är känslig mot. Men jag har en idé där...

Tumskruvarna dras åt.

Vi får en liten nätt höjning av årsavgiften på en nätt liten summa av 35%. Det är ju så när man släpper kontrollen till andra... Nä, skämt åsido. Skrämmer man bort en av sina största hyresgäster så kan det ju bara sluta på ett sätt. Ekonomiskt så är det väl ingen ruin men jag var ju så himla nöjd med saniteringen av våra utgifter. Kanske för nöjd?

I alla fall så ska jag snart åka ut och hämta vårt nya kök. Jag säger bara tack gode tid för att vi bestämde oss för att göra en liten del, för det blev inte så litet när det väl tog fart. Plötsligt står man med jättehål och cement som ska bilas och rör som ska ledas om och jag vet inte vad. För att jag önskade en liten diskmaskin.

Det var ju inte månen direkt. Men det blev ju så tillslut...

There´s a hole in my bucket...

dear Liza, dear Liza.

Nynnar jag tyst för mig själv.

Överraskningen!

När vi rev köket höll vi på att ramla baklänges. För högst upp i väggen har vi ett jättehål!

Vad gör man med ett sånt?

Sockerförgiftad.

I går hände något som jag absolut inte räknat med ens i min vildaste fantasi. Jag blev nämligen sockerförgiftad. Det finns inget enklare sätt att beskriva detta som hände med mig och min kropp. Men jag mådde så otroligt dåligt att smådjävlarna dansade framför ögonen på mig.

Stackars Mats fick dra ut mig till bilen och jag skakade i hela kroppen när han körde iväg till Claes Olssons för att köpa verktyg. Jag satt i bilen och mådde grymt illa tills det var som en slöja föll från ögonen.

Jag tål helt enkelt inte socker längre. Jag är sockerintolerant. Synd bara att det har ju inte hjärnan fattat. Så jag kan väl varna känsliga läsare att det kommer att komma en hel del magsura och irriterade inlägg framöver.

För utan godis är jag absolut ingen lycklig människa.

Skadeglädje. Eller jag summerar..

Japp, det var väl ungefär det jag misstänkte. Det hjälper alltså inte att ge sin gamla gubbe en avsugning varje morgon för att äktenskapet ska bli riktigt lyckat och den gamla gubben stanna kvar hos sin kärring.

Eller glömde hon själv tipset att efter att ha serverat frukost på sängen och några timmars träningspass med den personliga tränaren för att man ska vara i perfekt form för sin älskade man, så ska man inte jaga runt honom med något slags tillhygge eller vapen? Detta kan få ödesdigra konsekvenser i ett äktenskap...

Köket är rivet!

I går rev vi med gemensamma krafter köket. Skåpen föll ett efter ett. Det känns konstigt att gå ut i köket nu för varje gång vill jag ställa något på den icke-existerande diskbänken. När man gör en sådan sak utmanar man verkligen sig själv på alla möjliga sätt och vis - för man vet faktiskt aldrig vad man hittar.

Bakom diskbänken hittade vi ett hundratal silverfiskar. De kröp omkring på väggen och jag blev så äcklad att jag höll på att gå åt. De som överklevde min blöta trasa kommer att bli inmurade i väggen...

Golvet var faktiskt fint, finare än jag hade förväntat mig. De har gjutit en fin betongplatta och den var inplastad. Ett litet lufthål syntes dock. Väggen däremot... en helt annan femma. Bakom kaklet sitter blåbetongblocken och de har verkligen inte åldrats med värdighet. Bakom ett av skåpen går grannens avloppsledningar och vi har nu ett stort fett hål in i det luftshaktet. Frågan är vad ska man göra med det där hålet? Det går knappast att börja slänga in murbruk där för blir det stambyte en gång i tiden så måste det gå att komma åt rören... Men visst skulle man vilja snygga till det ärgade röret innan man stänger in det igen. Frågan är bara om det ens är tillåtet...

Saken är den att vi får tänka om ett varv till eftersom väggen är i så dåligt skick. Vi hade tänkt behålla överskåpen till nästa del i renoveringen men det är nog lika bra att köra hela väggen på en och samma gång. Så i kväll när jag kommer hem från jobbet blir det ännu en rokad i skåpen för nu ska ett hundratal glas och tallrikar stuvas om...

Och jag som redan har grytorna där smutstvätten en gång befann sig...

I'm a lucky bastard!

Ibland är det helt underbart att vara mig och jag kan nästan bli avundsjuk på mig själv. Men jag mår bra när jag får klä upp mig, bli bortskämd utav bara fan och njuta av riktigt riktigt god mat.

Igår vart det Wedholms fisk och jag kan varmt rekommendera ett besök där.

I dag blev det årets första julbord på Grands Veranda. Kan livet verkligen bli bättre?

What a beautiful morning!

När jag vaknar på morgonen kan jag vara tämligen säker på att när jag ställer mig framför spegeln så möts jag av ett vrålande monster. Jag ser gammal och ful ut, rynkig och hemsk. Jag försöker sminka över det värsta men jag vet att jag är avgrundsful och jag hatar hela min uppenbarelse.

Varje morgon tänker jag "svält" eller "äta". Jag hatar verkligen att vakna och vara en förlorare. När jag var nyopererad och kilona rasade av mig vaknade jag som en vinnare varje morgon. Jag hade hoppet om att livet och världen skulle bli bättre, lite lättare att resa sig i. Men jag hör bara avgrundsvrålet. Varje dag kämpar jag för att jag ska må bra. Jag försöker bota mig med musik, att alltid vara på språng och springa uppför trappor och liknande. Trots värkande tår och ett ständigt värkande knä (det var visst inte så lätt att bli av med ledvärk som jag trodde. Tänkte det blev lättare med mindre kilon att bära.)

Jag sitter på jobbet och jag kämpar verkligen varje minut för att klara av att sitta där jag sitter. Jag slits mellan min yrkesskicklighet och kalla kyla och värmen som liter i bröstet och som vill göra gott. Men jag är ensam. Varenda sekund är jag ensam. Jag sitter och skriver och vips har alla gått på lunch. Ingen har frågat om man vill följa med. Jag brukar ta en runda på stan och äta något på stående fot. Det är lättast så.

Av ovanstående anledningar har jag verkligen ingen förståelse över folk som gnölar men som jag aldrig ser kämpa. Försök att vakna upp som Häxan Surtant varje morgon och resten av dagen stå ut med en värkande kropp som endast har en programmering. Att bli större.

Och du, lägg märke till mig!

Jamen var tyst!

I dag hade vi viktigt möte. Högsta chefen var inblandad och vi fick tala om det som ligger oss varmt om hjärtat. Alla pratar och lägger in sina tyckanden och tänkanden. Det hummas och tycks likadant och vi är så fina och i samförstånd. Så tar jag ordet. Och ut kommer ord som lagda tillsammans inte betyder någonting. Folk sitter och funderar och det gör ju även jag.

En stund senare räcker jag upp handen för att förtydliga...

Och ur kommer en drapa än värre än den första och under tiden som jag pratar inser jag att jag faktiskt inte ens vet vad det är jag vill ha sagt. Att jag pratar utan mening och betydelse och att orden inte betyder någonting mer än att jag tar upp utrymme. Nu ligger min drapa mysigt inbäddad i hjärnan som skoskav och hånskrattar åt mig för jag är så dum och pratar meningar som ingen förstår. Inte ens jag själv.

Så det blev inte en groda utan två! ...

Livet leker! Och mina popularitetspoäng stiger i skyarna!

Dåligt samvete.

Jag sitter just nu full av dåligt samvete. Känner att jag har ju yttrat mig och jag var negativ. Men som alla vet så är ju livet inte svart. Eller vitt. Utan grått. Mest grått hela tiden.

Vill du betala?

Vill du arbeta heltid, stressa mellan hemmet och dagis för att få vardagen att gå ihop? Räkna på pengarna varje månad för att se om du har råd att köpa nya stövlar till barnen? Samtidigt som du försörjer vuxna människor som inte kan jobba på grund av ryggvärk men använder sin fritid till att renovera sommarstugen ute i skärgården? Eller sköter om sin gård med sina hästar och hundar men inte klarar av ett normalt förekommande arbete? Betala bostadsbidrag och underhållsstöd till dina grannar som trots allt fortfarande bor ihop och inte anmält det? Vuxna människor som inte kan jobba men som springer maratonlopp? Och figurerar i tidningarna. Eller de där glassiga som står med varsitt champagneglas en tisdagskväll och skålar för våra försäkringspengar?

Jamen dåså. Då tycker jag du ska sluta gnälla och fortsätta att läsa Aftonbladet och City. Välkommen till det förlovade landet Sverige.

Payback time!

Jag gnällde ju nyss på damerna på jobbet. Så reser jag mig upp för jag tänker ta min yoggi då jag behöver förstärkt lunch. Tänker lite fränt att det kanske lönar sig att gnöla? Och att mitt nästa inlägg ska minsann handla om att det inte finns yoggi med ananas eller cocos-smak om man inte vill köpa små burkar som innehåller två skedar yoghurt.

*SKOÄTT!!!*

När jag öppnar min yoghurt blir jag full av små små vita prickar som stänkt upp över hela mig. Jag har yoghurtstänk i ögonvrån, på halsbandet och värst av allt över hela min nya snygga kostym som jag pyntat över tvåtusen av mina surt förvärvade pengar på. Jag blöter lite papper och ska torka bort prickarna vilket resulterar i att kostymen blir full av små små pappersflarn.

Så den taktiken funkade alltså inte. Nu har jag att välja mellan att sluta äta eller sluta gnälla på andra.

Gryende missnöje.

Jag känner mig faktiskt lite smått missnöjd. Över vad vet jag inte riktigt. Faktum är att det är nog mest känslan av att jag ska vara missnöjd som gör att jag känner mig lite lite missnöjd.

Kan det bero på att damerna runt omkring mig klagar på precis allt hela tiden? Jag vet inte men faktum är att vissa förpestar arbetsmiljön något så kopiöst. Jag är mer en sorts människa som prövar allt en gång, vilket innebär att jag för det mesta sitter lugnt ner i båten när det kommer nyheter, ofta brukar det hände en eller två saker på vägen som ändrar det som en gång sagts.

Men tanterna omkring mig de liksom exploderar på minsta lilla hela tiden. Och detta är ett jäkla missnöje som faktiskt förpestar hela min arbetsdag.

Nu funderar jag faktiskt på att sätta på mig hörlurarna och lyssna på Kent. Där är minsann något som inte är gnälligt i alla fall!

Jag hamrar och spikar...

Nu längtar jag bara hem så jag kan bita tag i renoveringen av köket. Middagsbesöket igår avklarades med beröm godkänt och nu ska det väl inte vara några större avbräck innan köket kan bli klart. Om man inte räknar helgens besök på Grand Hotels Veranda förstås. Där kommer jag att avnjuta årets första och största julbord.

Det roliga är att sambon och jag är fulla av förväntan i vårt gemensamma projekt och hittills så har det ju faktiskt gått som på räls. Vad förvånad han kommer att bli när han inser att jag fortfarande inte har särskilt lång stubin och att jag visst har en tumme placerad mitt i handen. Men jag tänker hålla den informationen från honom ett litet tag till...