torsdag 26 februari 2009

Dessutom noterade jag...

I TV-n är han ju ganska stor och muskulös. Men i verkligheten skulle jag säga lika lång som jag eller nån centimeter längre.

Detta innebär att jag kan inte dejta nån kändis från TV - de är ju väldigt små och det måste de väl vara för att få plats i bildrutan. Med nya TV-n har de växt nån liten centimeter. Fast egentligen mest på bredden. Och så får det ju plats så många fler också...

Knäsvag

Jag gick ut i centrumet för jag tänkte köpa apelsiner. Och vad skådar mitt norra öga? Jo, där står herr Fagerwall i egen hög person. Jag funderade på om jag skulle ge honom en kram eller när jag skulle klara av att slita blicken från honom.

Insåg två saker: Ett: Alla snygga killar är inte utrotade från jordens yta. De finns. De är få.

Två: Jag bar inte solbrillor utan mina vanliga glasögon.


Note to self: inte stirra på folk i glasögon i fortsättningen.

Berg- och dalvana

Jag fortsätter med mitt tugg om överviktsoperationer. Om det nu mot förmodan skulle vara någon som tror att det är en quick fix, dvs en lättare utväg till viktnedgång.

Okej, svaret är ja, man går ner lättare efter en operation eftersom man blir snabbare mätt och därmed får i sig mindre kalorier än när man har en jättemagsäck som hela tiden kräver att bli fylld.

MEN. Efter viktnedgången och flera år senare är man alltså fortfarande opererad. Det innebär att jag hela tiden måste äta regelbundet och tänka över min kost.

Som nu. Jag gick en liten runda på lunchen och vips! börjar skaka som en gammal alkis. Fort in med nåt i munnen. Dumpa. Jippie!

Utvilad!

Tänk att sömn är A och O i livet!

Jag gick och la mig med Lilleman igår och efter att hans pappa läst en saga, släckte vi lampan och somnade. Jag själv somnade strax efter det och sov till elva. Det var en ganska orolig sömn med många uppvaknanden och till slut steg jag upp och tog en macka. Därefter sov jag som en prinsessa och vaknade vid sju.

Jag och Lilleman steg upp och vi hade en liten god stund där på morgonen. Vi pratade och skrattade och när jag på lätta fötter gick till bussen efter att ha lämnat på dagis insåg jag att det är ju precis det här som jag längtar efter i livet! De där små mysiga stunderna med nära och kära. Att vi är tillsammans när vi har behov och då utnyttjar tiden till prat och skratt. Att vi kan ligga tillsammans och känna värmen från en annan människa och med huvudena tätt intill varandra "dela" drömmar.

På den tiden sambon sov tillsammans med mig brukade han skämta och säga att han drömt extra mycket. För att jag har ett så rikt drömliv.

Idag mår jag förträffligt. Det känns som att jag ser saker och ting i ett klarare ljus och där framme är målet och då springer jag däråt. Det känns så gõtt!

onsdag 25 februari 2009

I kalendern just nu...

"Om du väntar tills du är säker på att det är rätt, kommer du förmodligen inte att göra mycket av något." av Win Borden

Jag satt på möte och slängde ett öga i kalendern och såg följande ord. Insåg nästan skrattande att orden verkligen var riktade mot mig. Och att det är precis så jag lever just nu.

Eftersom jag inte med säkerhet vet vilken förändring som skulle vara rätt för mig gör jag inget. Utan låter livet trampa på. Och är uttråkad till tänderna varje levande minut som jag andas. Får ångest när semestern ska planeras in. Hatar att titta ut genom fönstret hemma då jag fått nog av muppgrannar. Ställer mig utanför gruppen av människor när brandlarmet går.

Jeansväst

Just nu känns tanken på den där jeansvästen i affären skönare än sex.

Dating på TV

Jag har verkligen skällt ut den där serien som startade igår. För om Rosing hittar den rätta bryr jag mig sådär ganska skitlite om. Och jag hatar verkligen datingkoncept i TV. Inte ens Tila Tequila vann mitt intresse.

Men så satt jag och zappade lite igårkväll och kom förbi det där programmet. Och vad skådar mitt norra öga? Jag höll på att tappa fjärren för oj vilken snygging! Jag fastnade i programmet och min blick var inte på Rosings läppar som fyllde ut den största delen av rutan, utan på han där, snett till vänster. Oj!

Jaha. Så måste man följa den där serien också. *suck*

Ego.

Efter att jag genomgått operationen och kilona började rasa, då jag insåg att det kanske fungerade på mig också, den känslan är såå mycket häftigare än jag någonsin kan beskriva. I många år hade jag drömt drömmar om att jag var i affärer och handlade snygga små kläder och de passade mig. Faktum var att i många år så var min vikt i princip mitt enda problem. Jag drömde om den dagen då jag kom ner i målvikt.

Jag är här nu och när jag tänker efter så har det varit mycket mycket häftigare än jag någonsin kunnat föreställa mig att stå där i en affär, ta fram det man tycker är snyggast och det passar! Många gånger har jag sjunkit in i mig själv, där och då, och känslan har fått mig att sväva högt över hustaken.

Nu har det gått ett tag och visst, den där känslan, när jag sätter på mig ett nytt plagg och det passar och jag ser bra ut i det, den känslan är fortfarande väldigt stor och jag sjunker likt en vampyr in i varmt mjukt kött av blod och tarmar och färgerna är klara och briljanta.

Vardagen. Fallet har blivit ganska hårt och vardagen är grå och trist, som gammal snö som sakta smälter ner över gator och träd. Det allra värsta är egentligen själva ätandet, eller förberedelser inför ätandet. Vad man ska äta, hur mycket tid man har på sig att äta. För dumpandet är min bästa vän. I går åt jag kycklingspett med jordnötssås och jag dumpade så jag satt nästan i koma framför datorn. Ibland dumpar jag på enkla saker som nyttiga smoothies. Ja, att tänka sig en kost bestående av frukt och bär är helt enkelt inte att tänka på.

Det behövs balans...

tisdag 24 februari 2009

Det du önskar ska du få!

När jag var liten så ville jag bli advokat. Och författare. Jag hade en dröm om att jag var advokat på dagarna och på fritiden skrev jag böcker.

Numera är jag beslutsfattare. Jag tolkar lagar och regler. Och jag har en alldeles egen blogg. Nånstans däruppe sitter någon just nu och garvar läppen av sig!..

Beslutsfattande pågår!

Får jag be om största möjliga tystnad? Nu pågår koncentrationskrävande beslutfattande på hög nivå!

Kycklingspett med jordnötssås.

Lunchen idag bestod av kycklingspett med jordnötssås. Den var ganska stark och jag skulle gärna vilja sätta ett glas iskallt vatten till munnen och bara klunka i mig vätska. Fast vi vet ju alla vad som skulle hända då. Fontäneffekten antar jag eftersom min magsäck bara är en tumme stor.

Jag känner mig inte ett enda dugg förvånad över att mitt humör börjar vända. Men tyvärr så är det en alldeles för lättköpt glädje. Den varar bara några sekunder och sen är det in i mörkret igen i 29 dagar. Till nästa lön kommer på kontot.

Sömnig i Stockholm.

I går när jag gick från tandläkaren och nästan hulkade mig fram i snön insåg jag varför jag mått som en råtta hela dagen. Efter förra besöket fick jag såååå ont och det hade jag lyckats förtränga. Nu ville känslorna bara ut ur kroppen i en stor lättad suck, eftersom det kändes bättre denna gången.

När jag kom hem spelade jag Gwen Stephanis: "rich girl" och jag dansade på soffan. Härlig affirmation för oss som känner att det hade varit trevligt att begåvas med mer pengar.

Fast hemligheten är som vi alla vet att egentligen behövs ju inga reda pengar; alltså i kronor och ören. För det man vill ha kan man få ändå. Kruxet är att jag har svårt att säga vad jag egentligen skulle vilja ha de där pengarna till. Jag vet bara att jag är allmänt missnöjd över nuvarande situation.

I morse tvingades jag sitta och lyssna på en tjej som lekte psykolog över väninnans ätstörningsproblem på tunnelbanan. Mina medpassagerare la ner tidningarna och bara satt och gapade över den hesa tjejen som station efter station orerade i mobilen. Ett tag kändes det som att någon skulle flyga på henne, ta mobilen och slänga ut den på valfri perrong. Men vi satt alla där tysta och glodde. Apatiskt och tvångslyssnande. När dörrarna öppnades rusade jag ut i en lättnandes suck och rusade iväg till väntande buss. Jag satte mig ner på ett säte och njöt av tystnaden. Tills jag hör en hes stämma, malande i en mobiltelefon; "jamen du kan ju inte hjälpa att du inte äter som du ska..."

måndag 23 februari 2009

Jobba, jobba jämt!

Jag känner att jag behöver begrava mig i papper idag. För antingen dumpar jag på livet eller så går jag in i ett katatoniskt tillstånd pga tandläkarbesöket i eftermiddag.

Jisses! Idag är jag inte värd många tior!

Lättroad

I morse klarade jag knappt av att stiga ur sängen. Jag visste hur det skulle kännas. Tungt och stelt och allmännt jobbigt. Jag har ju knappt rört mig i helgen. Och faktiskt, tills i morse hade jag inget dåligt samvete alls. Jag har bara njutit av att knappt vara rörlig alls.

Men så vaknar man ju till eftertänksamhetens kranka blekhet och inser att inte röra sig är det samma som att lägga på sig. Så lite missmodig ställde jag mig framför spegeln. Och ett förvånat ögonbryn åker upp i huvudet, men så inser jag att det faktiskt är så. Idag är min midja mycket väl markerad. Wow!

Så vad mig anbelangar kan det regna småspik just nu, för med lönen på intågande på onsdag och med markerad midja kan det inte bli skit av den här veckan.

Men när jag sticker ut huvudet ligger snön som ett vitt underbart täcke över staden och jag njuter av att det faktiskt är måndag idag...

fredag 20 februari 2009

Warriors... come out and pla-ay!

Det är fredag eftermiddag och jag känner mig lite avundsjuk på de som är tjugo år yngre än mig. Tänk att få ställa sig på ett dansgolv och bara dansa järnet. Timme efter timme. Jag behöver inte ens dricka sprit. Bara dansa.

Äh, vad är väl en bal på slottet...

Lyxfällan...

Läste med stort intresse "för dig som vill ta dig ur skuldfällan" i dagens metro... Eller Lyxfällan som det står i rubriken. http://www.metro.se/2009/02/19/72734/lyxfallan-sa-tar-du-dig-ut-ur-skuldfa/

Grönt ljus: Okej. Om man är skyldig upp till 10 000 kronor så är det inte så stor fara på taket. Man kan se över sin ekonomi.

Gult ljus: Skuld upp till 70 000 kronor. Lite tuffare läge. Gå till banken och få hjälp med ett lån till lägre ränta.

Rött ljus: ...om du är skyldig flera hundra tusen (flera 100.000 kronor). Totalsanering. Ofta måste en beteendeförändring till. Räkna med en tuffare tid.

Alltså jag kan inte låta bli att ta mig för pannan lite. Vad vill man med en sån här artikel? Få folk att må dåligt? Skrämma skiten ur vanliga människor, kanske? För det räcker ju med 3,5 års universitetsstudier så är du skyldig flera hundra tusen. Eller om man köper en bostadsrätt eller ett hus? En bil? En överviktsoperation?

Oj, här måste verkligen till en beteendeförändring. Jag får helt enkelt sälja bostaden och bo i bilen. Lilleman får bo i askfatet. Sambon kan sova på handbromsen.

Hur jag ska göra med mitt studielån förtäljer ju inte historien. Eller pratar hon kanske om olika sorters skulder; skuld = dyra krediter på kreditinstitut och lån=bostadsrättslån på banken. Ja. Jag känner mig just nu lite mer förvirrad än när jag började läsa dagstidningen. Den som är gratis alltså.

Och ja... jag skakar i mina grundvalar.

Trökig fredag.

På fredagar ska vi jobba som om det var 1999. Då ska vi bara avsluta "det där lilla" innan helgen. Vilket innebär att det händer alla möjliga konstiga saker och den där lilla ådran vid ena ögonbrynet börjar pulsera.

Nä... bara till att spotta i nävarna och hugga i!

torsdag 19 februari 2009

Snålvattnet rinner!


Och det beror inte alls på att det är lunch nu. Utan på att jag har sett mitt drömboende med utsikt mot Fyledalen. Alltså hur tror ni jag skulle passa med den här accessoaren?

Nä, det är nog dags för mig att ringa min bankman (eller kvinna). Har jag förresten en bankperson?

Du vet att du börjar bli gammal...

I morse var jag relativt pigg när jag vaknade. Jag hoppade ur sängen, sminkade mig för en gångs skull, log lite i spegeln och så på med en tröja som jag aldrig använt men köpte i somras. Det kändes liksom som att det var läge för den idag. Jag satte på mig mina svarta Levi's som jag mer eller mindre bott i sen de kom till mig.

Bussen stod utanför porten och väntade och jag kände att den här dan är min.

På tunnelbanan satt det en gammal rugguggla framför mig och nästan psykade mig. Hon hade stora ringar under ögonen och hennes hår var ganska ovårdat oklippt och blont i topparna men nån slags mörk råttfärg i luggen. Oj vad gammal... Och lik min mamma... Efter en stund nickade jag lite igenkännande för det var min spegelbild som satt och psykade mig. Ser jag verkligen så gammal och trött ut?

Jag inser förstås att på morgonen får man ju se lite risig ut. Framåt kvällen när det börjar bli läggdags har jag min peak! Here we go!

onsdag 18 februari 2009

Lakritsfudge

Jag konstaterar lakoniskt eller uppgivet att jag kommer att vara tvungen att göra upp med mitt lakritsfudge-begär the hard way. Eftersom det inte längre finns att tillgå. I varenda affär som brukar korsa min väg finns det inte längre lakritsfudge. Och min kropp mer eller mindre kräver detta godis.

Oj vad jag ska bli smal nu då...

Jag pustar ut.

Nu känner jag en stor lättnad. Life goes on!

God lunch.

Alltså i mitt förra inlägg ville jag inte dissa min sambo. Jag ville egentligen, mest för egen del, föra till pappret att det är en väldigt tunn is jag går på. För bara nån vecka sen kändes det nästan omöjligt att släpa sig ur sängen, nu har jag lyckats komma upp tidigare och solen skiner faktiskt ute. Jag har känt mig glad och full av tillförsikt inför framtiden. Men det kan raseras så lätt. Av en kollegas obetydliga kommentarer som jag faktiskt inte klarar av att skaka av mig. Men jag konstaterar bara att igår blev det för mycket på jobbet. Jag har hög personlig integritet och jag är också väldigt service-minded. Jag tror att folk utnyttjar detta.

Fast egentligen är väl mitt största gissel att jag lider av duktig-flicka-sjukan. Jag klarar helt enkelt inte av att jag inte framstår som perfekt. När jag var liten och sprang hem till mamma och beklagade mig brukade hon krama mig och trösta mig och säga att alla andra är avundsjuka på mig, därför de hårda orden. Men nu har jag ingen klappar på mig och tröstar mig; utan istället tvingas jag försöka sätta mig in i andra människors meningslösa verkligheter för att se att myntet alltid har två sidor. So what? Jag blev faktiskt ledsen. Och förmodligen hade jag fel också. Men jag vill fortfarande bli tröstad. Se någon slags mening i tillvaron. Jag är ju ingen robot. Som min lille gosse säger: "Jag är ingen gosse, jag är en människa..."

ooops. Insåg precis att även detta inlägg kan ses som klag på min sambo. För varje mynt har minst två sidor, yada yada yada...

Ur balans...

Jag känner mig väldigt låg just nu och jag har faktiskt lust att bara skrika åt någon. Vem som helst. Det som fått mig ur balans är att jag känner att jag inte blir bemött med samma respekt som jag ger åt andra.

På jobbet när jag sätter gränser, eftersom det nu börjar bli väldigt mycket, känns det som att det inte respekteras. Folk är så vana vid att jag ställer upp att när jag säger stopp så accepteras det inte. Surast blir jag egentligen på den som glider runt här som kungen själv och borstar skiten av sina axlar illa kvickt. Synd bara att vi är ett team, men det kanske gick honom helt förbi? Ser han inte vem skiten landar på? Intressant i alla fall när mannen på en kvinnodominerad arbetsplats är den största kärringen.

Ledsnast är jag egentligen över att jag aldrig tycks hamna i takt med sambon. Faktum är att jag känner nästan aldrig att jag har hans fulla stöd i mina beslut. Jag får ofta höra saker som att jag kanske hamnar i situationer på jobbet för att jag inte sagt si eller gjort så. Eller att det är rätt åt mig att jag hamnar i en situation eftersom jag är sån och sån. Och nu är han orolig för min ekonomi. Nu... jag skrattar nästan högt för mig själv.

Ibland känns det som att jag kanske måste inse att bara för att jag träffade mannen i mitt liv så betyder inte det att vi skulle vara tillsammans tills döden skiljer oss åt. Jag är faktiskt inte säker på att jag kan ha någon kvar i mitt liv som tycker så lite om mig. Eller tror så lite på mig och min förmåga. För till slut blir det ju då bara kämpande kvar av livet. Och så orkar ju ingen ha det i längden.

Ja, han kanske också tycker att han kysste en groda som förvandlades till en padda, men varför lämnar han mig inte då?

tisdag 17 februari 2009

Vända en skuta.

Det heter så populärt att Rom byggdes inte en dag och att det behövs svängrum att vända en skuta. Men jag ska tydligen klara av att bli av med mitt shoppingberoende, sanera ekonomin och vänta; nya brillor och tandläkarbesök, allt på en femöring. Vet du inte att jag jobbar som slav på ett offentligt bolag? Jag är dessutom kvinna...

Jag kämpar varje dag. Jag har allt vad jag kan önska. Se där!

Tankar om melodifestivalen.

Hittills tycker jag inte att det har varit någon vidare folkfest. Gäsp vilka trista låtar. Tysk schlager i marschtakt har tydligen fått genomslag på festivalen och därför är alla låtar utan vare sig härlig baktakt eller med texter som betyder någonting. Det blir en enda lång oktoberfest och jag greppar efter ölglaset för att överleva.

Så kommer då HEAT. Och här har jag min alldeles egen privata teori om varför de gick vidare. Var det verkligen någon som inte såg att trummisen hade ett par silvriga tights på sig. Och inga kallingar? Jag kunde verkligen inte släppa honom (eller den) med blicken. För den stal verkligen hela showen. I all sin prakt.

Kul också att notera att när en trosa dyker upp i Let's dance så täcker den hela löpet. Men när hela klockspelet dinglar får vi inte ett ord någonstans. Utom här då förstås!

En liten ilning i maggropen.

Precis just nu ilade det till i maggropen och jag blev varse någonting väldigt intressant. Jag tackar bara min ängel som vakar över mig och som sett till att jag den här gången inte blev ett offer för en människas omilda framfart över människors känslor. Tack för att jag slapp vara med på den där resan!

Beslut en masse.

Livet flyter på och jag är väldigt tacksam över att jag har fått förmånen att sitta här och ha alla dessa beslut framför mig. Detta är jag faktiskt väldigt bra på!

måndag 16 februari 2009

Jag har allt jag behöver...

Är mitt mantra just nu.

Lugn och fin så klarar jag mig en vecka till!

Tacksam!

Jag känner mig så otroligt tacksam och glad över att jag fick mitt liv tillbaka i och med att jag tog det stora steget och bestämde mig för att operera mig. Jag är också väldigt tacksam över att min kirurg opererat mig på så sätt att trots att jag ibland tar ett och annat felsteg så klarar jag av att hålla vikten.

Jag är tacksam över att jag har fått ta del av en sån underbar liten gossegubbes liv. Jag ligger och ser på honom när han sover och han är lugn och trygg och har den sötaste lilla mun man kan tänka sig. Jag är tacksam över att han har så bra humör och att det smittar av sig på mig. Igår sjöng han "munnen den ska skratta och va' glad" flera gånger, vilket fick mor att dra på smilbanden.

Jag är tacksam över mannen i mitt liv. Jag trodde inte att du fanns förrän vi träffades! Tänk att dessa stålblå ögon trollband mig så mycket. Jag är också mycket tacksam över att du låter mig växa och blomma upp och att jag får tillfälle att använda mig av alla mina förvärvade kunskaper.

Jag är glad och tacksam över att få ta del av så många människors liv. Jag vet att vi ses alldeles för sällan, jag skulle vilja ta mer på er och klämma här och där och höra era röster och era skratt när jag berättar roliga anekdoter, men jag är ändå tacksam över att ingen glömmer bort mig!

Produktiv helg!

Helgen är över och jag är verkligen för en gångs skull väldigt nöjd med hur den avlöpte. Vi plockade fram rollrar, penslar och färg och sen blev det en rejäl uppfräschning av ett lite sunkigt badrum. Nu är det så vitt och fint att man blir nästan bländad när man kommer in. Men oj vad fint! Till och med fogarna fick förnyat utseende och jag är riktigt nöjd!

I går drog hela familjen till Eriksdalsbadet och jag fick sträcka ut mig och simma tusen meter. När jag hade simmat fjorton längder kom familjen och frågade om de skulle beställa käk åt mig så jag kunde komma till dukat bord när jag var klar. Det finns inget som är så smaskigt som lite pommes och en korv efter att man simmat sina längder. Jag slog nog rekord på de sex längderna som var kvar. Varenda simtag jag tog tänkte jag "varma pommes" istället för "sexton". Jag slängde mig upp ur poolen och rusade iväg till fiket och ju närmre jag kom desto mer vidgade sig näsborrar och ögon. Dels kände jag ingen god pommeslukt, dels såg jag ingen familj! När jag kom fram satt det ingen där och jag började nästan snyfta av hunger. Så kommer de ut ur duschen och berättar att köket hade stängt när de kom fram.

Allt jag fick var en uschlig varmkorv med ett iskallt bröd. Jag var så missnöjd över detta arrangemang att jag blev helt stum en lång stund framöver. Alltså egentligen förstår jag inte varför man säljer pommes och hamburgare på en simhall. Där ska det väl vara sallader och andra nyttiga saker. Men okej, om man nu köper konceptet; vem var det som kom på den smarta idén att man stänger "köket" innan man stänger badhuset? Ja sablar, här har nån verkligen lagt pannan i djupa veck och kommit på en strålande lysande idé som skulle passa i RYSSLAND och inte i ett fritt land som Sverige. Public service när den funkar som allra sämst.

Nu är jag verkligen för att privatisera varenda badhus. För en privat entreprenör skulle verkligen inte komma på uschlig idé att stänga kiosken innan alla människor har gått hem. Men det kan man tydligen i den ofantliga sektorn. För där finns det fortfarande mycket pengar och ingen lågkonjunktur? Och kom inte dragande med tjafs om att det skulle bli dyrt om simhallen var privat, för vi var tre personer som betalade 200 spänn för att få bada en stund. Tvåhundra kronor? I Tingsryd kostar äventyrsbadet fyrtio kronor per vuxen.

fredag 13 februari 2009

Modets växlingar

För många år sedan pratades det mycket om att för att man ska få mycket pengar måste man ge ut mycket pengar. Det skulle bli en "skjuts" i pengarna och genom att det blev ruljans på dem så fick man också tillbaka i överflöd.

Nu har vindarna vänt och det skall sparas och amorteras för att man ska dra till sig pengar och för att man ska få överflöd. Jag väntar med spänning på nästa växling.

The laws of attraction... hur styr man egentligen dessa lagar (om de nu går att styra)? Det enda jag kan konstatera är att de som skriver böckerna verkar attrahera pengar eftersom de flesta länkar går till boklådor som säljer böcker i fråga.

Det är i alla fall en väldigt spännande tid vi har gått in i och jag är väldigt tacksam över att jag är här och nu!

Phu!

Det fladdrade till ordentligt i plånboken och mot slutet fick jag verkligen hålla igen så att inte varenda spänn försvann. I och med att jag har sagt stopp för onödiga utgifter så har automatiskt det som finns i affärerna förlorat sin dragningskraft. Så jag kan gå uttråkad i affärer hela dagarna.

Ända till jag öppnar plånboken. Då är det som att en vind tar tag i mig och jag vill verkligen ha allt. Och tänker: "Jamen har de hittat på den här saken, den måste jag bara ha!" Av den anledningen ska man inte släppa in mig i ett Clas Ohlson eller liknande. Jag ruinerar mig helt enkelt.

Det svåra är att (och ja, nu får du dina 80 %) hitta nåt till hjärtat på alla hjärtans dag. Jag vill helt enkelt köpa allting till dig, min älskling. Det blir därför så svårt att välja! Av den anledningen är alla kassar jag köpt fyllda med saker till mig och Lilleman...

Extremt peppad!

Jag har nu läst bloggar om sparande, hur man blir miljonär och någon som har köpstopp 2009. Måste bara säga att det känns extremt peppande! Jag är hög som ett hus och känner att the sky is the limit!

Så vad säger ni folks? Let´s go and spend some money...

Svarta Levi's 501

När nu våren börjar närma sig med stormsteg så går jag och köper de där svarta levi's 501 som jag har trånat efter länge länge. Och de är så snygga! De är becksvarta och tajta och jag har bott i dem sen jag köpte dem.

Det enda jag inte förstår är varför har jag väntat så länge? Det är ju såhär det ska se ut!

torsdag 12 februari 2009

Nu springer vi!

Nu tycker jag att vi riktar blicken framåt! Och bestämmer oss för en väg och så springer vi så snabbt tygen håller!

Jag har mer än någonsin nu insett att folk runt omkring en verkligen kämpar med att få tillvaron att gå ihop. Det är mest äldre som närmar sig pensionen som börjar glassa runt i tillvaron och fundera på trevligheter som spela golf eller dricka vin i Spanien.

Vi andra, vi som är medelålders med småttingar, kämpar för att få tillvaron att gå ihop. Och kanske är det så det ska vara just nu. Kanske är det bra för oss att spara i ladorna och verkligen investera i oss själva och i familjen.

Man behöver inte alltid vara hänryckt av lycka och bortsvept från jordens yta med fötterna extatiskt vilande på ett moln. Det kan räcka med att man faktiskt accepterar det man gör för stunden. Ja, jag går till jobbet och sitter här med mina arbetsuppgifter. Jag accepterar det jag gör. För det är här någonstans som jag vilande i acceptans inser att det jag gör går lätt och smidigt och faktum är att vissa uppgifter gör jag med glädje. Då befinner jag mig i nuet och tiden har ingen betydelse, mer än att den visar ett klockslag när det är dags för mig att bryta och gå och hämta mitt barn på dagis.

Många gånger när jag hamnar i otakt med mig själv börjar jag tänka på vad jag vill ha, ha och ha. Och jag blir aldrig mätt för jag vill ha allt. Speciellt vill jag ha allt jag inte kan få. Då försöker jag mätta en del av mig själv som aldrig någonsin kan bli mätt. Egot. Och egot växer och den som trodde att egot bara bor i en själv, misstar sig. I hela vår värld har egot spridit sig och det är som en kraft som vi aldrig någonsin kan mätta.

Därför ska jag försöka komma i takt med mig själv igen och arbeta med att acceptera den jag är och det jag gör.

onsdag 11 februari 2009

Efter alla beslut.

När jag spenderat hela förmiddagen med att fatta beslut, behöver jag helt enkelt rensa hjärnan. Jag tar på mig jackan och går ut för att gå en runda. Det blåser iskalla vindar rakt in på magen och jag förvandlas på en gång till en isbit. Därför brukar jag ta bussen in till stan så jag kan gå en snabb promenad förbi mina favoritbutiker. Vinden känns inte lika bister när man springer ut och in.

Efter cirka en timme är jag sådär skönt avslappnad att jag återigen kan ta mig tillbaka till jobbet för att börja sträckläsa ytterligare en sådär 100 ärenden.

I want it all...

... and I want it now!

Jag höll på att skratta på mig när jag steg ut i vit snö i morse. Ja, jag har förstått att vi nu kommer att få omväxlande snö/kyla och tö/blask varannan dag fram till påsk. Eller första veckan i maj om vi har riktig tur. Det innebär naturligtvis att vi kan fortsätta köra på vinterdäcken nästan ända in i första sommarmånaden.

Det är egentligen inte undra på att folk runt omkring en är förvirrade när inte ens vädret kan bestämma sig när det trots allt är vinter. Jag är ju själv en regelslav som tolkar lagar och trivs med det, därför hade det varit enklare för mig att när det är vinter är det vinter. När det är vår är det vår och gräset blir ljusgrönt på cirka fem dagar. Sommar är sommar. Ja, jag behöver kanske inte gå in på detaljer. Men i vårt land är det numera sommar i en vecka, vinter i en vecka och däremellan nån slags regnig och blaskig höst. Och så säger förespråkarna till att bo kvar här att det är ju så härligt med årstidsväxlingarna. Esque? Ja nog har vi årstidsväxlingar i det här landet.

Ja. Och jag vet att vädret inte ändrar på sig bara för att jag spyr galla över det...

tisdag 10 februari 2009

Jag går från klarhet till klarhet...

Så när jag äntligen fått tillfälle att åtminstone kortsiktigt få det jag vill ha, så är det inte lika attraktivt. Jag skruvar mig fram och tillbaka som en mask på kroken och vill allra helst hoppa av.

Men just nu blev jag väckt av någon som sa några viktiga ord till mig och jag behöver nog bara tid att smälta just dem...

måndag 9 februari 2009

Kanon-idé

Jag fick ju en kanonidé: "Ja, jag går och köper lite lakritsfudge och stoppar i mig, jag som ändå inte dumpar..."

Vart kom den här lysande idén från? Och exakt när kan jag beräkna att jag ser rakt igen?

Stor nog?

När blir man stor nog att veta vad man vill?

Jag tycker jag vacklar än hit och än dit. Vet varken ut eller in. Och att livet bara skulle rulla på? Vad är det för dumheter?

Regntunga skyar

Solen skiner från en klarblå himmel.

Jag har insett en väldigt viktig sak. Förr satt jag i mitt tjock-fängelse och såg världen utanför blomma och leva upp. Jag längtade till den dag jag själv kunde vara en av dem som såg ljuset och kunde röra mig från den här punkten.

Nu sitter jag i mitt penning-fängelse. Jag är fattig och ser hur välden utanför min leker och lever. Hur alla reser och bygger om sina fina hus. Jag har inga medel att röra mig härifrån.

Bäst att spara ihop lite dra-åt-helvete-pengar...

lördag 7 februari 2009

Jag spyr!

Just nu har jag lust att kräkas en fet kaskad av spyor. Jag är så djävla less att man snart får karva loss mig från väggarna.

Nu har ju sambon börjat läsa min blogg och jag kan bara konstatera att ännu en gång får jag bekräftat att män är från mars och kvinnor från nåt annat ställe. För han tycker inte att det jag skriver handlar om mina känslor och hur jag är som person; en människa av kött och blod som tänker och reagerar på det som händer runt omkring mig. Nej, han tycker att jag klankar ner på honom. Att jag tar alla chanser att trycka ner stackars honom och hela tiden lyfta upp hur bra jag själv är.

Alltså hur är folk funtade? Verkar jag verkligen vara en person som skrockar högt för mig själv över min egen förträfflighet? Då förstår jag inte varför jag fyller munnen med godis dygnets alla timmar för att jag är fylld av sånt självförakt att jag ger mig själv hat?

Och när jag har lösningen att jag ska vidga mina vyer och träffa människor av kött och blod som jag kan umgås och skratta med. Eller varför inte flytta hemåt till trakter där jag har familj som fortfarande verkar känna något för mig? Då har han en annan perfekt lösning; nämligen att jag ska söka hjälp för min depression.

Voila, tabletter!!!

Jag tror verkligen att jag håller på att bli sinnessjuk på riktigt för mitt barns far tycker att jag borde knapra tabletter för att jag är less på den här fängelsetillvaron. Ja. Finns det skratt-tabletter som får mig att tycka att det är skitkul att sitta i den här lägenheten och se hur regnet faller ner utanför fönstret? Ja, nu skrattar jag högt för deprimerad är det sista jag är just nu... Jag är bara skitarg och väldigt väldigt less...

Lite bakis.

Idag känner jag verkligen av vinet jag drack igår kväll. Kanske inte världens bästa plan att dricka vin och sen lägga sig onykter. Jag kunde ha försökt få i mig lite vätska åtminstone så jag slapp må som en kratta idag.

Men trots det så undrar man ju varför sambon envisas med att strunta i de planer som vi gjorde upp igår kväll. Istället bestämde han sig för att ta sovmorgon. Liket har precis stigit upp nu och klockan är halv två. Ja, jag lever ihop med en tonåring på 45 år. Fantastiskt.

Fast igår berättade jag ju för honom att om vi inte haft Lilleman i våra liv hade vi inte varit tillsammans idag. För så är det ju. Tanken på att bli ensamstående morsa är ju inte så lockande.

Jag är så sugen på att köpa ett par nya svarta jeans. Jag har provat två par och de satt som en smäck. Så jag går och funderar på vilket par jag ska välja.

Samtidigt så är jag ju lite bäng i huvudet. För varför går jag och längtar efter lördagsgodis just nu?

fredag 6 februari 2009

Tokighetssjukan

Alltså jag tror jag håller på att bli galen. eller åtminstone få tokighetssjukan.

Idag sitter jag och kisar i mina glasögon och ögonen vätskas och svider och jag sitter och kisar med brillorna på. Tar jag av mig dem så ser jag ta mig tusan suddigt. Vad är det som händer? Jag lägger mina iskalla fingrar på ögonlocken som för att svalka dem (ja, jag sitter och jobbar i ett kylskåp!) och jag kvider.

Jaha! Så drabbades man då av glasögonen from Hell också!

Blää!

Lost in translation.

Jag har ju fått vissa påpekanden vad gäller mitt blogginlägg att jag ska vara snäll mot mig själv. Vissa objekt tycker tydligen att jag också ska vara snäll mot min omgivning i allmänhet och förmodligen mot dem i synnerhet.

Min poäng i inlägget var kanske inte så tydlig och därför vill jag gärna förtydliga det hele. Jag har ju alltså lyckats med bedriften att göra mig av med en stor del av min övervikt. Jag har gått ner 60 kilo. I början var allt frid och fröjd för jag fick massor av hurrarop och ryggdunkanden i takt med att kilona försvann. Men när sedan hurraropen tystnade så började jag titta på mig själv och det jag ser duger inte alls.

Bland annat så blir det en stor mage kvar tillsammans med överflödig hud bland annat på mage och lår. Det är helt enkelt inte snyggt när låren veckar sig över varandra. Detta gör att trots att jag kanske ser ganska normal ut med kläder på så när jag ett hat mot mig själv och hur jag ser ut. I perioder har jag kunnat avhjälpa detta då jag spenderat varje krona i min väg på nya kläder, för när jag står i provhytten och provar kläder och de sitter fint så känner jag mig fin. Då kan jag leva med mig själv en stund till.

När jag nu inte har så mycket kvar att handla kläder för så tar självföraktet nya språng och det är alltså här jag står just nu. Jag försöker vara snäll mot mig själv och vara lite överseende med degmagen (fast hela jag egentligen skriker: "ge mig 50 lapp NU! så jag kan ta bort den!"). Och jag kan verkligen inte se på mig själv och säga fine! jag duger! För den dag jag ser mig själv i spegeln och tycker att jag duger och sen tar fram kameran så ser jag ju ändå sanningen. Och kameran ljuger väl inte?

Och det kameran ser, ser också min omgivning. Och då börjar jag misstänka att allt är en scam och min omgivning försöker lura mig eller åtminstone lura på mig att reglerna som gäller för alla andra gäller inte för mig.

Ja, i min snillrika hjärna så står alltid självföraktet allra högst i kurs.

torsdag 5 februari 2009

Härlig eftermiddag!

Tjoho!
Ikväll kan jag se fram emot inte bara ett härligt barn utan två! Kan det bli bättre? Kanske en övning inför vad som komma skall?

Att vara snäll mot sig själv.

Ja, tänk vilken vandring det har varit! Till att nå den här punkten. Det har stundtals varit fruktansvärt slitigt för trots att jag givit min kropp ganska knappa förutsättningar, så har den ändå kämpat på ganska bra.

Jag ser på mig själv och jag försöker slita och dra i mig för att duga. Försöker sminka bort röda näsan med tillhörande synliga blodkärl. Le lite mindre snett med munnen och hitta en tillräckligt bra kräm för att få bort det mörka under ögonen och kråksparkarna. För att kunna stå ut med mig själv.

Men varför sparkar jag på mig själv? Kan jag inte försöka se den person jag är och le mot mig själv? Igår gjorde jag ett experiment. Jag stod framför spegeln och såg mig själv. Jag log och jag tyckte riktigt bra om min spegelbild. Så tog jag fram kameran och i samma sekund som jag tyckte om mig själv, knäppte jag av en bild. Och så kollade jag i kameran. Jag blev väldigt brydd och också irriterad: Varför är det inte samma person i spegeln som i kameran? Varför ser inte kameran det jag ser när jag speglar mig?

När jag översätter detta till omvärlden så är det ju naturligtvis så att den person som jag ser och som jag vet att jag är; det är inte alls den person som andra ser. När andra människors mentala kameror riktar sina blixtar mot mig, blir bilden en helt annan, hur mycket jag än försöker rikta mina energier för att de ska se den person jag vill de ska se. "Klick" och jag är en person som jag kanske inte alls står ut med att vara.

onsdag 4 februari 2009

Bildbevis


Här är mina nya brillor...

Godisormen har vaknat.

Det är eftermiddag och naturligtvis har godisormen vaknat. Den sticker fram sitt griniga huvud och undrar om det inte är dags.

Samtidigt känner jag att idag har jag verkligen ingen styrka. Lever liksom bredvid mig själv just nu. Så vem vill slåss nu?

Jag hann med bussen...

I morse slängde jag igen dörren och rusade ut till bussen. Och jag hann! Yes!

Började rota igenom väskan och insåg att min mobil hann dock inte med. Fick kliva av vid nästa busshållplats och gå tillbaka. Och där låg den!

Det hade kunnat bli en stinkande trist dag, men nu har jag förhoppningar att den faktiskt blir riktigt bra!

tisdag 3 februari 2009

Udda känsla

Igår var jag på studiebesök i en affär som hade 60% rea. Gick och kollade bland kläderna och tyckte att där fanns ju ett och annat fint. Men kanske ändå inte?

Så blir jag som förtrollad och jag står och drar i en jättesöt Prada-kjol. 60% rabatt. Kan ju inte kosta många spänn? Ordinarie pris 13.000 kronor. Oj, den kostar visst som en resa till NY? Fast vem vill dit? Så står jag som förtrollad och rycker och drar i kjolen. Känner mig nästan tvungen. Men så går det inte, eller hur?

För i min värld är man sinnessjuk om man går och köper nåt så dyrt. Men jag har inte glömt den och för en sekund så kändes den nästan min...

Nä, jag återvänder till bilannonserna. Här kan man visst få 100.000 kronor i rabatt! Oj, här finns ju massor av pengar att tjäna...

En ny värld

Jag har bara haft brillorna i en timme och mitt liv har förändrats. Tänk att man kan se såhär bra!!!

Och de är såååå snygga! Bildbevis kommer senare.

måndag 2 februari 2009

Om jag hade pengar...

Jag har en gedigen önskelista... Och i år är ju året då det ska ske. Min lön kommer typ att tiofaldigas och jag kommer att få råd med följande:

* Mitt eget hem-SPA. Eller det räcker med ett badkar. Oh vad ljuvligt att få ta ett bad!

* Madonna-konsert. Jag fnös när sambon föreslog det. Nu måste jag bara få komma dit. Först till kvarn...

* Min egen sommarstuga. Med grönt gräs och vackra fönster. På ett supertoppenläge. Kakelugnar att elda i. Nära till sjön. Jag står och gör marmelad av plommon och ingefära...

* Platt mage. Kan fås med hjälp av en juste maggördel. Dock ganska opraktiskt på sommaren...

* Snyggt blont kort hår. Med massor av volym. Där en vacker nacke skymtar...

* Resa till New York. Själva resan kostar väl en spottstyver. Men sen var det ju det andra...

Baka bröd...

Igår bakade sambon bröd. Och då pratar jag inte om ett sånt där färdigpaket med mjölblandning som man skakar loss i lite vatten, utan han började dagen innan med att skålla råg. Sen fick degen vila ett dygn innan det var dags för steg 2 och tre.

I går kväll kunde jag ta en skiva utav ett underbart gott och varmt nybakat bröd. Han har verkligen lyckats och jag är djupt imponerad... Det smakade verkligen gott hemlagat bröd och inte nåt köpefusk.

Han involverade ju sonen i baket också, så de två stod ju och "degade" igår.

Jag blev alldeles varm i hjärtevrån när jag såg de två och jag njöt av mackan. Mina fina bagare...

söndag 1 februari 2009

Alla dessa måsten...

Alla dessa måsten som kom och gick...

...inte visste jag att det var livet!

Min tid på morgonen.

Ibland händer det att jag är den som stiger upp först. Och jag brukar sätta mig med en mugg rykande hett Zoegas-kaffe och njuta av att dagen blir dag och av att familjen vaknar.

I dag ska Lilleman få gå på Dansmuséet. Han gillade ju det sist vi var där...