lördag 18 juni 2011

Lyckokänsla!!!

Jag har bestäm mig för att återvända till ytorna igen. Det tycks ju vara där jag är i mitt rätta element. Men efter en smärre kostomläggnong som innebär en hel del mindre godis och sötsaker samt njutning i form av motion mestadels per cykel, så kan jag nu avslöja att jag kan ha blusen som varit mitt målsnöre en längre tid! Jihaaaa!

lördag 11 juni 2011

Skön lördag

Sitter i soffan och myser. Jag känner mig lugn och aningens förväntansfull. Inte för att det ska hända nåt speciellt utan mer för att jag känner mig nöjd med mina val hittills och vet, nej känner, att ska nåt hända så gör det det. För en månad sedan slutade jag med godis. Eftersom godis är det jag mest gillar så följde en del andra onyttigheter med på köpet.
Jag fick en rejäl skjuts också av händelser som interagerade till min favör, och plötsligt var det lätt att hålla igen.
Min kropp är ju min borg, det vet alla som känner mig lite, så även om jag rent personligt inte vann hans hjärta, vann jag något annat som är fan så mycket viktigare: Jag kom på banan igen, slutade konsumera mig till lycka, slutade äta omåttligt som tröst och började hitta en väg som jag tycker bättre om. Jag älskar ju att röra mig och just nu planerar vi för en aktiv semester i norr. Med lite tågåkning, vandringar och kanske nån kanottur.
Sen blir ju allt enklare när man faktiskt vågar. Vi var på middag i går och snart är det midsommar och vi hälsar på pappa! Tjoho! Gilla fest mao.

Jag svamlar men att blogga från en iPhone är inte lätt. Ingen överblick och sp går det långsamt också. Inga fina bilder kan bag lägga in heller.

fredag 27 maj 2011

För de som missförstår

Ångest handlar i grunden om existentiell svindel, om att ens själ skaver mot revbenen i pur bävan inför döden. Utifrån ser det naturligtvis illa ut. Det ser ut som att man är självupptagen och lat och otrevlig, trots att det man i själva verket gör är att anstränga sig till bristningsgränsen för att förhindra att ens innanmäte spränger igenom huden; det är social hänsyn i sin yttersta form. Även om det inte ser ut så.

 

torsdag 21 april 2011

Påskrus

Nu har pengarna rullat så lyckan är väl nästan gjord? Ja det är nästan skrämmande vilken effekt shopping har på mig. Och jag är ju den ende för det var helt tomt på stan. Alla andra har en massa mer grundläggande behov tillfredställda eftersom de valde att gå i kyrkan och gå ut i naturen i stället.

Ska bli skönt när jag åker ner till Småland idag skärtorsdag för jag antar att alla blomsniffande fågelskådare håller sig borta från vägarna.

Kvalitetstid

Näe, livet är inte svartvitt! Inte ens mitt. Fram emot veckoslutet kan jag upplysningsvis berätta att jag nu tinat upp lite grann och i dag åker jag ju till Småland så no more problems.

Jag har lärt mig en sak den här veckan: Om man spenderar tid med en annan människa är det ens jävla skyldighet att spotta ur sig vad man vill ha ut av relationen. Att efteråt komma och klaga på att man inte spenderar kvalitetstid ihop när man suttit och stirrat på varandra i tio timmar är alltså inte godkänt! Om det är sex man vill ha (låt oss säga att det är så fallet är)… så är det alltså inte godkänt att sitta och gnöla över att bilen inte startar, grannen är dum eller att pengarna inte räcker till räkningar. Då är det förförelse vi talar om här och då tycker jag såhär: Var ärlig! Säg att jag vill att vi har sex.  Och under förförelse så gör man lite grann som man är tillsammans med vill. Detta kan innebära att man måste sitta och lyssna på en monolog om rådande klädmode eller se på skräckis eller Big Brother.

 

Vårdepp

Jag har inte skrivit nåt blogginlägg på sista tiden, dels för att jag har varit totalt under isen. Dels för att jag fortfarande ruttnar på min nya bloggsituation som innebär att jag inte kan publicera fina bilder som visar min sinnesstämning eller får mig på bättre humör.

Jag har drabbats av total allergi tillsammans med ett slags sjukdomstillstånd där jag är konstant trött, ingen ork och drabbas av hostattacker trots att jag inte är förkyld. Dårskapet började dessutom veckan med att äta gamla antihistamintabletter som gjorde att jag somnade stående. Sen kan jag inte längre hänge mig åt godisätande och tröstshopping för jag vill verkligen inte förstöra mina goda förutsättningar efter operationen. Men jag kan berätta för den oinvigde att belöningscentrat i huvudet definitivt inte triggas igång av icke-shopping, att se pengarna försvinna på tre sekunder efter att lönen har kommit samt tanken på att inte kunna äta som man vill igen.

Så det är total natta med andra ord.

Ja roligare än såhär blir det inte så glad jävla påsk!

måndag 4 april 2011

Knappt medelålders

Att vara sådär sen med allt man ”ska” göra som att börja förvärvsarbeta med lön och skaffa barn och man, gör ju att i alla fall jag, mentalt känner mig väldigt ung och knappt ens alls medelålders. Jag har ju dessutom tillbringat mycket av min vuxna tid med 60 kilos övervikt med allt vad det innebär, vilket gör att det är lätt att känna sig pånyttfödd nu efter mina operationer. Dessutom har jag ju en sexåring och jämför man sig med alla hans kompisars föräldrar så har jag knappt nått mitten på livet.

Därför är det ett bekymmer för mig att inse att jag faktiskt är lite äldre. Och att livet inte alltid går i precis den riktningen som man vill. Det har nämligen visat sig att sambons brorsa inte är frisk utan tämligen allvarligt sjuk (vilket jag tror man är om läkarna vill byta ut en klaff i hjärtat). Sen har en väninna som jag ytligt umgicks med för nåt sekel sedan dött efter en tids sjukdom. Jag läste hennes dödsruna i SvD. Då ryser jag en hel del. Tänk att gå ur tiden inte bara med en liten rad i en dödsannons utan faktiskt en halv sida om ens bedrifter…

Så… å ena sidan vill man ju väldigt gärna fira och glädjas åt att man faktiskt lever och är frisk. Å andra sidan inser jag att det nu är viktigt att faktiskt ta hand om sin hälsa så att man får leva riktigt riktigt länge. För i min värld är jag ju inte ens halvvägs…

Flygpost

Jo såhär var det…

I måndags kändes det ungefär som att jag aldrig mer skulle le igen. Inte ens nya kläder skulle kunna få mig på gott humör. Och så hittade jag en helt fantastisk blus som jag provade. Och oj! Den satt verkligen som en smäck! Jag kände leendet i mungipan, men insåg samtidigt hur kortvarigt det skulle bli. När använder man en sån? Och med tanke på priset så skulle det bara bli en onödig dyr sak i garderoben.

På måndagsnatten kunde jag inte somna. Jag låg och vände och vred på mig. Det var först på tisdagen som mina kolleger fick mig att inse att jag i tanken redan ägde blusen. Så då bestämde jag mig för att gå och köpa den. För att upptäcka att den var tvärslut… Nån timmes surfande senare insåg jag att jag fick buda den från Staterna. Resten av veckan satt jag som på nålar för jag tänkte att snart måste jag väl ändå få ett mail som talar om att de skickat blusen.

När jag kom hem i fredags så låg avin på byrån. Insåg ganska snart att de flugit hit min blus från USA. Ekonomisk idiot som jag är så blev blusen en smula dyrare än vad jag hade tänkt mig… Men den är min och hänger nu fint i garderoben.

 
    

torsdag 31 mars 2011

Fortfarande sne

Jag stör mig fortfarande på att jag måste knattra små inlägg på min iPhone. Tycker att min arbetsgivare kunde vara liiite mer förstående. Samtidigt som jag är vuxen nog att förstå alla argument varför inte. Fy på sig om man inte är produktiv hela den instämplade arbetsdagen!

Toppen!

http://otteny.com/catalog/product/gallery/id/15805/image/17988/


Detta är min present till mig själv. Synd bara att den inte gick att få tag i längre. Totalslut!

Fräsch arbetsgivare...

Vilken fräsch arbetsgivare jag har. Knappt hinner vi få nytt Windows förrän säkerhet blockad exempelvis mina möjligheter att skriva ett inlägg på min blogg. Känner bara suck! Detta är så dumt på så många olika sätt att jag inte ens orkar förklara. Men bakåtsträvare har aldrig varit speciellt heta i min värld. Jag tycker det är snyggt att tänka nytt och fräscht! Nä nu får jag skriva mina blogginlägg på Iphone och det går ju så mycket snabbare än med ett riktigt tangentbord och en bildskärm som jag faktiskt ser.

tisdag 29 mars 2011

Halvårsfirande.

Jag var så totalt under isen igår att jag glömde bort att det var på dagen ett halvår sedan jag rullades in för operation. Ett beslut som ändrat mitt liv i mångt och mycket. Även om jag nu landat mycket hårt i vardagen så var det ändå nödvändigt för mig att ta bort mina 4,5 kilo överflödshud. I går gick jag tidigare från jobbet för att hämta min gosse. När jag kom till skolan höll han på att leka med en kompis och hans skratt ekade mellan husen. Jag ville inte störa leken så jag smög in på bibblan och satt där tills rösterna tystnat och jag insåg att rasten var slut. Då passade jag på att hämta honom. Eftermiddagen spenderades i familjens sköte och när vi pratat och skrattat en stund somnade jag utmattad i sängen. Sambon tog hand om matinköp och matlagning och jag hängde som en trasa i soffan. Jag vet inte vad det var men jag är totalt utan någon energi just nu! I dag känns det alltså lite bättre. Min försvunna timme är fortfarande borta och visst gör det mig utmattad att ständigt vara en timme sen. Men nu har jag bestämt mig för att fira mina sex månader med en liten present till mig själv. Det som också ger mig lite energi är tanken på att min familj för en gångs skull funkade precis som jag önskar, nämligen som en andra hud när den egna är alltför öm.

måndag 28 mars 2011

Uppgiven måndag.

Idag känner jag mig alldeles uppgiven och jag vet att det delvis beror på att det är måndag och jag vaknade till snö. Samt att nån har mage att sno en timme av min tid och kalla det för "sommartid". Hallå, vi har fortfarande snö ute?! Men natten var orolig och jag tänker hela tiden på vad jag kan ha bidragit med eftersom mitt barn har mardrömmar och nattskräck. I natt var han så ledsen och grät efter sin pappa som var på nattjobbet. Även om jag inte var trött la jag mig bredvid honom och så låg vi tätt ihop och jag tog hand om alla faror som hotade. När klockan ringde på morgonen kändes det som att jag sovit en minut (jag vet att jag sovit längre). I skuggan av natten har dagens händelser fått en ganska blek färg. Ja det känns som att livet liksom inte angår mig och som att det som finns runt omkring mig inte längre angår mig.

tisdag 22 mars 2011

Top shop

Jag har ju bestämt mig för att hålla en tajt budget. Liksom resa upp det mesta av pengarna istället. Kände att innan jag köper nåt mer till våren så måste jag göra en inventering av mina tidigare vårkläder för jag behöver inte ha en överviktig garderob.

Tills jag gick in i nya flaggskeppsaffären Top shop, som öppnade i fredags. Jeeeeze! Jag vill ha allt! Prövade en skitsnygg kavaj to die for, kostar bara en halv cykel till Lilleman. Meh!

Viktigt inlägg.

Jo jag såg att några puckon diskuterade viktminskning genom operation eller motion på TV:n och jag känner att jag måste lägga in lite information som aldrig aldrig någonsin kommer upp i de där diskussionerna och som är jätteviktiga.

Jag vill börja med att säga att jag har full förståelse för att man känslomässigt ryggar tillbaka inför tanken på att göra ett så stort ingrepp som en GBP innebär. Men i nästa ögonblick sprutar botox i pannan, opererar in falska sexpack på magen och solar sig till en orange fuskbränna.

När man bestämmer sig för att göra en GBP-operation så gör man inte det för dagen, utan för livet. Det är tufft i början att lägga om sina vanor, lära sig äta på nytt, lära sig äta regelbundet och behöva leva med dumpning som också kan vara väldigt tufft. Men någongång kommer man att gå om hörnet och helt plötsligt varit opererad lite längre och förhoppningsvis lärt sig vad ens kropp tål eller inte tål. Och mycket talar ju då för att operationen arbetar för en och inte emot en eftersom man konstaterat att en större del opererade håller vikten jämfört med de som bantar genom motion och kostomläggning.

Men det jag egentligen ville tillföra debatten och som aldrig kommer upp är att operationen har andra fördelar. För min del var det så att (och detta är min högst egen tolkning eftersom jag inte är doktor) jag hade ett väldigt start överlevnadshormon i min magsäck som ständigt talade om för min hjärna att jag höll på att svälta. Vilket ledde till att så fort jag försökte göra något med min vikt, träning eller kostomläggning så blev jag lättirriterad, argsint och ibland nästan omöjlig att umgås med. Jag var aldrig en sån där glad och lycklig tjockis, utan jag var konstant vansinnig med ett och annat irritationsutbrott. Typ tre fyra gånger om dagen. Eftersom jag också på grund av min övervikt, ständigt låg på gränsen av vad jag klarade av, var det otroligt mycket i vardagen som jag fick göra på ren ilska. Ibland så satt jag i bilen och skrek och hulkade och undrade vad i helvete det var som var fel på mig, eftersom jag ständigt var förbannad. Och jag kände hur otroligt dåligt jag mådde av min ilska. Dessa ständiga utbrott.

Jag vet inte hur många gånger jag packade min väska och lämnade en gråtande sambo bakom dörren för att dra iväg med bilen för att jag helt enkelt inte orkade stanna kvar och ta emot en människas kärlek. Hur jag gasade på i 180 på motorvägen med musiken på högsta volym för att det pulserade i tinningarna på mig.

När min magsäck kopplades bort var det ungefär som att dra ner volymen på en förstärkare. Visst kan jag fortfarande bli förbannad och irriterad; men det är inte alls på samma nivå som förut. Och tack vare att jag började gå ner i vikt på riktigt så kom också orken tillbaka. Första gångerna jag gjorde något jobbigt och insåg att jag faktiskt inte behövde göra det på ren och skär ilska var som en uppenbarelse för mig. Och att jag därefter klarade av att göra någonting annat som också det var lite jobbigt. Wow!

I takt med att övervikten försvann har jag också blivit mer aktiv på ett positivit sätt, nästan så att jag har svårt att sitta still i perioder. En sak kan jag garantera; om en sån där personlig tränare hade talat om för mig att jag var tvungen att ge precis allt jag hade långt över maxgränsen innan jag fick lov att själv betala min operation och välja livet, då hade jag nog krossat honom.

Och med det också myten att tjockisar alltid är glada clowner...

fredag 18 mars 2011

Jobb med flow.

Jag vet att jag är bra på att arbeta under press; men att jag gillar det såhär mycket hade jag ingen aning om. Känner mig hög och svettig om vartannat! På min arbetsplats lägger vi in högsta växeln nån gång efter fredag lunch...

Lösgodisdieten.

Fick tipset om lösgodisdieten och när jag nu provat den några dagar kan jag ju konstatera en sak; jag är ovanligt energilös. Alltså sådär riktigt jäkla trött så att det är svårt att koncentrera sig. Jag tror att det är menat att jag ska göra en kraftansträngning och försöka få i mig lite mer järn och andra nyttigheter för att pigga på mig såhär innan våren bryter ut fullt ut.

Förresten är det någon mer än jag som är trött på att man tittar ut på morgonen och ser en solstrimma, klär sig i nåt fint våraktigt, tvekar; ska jag ta vinterkappan eller vinterjackan som är lite kortare? Landar i vinterkappan och går ut genom dörren och slås av polarvinden och polarkylan som på två sekunder har hittat varenda liten del av dig som går att frysa? Värme nu alltså!

torsdag 17 mars 2011

Rich girl!


Please book me first class to my fancy house in London town

Nananananana *sjunger*

onsdag 16 mars 2011

Ordningen är återställd!


Så...

Och som vi har längtat!

Nya tag.

Jag har tagit nya tag idag och klätt mig i det jag vill ha och slutat tänka på hur jag ser ut. Nu känner jag mig riktigt nöjd! Jag är fortfarande läskigt lat och har egentligen ingen tanke på annat än att bara glida runt, men samtidigt så är det ingen som gör mina arbetsuppgifter åt mig.

I går var en riktigt skitdag, inte för att jag hade nån speciell otur eller så, men mina energier låg vid nolläget. Det var först när jag accepterade det för mig själv och ryckte på axlarna åt alla försök att få det bättre som det faktiskt blev uthärdligt och när jag la mig i sängen och somnade var det som att omslutas av total tystnad och mörker. Skönt!

tisdag 15 mars 2011

Jobba med självbilden


Jag är ju inte direkt unik där, det behöver väl alla göra då och nu. Det är kanske det som triggar igång ett arbete som kan skilja oss åt lite grann. För mig räcker det med ett par för trånga jeans. Även om det är möjligt för mig att rent intelligensmässigt förstå att det är fullt möjligt att tvätta ett par sköna jeans för trånga, så sitter det ändå så djuplodat långt ner i mig att jag är ful och fet att jag får svårt att fungera riktigt.

Så slår mig faktum likt en medveten knuff; jag känner mig under isen idag. Seg och trött och egentligen mest ett skal som går runt, utan kärna eller innehåll. Försöker kämpa emot ett tag men inser att det kan jag bespara mig. Så jag sjunker ned i känslan. Ja, fan vad allt är sunkigt just nu men också oj vad lite jag egentligen behöver skratta och tycka livet är fånkul just nu. Jag kan bara sitta här och vara allmänt deppig och också det får vara helt okej.

Laddar batterierna lite för på fredag ska jag gå på konsert.

måndag 14 mars 2011

Busy busy bee

För dem som tror att jag knappt gör något här om dagarna kan jag berätta att jag nu har anmält mig till SOF i Linköping (som gammal underchef), fixat barnvakt till på fredag då jag ska på konsert samt kollat in tider för flyget hem och bikramyoga som jag fått för mig att jag vill börja på.

Jo bokat påskfestligheterna som kommer att bli så jäkla superbra!

Wow!

Sjukhussoppan.

I går gjorde jag sjukhussoppa i en stor jättegryta. Inte så mycket för att jag behöver gå på diet. Det behöver jag egentligen inte (mer än i mitt eget huvud). Men däremot är det skönt att ha färdig lunch sådana här dagar när man bara ruttnar på att springa ut på stan och köpa nån burgare eller gå ner i personalmatsalen och äta nåt för dyra pengar.

För ett tag sen bestämde jag mig för att jag skulle börja investera mina pengar för att de skulle växa snabbare. Sen jag skickade efter info om kapitalförsäkring kan jag upplysa att börsen har dykt och dippat några gånger sen dess. Inser att jag har för lite pengar för att jag ska våga bli av med dem på nåt sätt och därför får bankräntan duga tills jag känner mig tillräckligt våghalsig.

(Eller när det är så billigt att jag bara måste gå in. Vilket min sambo säger till mig att det är nu.)

söndag 13 mars 2011

Njutningarnas helg.

Eftersom jag till vardags oftast har för många järn i elden, är helgen i familjens sköte närmast heliga. Inte jämt men då och då. Som nu. Sambon vilar lite, lillemanr bänkad framför storbildsteven och jag halvligger framför tjockteven och kollar in Tilde de Paula som är en mjuk och skön programledare när man är lite yrvaken. Så dricker jag Mollbergs ur swedish grace. Jag är bra på att ta det lugnt, men jag kan också vara väldigt effektiv. I dag kommer vi förmodligen att börja peta lite på paketen som väntar i sovrummet.

Vi har faktiskt varit utan överskåp i köket i snart ett och ett halvt år. Ändå känns det inte alls så speciellt länge och jag har faktiskt trivts med köket i dess nuvarande form så det är ingen brådska.

Förresten har jag en ny valuta nu för tiden. Allt jämfört med en resa till värmen. Man handlar liksom inte så mycket då.

Å andra sidan har jag allt jag behöver!

fredag 11 mars 2011

Stor brist.

En av mina största brister, eller åtminstone mest störande brister; är att jag mer än gärna ger mig in i vilket projekt som helst full av självförtroende. Det kan handla om allt från att bygga kök, skriva ett impulshanteringssystem eller skriva århundradets samtidsroman. Ja det är väl ingen brist i sig; men mitt i alltihopa så kan jag få jordens kallaste fötter och nästan svettas över att det ser så dåligt ut eller att det jag håller på med ändå inte ändrar något och är totalt meningslöst. Som nu. Vi håller på att testa ett impulshanteringssystem som jag ansvarar över och jag blir helt kall när jag inser att de där enkla rubrikerna och texterna som jag och arbetsgruppen svettats över låter helt knäppiga. Eller åtminstone precis lika hemska och korthuggna som de lät innan vi klåpade runt i dem med våra storslagna idéer att de skulle bli lätthanterliga.

Pust.

Just nu har jag inget självförtroende alls att fortsätta. Och ja, jag skäms!

Vardagsnoteringar.

Jag tror att en av anledningarna till att jag längtar efter att få ut och resa är att där har jag möjligheten att leva ett litet stråk av vad som är mitt eget liv. Utan en massa krav på att vara kåt, glad och tacksam. Ibland när jag uppfylls av tankar som är mina egna och skulle behöva tid och plats på mig att landa i någonting som jag inte nödvändigtvis hela tiden behöver diskutera med precis alla andra utan kanske bara mig själv, så får jag aldrig den tiden. På jobbet förväntas jag (naturligtvis, jag får ju betalt...) stå stand-by.

Sen har jag tiden jag åker hem, den är helt och hållet min egen. Som jag delar med tusen passagerare... Så fort jag stiger innanför dörren i mitt eget hem så är jag som livegen. Min sambo och barn känner sig små och ignorerade om jag inte sitter och stirrar på dem hela tiden och hummar och svarar på precis allt de vill säga. När de helst vill säga det. Det är visst också min skyldighet som kvinna att laga mat och städa efter alla. Och nej jag har inget påklistrat tvång att göra det här, men om jag inte gör det så blir det ju ett jäkla liv. Då muttras det och gnälls från alla håll och kanter.

I går kväll fick jag hursomhelst nog så nu har jag satt ner foten. Om min familj vill åka med mitt tåg så får de fan skärpa till sig. Pronto!

Nu var det ju inte min familj jag skulle gnälla på för de är för det allra mesta goa och härliga och jag älskar att umgås med dem. Det är ju min familj som jag varit med att skapa men för den sakens skull så kan man ibland behöva ta några steg tillbaka.

I går såg jag ett synnerligen intressant program som handlar om kvinnor som åker till Bali och hittar en Beach-cowboy. När vi har sett sådana reportage med manliga motsvarigheter har reportagen varit smutsiga gator med fulla västerlänningar och horder av pyttesmå thailändskor. Det som jag fastnade för i reportaget var när några äldre män/kvinnor konstaterade att västerländska kvinnor inte längre ville vara kvinnliga hemma i sina länder där de dubbelarbetar utan passar på när de kommer till Bali.

Kan vi inte en gång för alla konstatera att vi alla är mänskliga? Män som kvinnor, vi är människor. Vi arbetar med de förutsättningar som vi har, där och då. Om jag är född på landet med två outbildade föräldrar och femton syskon så får jag arbeta med de förutsättningarna. Föds jag däremot i Danderyd med föräldrar som är företagsledare, som jag knappt ser om dagarna och med barnflickor som uppfostrare så får jag arbeta med det. Är det inte så?

Om jag har möjlighet att tjäna mina egna pengar och inte är avhängig en försörjare så blir jag naturligtvis mer självständig, men är just det en manlig egenskap eller är det en mänsklig egenskap? När jag var i Thailand försökte jag verkligen ta på mig de kritiska glasögonen för att se misären för vad den var, men jag hittade den inte där jag stod. Tvärtom såg jag en massa stolta människor som verkade njuta av livet. Thailandska folket är något av det stoltaste jag sett trots att de också klarar av att vara vänliga och serviceminded för oss turister som kommer dit. Jag önskar att jag hälften av tiden kunde känna mig lika stolt över mina livsval som den där vackra kvinnan som dansade sig in i mitt hjärta, vars leende och stolta ögonkast på något vis letade sig in i mitt medvetande och nu liksom inte riktigt vill försvinna.

torsdag 10 mars 2011

Som pånyttfödd.

Jag vaknade till en ny morgon och jag tror minsann att tiden stod stilla och alla ljud hade tystnat. Det var en sådan tyst morgon att jag kände mig som inlindad i bomull. Efter nattens kämpande så kändes det snällt mot mig själv. Jag stod länge framför spegeln idag och insåg att jag är blott en helt vanlig människa som kämpat otroligt mycket för att nå sina mål och nästan nått dit, va. Men ändå så fortsätter jag att vara elak mot mig själv och misshandla min kropp.

Tänker på att jag i går kväll åt glass med chokladsås och även om det ännu inte tagit död på någon så höll jag nästan på att stryka med. Jag fick sådan magknip och ont att tårarna sprutade ur ögonen på mig och jag kunde faktiskt knappt andas. Varje andetag jag tog var ett kippande som från en fisk på torra land och det värkte i exakt hela kroppen när jag tog det. Okej så jag tål inte glass med chokladsås. Det var väl knappast någon nyhet för varken mig eller någon annan, men jag lovar att det var definitivt inte värt det. På några som helst plan!

onsdag 9 mars 2011

Arbeta i mailen

Vi har fått Windows 7.0 på våra jobbdatorer. Med detta har vi också fått en ny outlook och jag lovar; jag skulle kunna sitta hela dagen och bara arbeta i mailen. Alla mail man får, kategorisera med färger och flaggor i olika prioritetsordning. Och så lägga till viktiga mallar och grupper. Boka möten i lokaler med kolleger.

Busy busy...

Bensinpriset

Låt mig säga såhär...
Det finns nog ingenting i världen som skulle få mig att gå och köpa en bil i dagsläget. Aldrig aldrig aldrig. Så mycket pengar tjänar inte jag att det någonsin skulle vara värt att äga en bil idag.

Så kom tillbaka när elbilarna levereras. Och när elbolagen inte tänker stoppa miljardvinster i fickorna för att vi behöver el!

Tankeexperiment.

Tänk om jag skulle bli mer fri. Inte stå så långt ner med fötterna i jorden. Släppa tankarna loss och även själen så att jag får brinna mer. Det gäller dock att hitta verktyg för detta. Ta ett steg åt gången.

Förvandlingen har börjat...
Jag pratade med pappa idag och han förklarade att jag har samma sjuka som han har och att vi kan räkna med att anfallet har gått över om cirka en månad. Men jag är helt res-sjuk! Eller helt besatt snarare! Jag kan knappt tänka en vanlig tanke för jag vill ut och resa, byta miljö, se mig omkring. Njuta av livet.
Det är ett knark för mig.

Men som sagt var, om en månad cirka kan jag räkna med att vara av med flygsjukan!

måndag 7 mars 2011

Du doftar svagt av våta vita rosor, gammal jord...


Fly me to the moon...

Åh jag ryser! Kan det inte vara sommar nu! Precis innan det blir vinter och jag får åka till värmen? Är det verkligen möjligt att längta mer till jul än till sommaren?

Färgkoordinera familjen...

Jag har handslöst fallit för de där mustiga klara färgerna som kommit nu i vår. Så till den milda grad att när familjen ska ut och gå kommer vi att vara tvungna att göra en extra check i hallen innan vi går ut tillsammans så att vi inte skrämmer slag på vår omgivning när vi går ut i orange byxor, cerise topp och röd jacka...

Lyckades övertyga en kollega om färgernas måsten så vi kommer också att vara tvungna att checka klädseln över ett telefonsamtal på morgonen innan vi träffas på jobbet.

fredag 4 mars 2011

Sverige i högkonjunktur.

Sverige befinner sig alltså i högkonja. Vi har det alltså bra i det här landet.

Ändå betalas det ut mer aktivitetsstöd (arbetslöshetsersättning) än någonsin.
Räntorna ska höjas ytterligare.
Ungdomsarbetslösheten är högre än någonsin.
Pensionsbeskedet visar på att man kommer att få möjligtvis en tredjedel av vad man tjänar idag.
Försäkringskassan ska inte längre gå att nå med personliga besök.

Så jäkla bra går det...!

Och den där politikern som gått ut i media borde läsa på bättre. Försäkringskassans nedskärningskrav motsvarar inte futtiga två procent utan snarare 10%.

Skrattretande.


Jag satt på tåget in till jobbet och konstaterade, liksom bara i förbifarten lakoniskt att tänk om jag vore smalare. Alltså sådär Guccismal så att man kan ha de där snygga starka färgerna. Sen insåg jag att jag är patetisk. Det var möjligtvis en nyhet för bara mig...

torsdag 3 mars 2011

Grinig

Känner mig väldigt grinig. Varje sak jag tar itu med är som att simma i en stor fet lerpöl. Det borde vara vår ute. Jag borde ha jättemycket pengar på banken. Jag borde ha beställt resan. Det borde inte vara nödvändigt att fylla i en blankett och skicka den med snigelpost när det är 2011!
Jag borde ha mindre att göra.

Men jag har faktiskt dragit i handbromsen nu så det kommer förhoppningsvis inga fler grejer på mig ett tag framöver.

Hahahaha

Känner mig lat...

Men har så mycket att göra att det börjar bli system overload i hjärnan. Inte för att jag gör något. Jag sitter mest och hamstrar arbetsuppgifter och dagdrömmer med blicken långt borta i horisonten.

onsdag 2 mars 2011

Fantastiska livet.

Det som var mest frapperande med resan till Thailand och Hongkong, och som jag också upplevde i London men framför allt upplever efter min operation; är hur fantastiskt livet kan vara och hur många möjligheter som det bjuds på. Det kanske inte är saker som är lätta att förklara för andra eller ens ska försöka beskrivas, utan bara känslor som finns där. Jag hamnade så långt ner man kan komma och visst har jag fortfarande sviter efter min långvariga men icke behandlade depression som jag levt med så länge. Att därefter få återuppväckas och upptäcka livet är en fantastisk möjlighet. Samtidigt upplever jag det som att grunden jag står på inte är så fast. Jag är som Bambi på is. Jag vet inte om besluten jag fattar är riktiga eller väl underbyggda. Det jag vet är att om jag inte fattar beslut så kommer någon annan att fatta dem åt mig. Och så rinner saker och ting iväg.

Med det vill jag egentligen säga att det är lätt att vara glad och nöjd när saker går ens väg och jag är glad och nöjd. Men jag har inget livsrecept att dela med mig av. Gör si så blir det så liksom. Inte heller har jag en sjö att gräva ur, så vill nån mig illa så far jag illa.

I går fick jag ett litet avbräck från familjelivet i och med en mindre tjänsteresa. Den spenderades på rummet. Jag åt thaimat, blev så mätt att jag mådde illa, somnade, vaknade och läste lite i en tidning. Jag längtade efter min familj för trots att vi inte tycker lika om allt så är det den familjen jag varit med om att skapa och i min värld är den underbar.

Egentligen ville jag säga nåt helt annat med mitt blogginlägg men solen skiner i ryggen och jag ska snart åka hem. Då är allt ren glädje!

måndag 28 februari 2011

Svårt med ekonomi.

Jag kan inte låta bli att oroa mig för ekonomin just nu. Jag är förmodligen så stressad just nu att jag inte kan tänka klart, men jag är livrädd för att det ska bli som när man drar proppen ur ett badkar; att mina surt förvärvade sparpengar kommer att skjutsas ut och virvlas bort innan någon ens hunnit förstå vad som händer...

torsdag 24 februari 2011

Lycklig på jobb!

Just nu snurrar det jobbmässigt väldigt snabbt för mig. Dagarna sönderstyckas i diverse möten och däremellan ska det inmundigas en lunch, sorteras och besvaras mail samt också leverera någon slags produkt. Hela tiden är det nya saker och i början var jag väldigt trött för att delar av min hjärna jobbade hela tiden, delar som sovit och slumrat en sådan lång period.

Nu är jag i flow igen där det rasslar till och jag gör många saker och har förhoppningsvis bra koll också.

tisdag 22 februari 2011

Fetma är ingen sjukdom...

I dag bestämde jag mig för att tukta fläsket. Jag är så trött på att jag äter godis varje dag. Ungefär lika trött på att titta ut genom fönstret och bara se snö snö och snö. Bara snön som virvlar i fönstret får mig att vilja tröstäta för att det är synd om mig.

Så idag drog jag på mig mina trångaste trosor, de med stålfjädrarna. Så jag ser ut som en burleskartist över midjan men tänk det skiter jag i för jag är trött på småätandet. Vad ska jag göra om jag blir tjock om magen igen? Fettsuga?

Faktum är att min dröm är att när jag kommer på sexmånadersbesöket så föreslår han fettsug framför allt på låren. Tänk vad gott det vore!

måndag 21 februari 2011

Ångest.

Jag kände det endast lite i slutet av förra veckan. Ungefär som en sorg som hoppar på en. Men jag bestämde mig för att inte hugga tag i det utan låta det passera. Klädde mig extra fin och försökte njuta av dagen så mycket som möjligt. I helgen har jag också tagit det väldigt lugnt och njutit i hemmets vrå - samtidigt som jag städat ordentligt för att få rent och snyggt.

Men nu är den här. I full kraft. Jag vet inte vad det var som triggade igång den. Att resan jag sett fram emot i flera veckor krockar med sambons nattarbete och problem som ska lösas. Att jag knappt kom in i datorn i morse. Att jag inte får några pengar över nästa månad heller. Att inse hur beroende jag är av min familj för att kunna andas. Eller bara det enkla faktum att jag faktiskt inte kunde bestämma mig för vad jag skulle äta till lunch.

Dagdrömmeri!

Just nu är mina tankar låångt långt borta. Jag dagdrömmer precis hela tiden. (Lustigt att när jag ska lägga in en romantisk bild av mitt dagdrömmeri så blir det på ett orangeri. Att det är så nära min dröm man kan komma...) Känslan av att vara ute och inne samtidigt...

Å ena sidan försöker jag tänka ut vilka saker jag ska sälja för att snabbt få ihop pengar (äger jag verkligen ingenting av värde?) Å andra sidan vill jag ut och kolla lite affärer för att få inspiration.

Det tveeggade svärdet. Förmodligen har jag för mycket fritid just nu...

Uppe med tuppen.

När jag stiger upp sådär riktigt tidigt, så jag är uppe innan det känns som att världen har kommit i ordning, när det är som att jag är ensam kvar i världen; då irrar tankarna i huvudet. I dag har jag blivit avundsjuk på en släkting som avslutar sin tre månader långa semester i Thailand och som nu ska hem och jobba. Han har tanken att jobba ihop pengar och stanna ett år nästa gång. Det fick ju igång mina tankar ganska rejält, ska erkännas. Samtidigt som jag går runt i vårt hem och tänker att jag skulle vilja ha en himla massa saker (mest bra förvaring till alla saker) så när jag en önskan att bara dra iväg och njuta av livet utan några måsten. Så börjar tankarna formas i huvudet och jag börjar få en ganska tydlig stråle av ljus som lyser in i min kropp, som någonting klart som tar tag i mig. Jag ryser vid tanken, men tänk att ta tjänstledigt en stund och åka omkring hela familjen... Njuta av livet. För visst är det fint med snygga kläder och det senaste i modeväg. Att omge sig med hightec och fina möbler och gamla antika vaser. Men hur mycket betyder egentligen tingen?

I ärlighetens namn är det tingen som gör livet lättare för en som betyder något. Diskmaskinen, micron, kylskåpet och gossens bärbara dvd-spelare. Men de har vi ju redan.

Just nu så håller jag faktiskt på att undersöka om det är möjligt att leva på lönen utan att leva över sina tillgångar varje månad, samtidigt som jag behåller ett ganska tufft sparmål. Det går väl sådär första månaden. Bland annat så tycks det vara totalt omöjligt att få ner kostnaderna för vad man stoppar i sig varje månad. Det är fan inte klokt; varför äter man för tusentals kronor på en månad? Trots att jag försöker laga det billigaste som finns i affären så landar ändå notan för mat på flera tusen?

Men skam den som ger sig. Februari var en testmånad; mars kör vi av bara fan. Då ska minsann matkostnaderna minska! Känns ju lite roligare att tänka på en tremånaders tripp än att äta och slänga mat för tusentals kronor!

fredag 18 februari 2011

Bra jobbvecka.

Den här veckan har jag verkligen slitit hund, men det har verkligen varit värt det, varenda liten droppe. Jag är så otroligt glad över att jag fick det här jobbet, att jag varje dag har möjlighet att använda den där delen av hjärnan som förut gick på autopilot. Att jag får möjlighet att uppfylla mina drömmar.

Drömmar som uppfylls

Jag letar karmstol, rokoko helst vit med blommig sits. Japps, jag ska förvandla vårt sovrum till en walk-in closet som på Ikeabilden! Sen ska jag njuta. Sweeet!

torsdag 17 februari 2011

Förhållandets altare.

Vi kvinnor pratar om att föda barn. Men vänta bara när en man är riktigt förkyld! Då snackar vi smärta! Ibland funderar jag på att skaffa tjej bara av den enkla anledningen att jag helt enkelt blir så trött på mannen, mannen snopp och mannens villkor. För även om mannen rent psykiskt kan ta till sig jämlikhet och allt vad det innebär, så hänger lillhjärnan inte med.

För mig är det här ett problem. När jag inser att jag i så många år haft sex med mannen på mannens villkor och själv vill ta för mig så möts jag av beskedet att jag i så fall måste skaffa en toyboy för mannen får ju inte upp den utan förspel. Och ursäkta, vem har tid med det när man jobbar heltid, har småbarn och ska försöka sova, träna, underhålla familj och en liten men naggande god vänkrets, samt ställa fram mat på bordet? Jag bara undrar?

Är det verkligen inte så att när man går på knytkalas så tar man med sig egen mat och dryck?

Säga vad man vill...


Men jag blir helt paralyserad av bilderna på hennes hår. Tänk om jag kunde få mitt hår att bli såhär snyggt! Jag döör!

Drömmer om just nu...







tisdag 15 februari 2011

Fat thoughts.

Hörni, jag är sjukligt rädd för att bli fet igen. Och nästan lika rädd för att bli fet är jag att bli fattig, att inte ha några pengar att röra sig med, dra åt helvete-pengar eller pengar att bara köpa nåt om andan skulle falla på.

Men inte får min rädsla mig att vara lite mer försiktig med vad jag stoppar i mig. Eller spara lite mer pengar. Nej, tvärtom. Jag formligen vräker i mig mat och onyttigheter likt en skeppsbruten som hittat vatten. Pengarna rinner genom mina fingrar som om de var som runda knotor oförmögna att hålla i något. Ungefär som att jag redan ser mig som en förlorare, skrattar mig själv i ansiktet för att jag är en sopa som inte förtjänar annat än sopor. Och jag funderar på vart denna mentaliteten kommer ifrån. Hur jag lyckats bygga upp mig själv till ingenting?

Det är så otroligt lätt att vara stark och glad när man är stark och glad. Nyss hemkommen från en kanonsemester som bjöd på allt och lite till, nyopererad och med en stor garderob fylld av juveler. Klart att det är lätt att bjuda på ett leende, att känna sig frisk och stark. Klappa någon på huvudet; åh, du reder dig nog! Ha bara lite positiv attityd (så slipper jag höra gnället).

Men när man faller så faller man väldigt snabbt. Det finns ingen där som plockar upp en. Hur var det förr i tiden; fanns det en massa människor vars enda syfte var att plocka upp andra och nu har de också blivit egoister och oförmögna att fortsätta med sitt förvärv, eller föll man förr och så var det liksom klart; man var borta?

Mitt obalanserande ätande och slösande med pengar har sin upprinnelse någonstans, men just nu är jag oförmögen att se vart och varför. Och hörni, jag vägrar sätta på mig nån offerkofta och skylla på att jag äter för att någon eller några var lite taskiga mot mig för 30 år sedan. Nä jag stoppar munnen full av helt andra orsaker...

måndag 7 februari 2011

Det skrivna ordet.

I helgen när jag städade hittade jag några gamla refuseringsbrev som jag sparat från tiden när jag trodde att jag skulle bli författare. Jag inser med ganska stor sorg att jag skriver nog aldrig den stora samtidsromanen.

Faktum är att vissa saker som händer i livet är så omvälvande att man inser att det finns ingenting kvar att skriva om. Det blir bara yta...

onsdag 2 februari 2011

Sången kom tillbaka...

På lunchen bestämde jag mig för att jag skulle åka skridskor. Det var ju några år sedan... Men oj vad skoj! Nu känner jag mig fri igen, ny energi pumpar runt i kroppen och sången har kommit tillbaka. Jag som trodde att det krävdes mopedåkning, lättklädda flickor och pole dance... ;)

Rösterna i huvudet.

De senaste två månaderna har jag inte haft några röster i huvudet. När jag lagt huvudet på kudden på kvällen har jag möjligtvis hört musik men i övrigt har det varit tyst. Jag har tänkt: "Jamen nån liten röst finns det väl ändå kvar?" Men nejdå... Inte ett ljud.

Då kan det ju vara skönt för alla att jag nu berättar att rösterna är tillbaka. När jag lägger huvudet på kudden så irrar tankarna fram och tillbaka. Osköna och ganska gälla skränar de hit och dit och irrar runt. Så två månaders tystnad på ett år får man väl ändå betrakta som ganska bra, va? Det innebär ju att det kan vara värt pengarna att åka iväg?

Jag har märkt att det är en jäkla skillnad på folks inställning (om vi nu ska hugga oss fast i lyckoämnet en stund till...) Jag är mer en sån där skön människa som tänker "sköt mig själv och skit i andra". Jag är här för att lära. Jag brukar försöka tänka att människor som irriterar mig säkert har nåt att lära mig och därför brukar jag försöka leta efter deras positiva egenskaper för att just inte reta mig.

Men så här års märks det mer och mer att folk inte orkar hålla sig och sitt för sig själva, utan de dumpar på andra. Och så får de energi. Detta innebär att folk skaver mot en som skoskav och när de hållt på en ganska lång och irriterande stund så finns det tillslut inget sätt att värja sig. Ord och händelser blir som pilar som riktas mot en och man mejas ner i en grushög.

Därför är det väldigt mycket vardag i mitt liv just nu. Och jag är så irriterad så jag kan skrika.

måndag 31 januari 2011

Koncept.

Eftersom jag var så enormt överväldigad/fri/lycklig/extatisk/avslappnad så att jag ibland var tvungen att nästan nypa mig i armen för att inse att det faktiskt var sant; det var min semester; att jag nästan slutade drömma för varje morgon vaknade jag till något som var mer fantastiskt än vad jag någonsin kunde fantisera ihop i mina drömmar, funderar jag på hur jag inlemmar det i mitt vanliga liv. Hur man får vardagen att bli så fantastisk. Eller åtminstone så att man står ut i den? Det där hemliga receptet, med de där ingredienserna, den fantastiska Graal.

Ja det var dagens I-landsproblem. Nu är det dags för den bästa lunchen!

fredag 28 januari 2011

Tagg.

Inuti mig gnager en tagg. Nej en hel taggbuske. Jag bad om en utmaning, fick en och jag älskade den samtidigt som det var en utmaning att rodda runt den. Men visst är det så man utvecklas?

Så bestämde sig omgivningen för att gnöla och den som gnölade till chefen fick mest rätt och nu sitter jag åter här och spelar trumma på skrivbordet och är till förfogande...

(Men passa på att njuta riktigt mycket av triumfen för detta gör mig bara ännu starkare.)

lördag 22 januari 2011

Hongkong

I går såg jag bilder från Hongkong på TV. Jag blev så lycklig igen, fylldes av den där varma känsla. Som jag hade när jag var där. Det var så fantastiskt att jag flera gånger fick nypa mig i armen för att inse att jag var där. Känslan som jag mest uppfylldes var att allt är möjligt. Förr fanns så många hinder i mitt liv, men nu kunde jag ge mig ut på stan och prova kläder från Dries van Noten, DvF, Balenciaga osv. Och jag kunde köpa om det satt bra - men också avstå.

Alla som känner mig vet att förr var det där inte ens en möjlig tanke för mig. Nu har jag friheten. Istället för att sörja över det liv som aldrig blev, är jag nu en aktiv medskapare av mitt eget liv. Och det smakar ljuvligt. Som varm honung, glittrande och tjockt guldigt.

Det känns fantastiskt och jag njuter av minnet av att jag var där. Och nu!

torsdag 20 januari 2011

Ni vet...

Ni vet sörmlänningar va?

Först var jag lite bortkollrad men sen gick det upp ett ljus för mig att det var ju folk från Sörmland vi talade om (stavas S-ö-d-e-r-m-a-n-l-a-n-d).

Ganska speciellt så. Ett speciellt folk...

onsdag 19 januari 2011

Mår som en räv.

Jag tog en repa på stan, mest för att jag var godissugen. Jag plockade ihop godis för det facila priset av 14 kronor, slängde flera godisbitar för att de bara smakade socker i munnen. Inmundigade resten under tiden jag gick.

Sitter nu på jobbet och mår som en skåpsråtta. Å fy fanken om jag hade haft en lucka på magen där jag kunde plocka ut skiten som nu ligger i mig och gör att jag mår räv!

Sådär; äta godis är så överskattat! Make me feel better now!

måndag 17 januari 2011

Landade i.

Lite funderingar från förra veckan. Blandat med den underbara och ljusa känsla som det äventyr som jag varit med om ger. Och resultatet blir att jag ändå landar i ekonomi. Att slå upp tidningen och läsa att allt blivit så mycket dyrare och blir dyrare ger mig ilningar längs hela ryggraden och jag inser att visst har jag det bra, men jag vill också ha det bra fortsättningsvis. Och jag är vuxen nog att inse att det är jag som styr över mitt eget liv och ser till att det livet som jag lever fylls av glädje.

Det är lätt för mig att vara glad och lättad just nu. Den resa som jag har gjort; så som jag kämpat och inte gett upp har tagit mig till just den här punkten i livet och jag känner mig nöjd och glad.

Jag vill att även framtiden ska vara full av möjligheter och förutsättningar för att göra bra val. Jag har därför gjort om mitt ekonomisystem så jag har örnkoll på varje krona. Min första ambition är att kunna spara så mycket som möjligt inför framtiden.

onsdag 12 januari 2011

Trött på jobb - men inte trött på lön...

Ungefär så ser mitt problem ut i ett nötskal. Eller egentligen innehåller det fler lager än så; för om jag inte hade jobb vart skulle jag visa upp mina fina kläder som jag måste köpa med mina pengar annars? Hemma i vardagsrummet är det skönare att slappa i mjukisbrallor. Utomlands går man ju klädd i bikini.

Det är först på jobbet som man får nån verklig användning av fina västar och snygga byxor.

måndag 10 januari 2011

Goggle

Just nu tycker jag illa om sökmotorn goggle. Om jag söker på väl valda ord så kommer ändå bara annonser annonser och återigen annonser upp. Men nu ska jag ge verktyget en riktig match!
Saxat ur Pascalidous blogg:
Vi bär ändå ansvar för det som sker i våra liv. Ödet är lynnigt men det är också lydigt. Vi styr skutan. Vi har kraften och kapaciteten att vara huvudpersoner i vår egen föreställning. Viljan i kombination med ett öppet sinne för det som kommer vår väg är receptet för ett lyckligt liv. Låt oss se om vi lyckas nästa år.

Och det sammanfattar så väl mina tankar som jag bär med mig just nu. Förra året var ett segerår för det jag satt upp som mål skedde. Och det var magiskt. Nu kommer det svåra; att förvalta det man fått. För i år har jag nämligen inga som helst tankar med vad året ska bära med sig.