torsdag 31 december 2009

Decennium.

Överallt summeras 2000-talets första decennium. Men varför nöja sig med något så futtigt? Här kommer en sammanfattning av de senaste 40 årens decennier...

1970-talet.
Ett årtionde som representeras av lek. Jösses vad jag lekte. Varje dag var fylld av olika roliga och ibland lite skrämmande lekar. Jag höll på att elda ner en skog i en lek. I kriget mellan Almvägen och Lindvägen var det nog mer allvar än lek och det ryktades om att de hade kniv som de rispade en med och hällde salt i såren. Jag lekte med barbiedockor, lego och jag spelade kula mest hela dagarna. När de vuxna hade fest var det ingen som brydde sig om när vi gick och la oss och vi var uppe till sent och lekte. Vi byggde kojor i skogen och jag vill minnas att man var ute och lekte från tidig dag till sent på kvällen. Ganska tidigt beundrade jag tjejerna som fick åka bak på killarnas moppar, som hade träskor som var väldigt slitna och jeans som satt som fastlimmade på kroppen.

1980-talet.
Jag ryser när jag tänker på 1980-talet. Men vilket decennium! Äntligen kom musiken och den var synthig och lätt att ta till sig. Den var dansant och alltid närvarande. På tonårsdiskot spelades Vangelis men Blue Monday var mitt uppvaknande. Jag var hos min moster och när låten spelades så hade jag aldrig hört något liknande. Jag såg Freestyle och jag var kär. Ååååh vad jag var kär. Jag var kär precis hela tiden och mitt hjärta dunkade som en stångjärnshammare. Jag blev fumlig, skrattig, blyg och pratig och jag älskade verkligen hett och mycket. Föremålet för min kärlek hette Marcus (åh din synthlugg och dina stora blå ögon... mitt hjärta krossades när du kysste min bästa väninna för att jag skulle få låna din skiva. Jag höll din tax...) Tommy (ååååhhh vad jag var kär i dig! Jag grät många bittra tårar ska du veta...) Mikael (en kille i nian som körde lätt mc, kan man annat än falla?) Bengt-Åke, Pär, Niklas, Jörgen, Michel, Anders (så vacker, så underbar, så....), Acid (jag älskade det långa korpsvarta håret) och alla andra. För shit fuck hell vad min kärlekslåga brann och var stark men objekten växlade ständigt och jämt. Men hur kan man bestämma sig när det finns så många underbara och fina grabbar? Jag dansade på olika dansgolv och mot slutet av årtusendets bästa decennium dansade jag nästan varje dag. Ja, livet var verkligen en enda lång och stor fest...

90-talet.
Det förlorade decenniet. Musiken sög fett, jag kan faktiskt inte minnas en enda bra låt från detta förlorade och skittrista decennium. Jag tog examen och slungades ut i arbetslöshet och allt var mest trist och tråkigt. Jag passade på att äta mig till en övervikt som jag sedan aldrig blev av med. Något dog inom mig och sen dess har jag aldrig lyckats återhämta mig. Livet var en enda lågkonjunktur och när folk snackade om Milleniubuggen tänkte jag: "let it come så något spännande äntligen händer i den här satans tristessen..."

2000.
Men inte kom det nån Milleniebugg som vi blivit utlovade. Jag hade ju tänkt att jag skulle parta 1999 som om partyt aldrig tog slut i NY av alla städer, men istället var jag hos svärföräldrarna i tryggt förvar i fall strömmen tog slut och värmen försvann. 2000-talet var ju decenniet när allt vi blivit utlovade skulle ske. Men nej, jag tjänade inga grymma pengar, sambon var arbetslös, vi bodde långt ifrån alla människor man kände i storstan vi fick en älskad gosse och jag tog äntligen tjuren vid hornen och opererade mig för att jag kanske ska kunna få ett 2010 som man förhoppningsvis inte behöver skämmas över. Men musiken blev bra igen och jag började gå på konserter och vad mycket bra böcker jag har läst! Jag slutade oroa mig för mina föräldrar för nu vet jag att de klarar sig och att de har det bra i de liv de har valt. Globalt var det väl ingen höjdare och en liten oskyldig gissning är att det tyvärr nog kommer att bli ännu sämre. Det vill säga vi kommer att få fler krig, fler katastrofer, fler lågkonjunkturer och rapporterna om hur människor är djävliga mot varandra kommer nog inte att minska utan öka. Vilket kommer att innebära att de djävligheter de hittar på i Criminal Minds kommer att likna en söndagsskola i omfattning...

Min värld

Min värld ska aldrig röra din
Din värld ska aldrig röra min
Kom igen.
Kom igen

I min värld har ingen tråkig
entertainment är mitt andra namn
Min värld är en bortskämd, gnällig värld
Kverulanternas kung är jag
Och hur som helst och när som helst
och var som helst kan allt ta slut
så stanna klockan ta en timeout
spara spelet jag har bara ett halvt liv kvar nu


Lite nyårslöften till mig själv.
I år är det slut med lagom och inte och nej och förbjudet. Det är bara löjligt att försöka vänta på en annan människa, dess uppvaknande eller fötterna på banan. I år ska jag sluta göra våld på mig själv och det jag vill och ska göra med mitt liv. Jag ska aktivt göra val och inte passivt sitta och vänta på en utsträckt hand.

Jag vet att jag inte kommer att bli rik. Jag får panik när jag tänker på att jag inte kommer att få massor av pengar lagom till pensionen. Att lönen aldrig räcker till det jag egentligen vill och att jag därmed får sitta och nöja mig med smulor. Och därmed alltid vara missnöjd. Från och med nu ska jag aktivt arbeta för att få ut det mesta av varje spenderad krona och resten tänker jag spara till bättre tider.

Jag vill inte sitta ensam hemma i mitt soffhörn och slita på soffkuddar och täcken. Jag vill gå på konserter, bio och nån gång på lokal och svinga en bägare. Att göra detta jämt är ju inte möjligt som småbarnsförälder, men i år ska jag aktivt verka för att jag nån gång i månaden får min tid som bara är min och ingen annan persons.

Jag trivs inte i den vikt jag har just nu. Jag har investerat för mycket i snygga kläder som sitter nästan snyggt just nu. Därför är mitt nyårslöfte till mig själv att istället för att köpa nya kläder så ska jag spara pengarna och arbeta för att komma i mina snygga kläder som nu hänger ensamma på galgarna i garderoben.

Voilá! Lite nyårslöften sådär sista dagen på året.

Och ja, jag trivs i mitt hem. Mitt hem är min borg. Och nej, jag är inte rädd för att vara ensam med mig själv. Aldrig!

onsdag 30 december 2009

Tuff månad!


Jag hatar egentligen såna här kommentarer om stackars januari som är en så tuff månad. Men i år stämmer det faktiskt, som så många gånger förut. Och orsaken till det är helt enkelt att jag bestämt mig för att kontant betalning äger och därför så ska jag nu betala rörmokaren, blandaren, diskbänken och you name it....

Fast istället för att dra på mig nån slags offerkofta och tycka att det känns jobbigt, känner jag mig faktiskt glad och också välsignad. Jag har så bra koll på min ekonomi att jag faktiskt klarar av att göra en sån här sak och det är ju helt fantastiskt!

Min nya leksak fungerar utmärkt! Jag tar fram glasen ur maskinen och förundras över att de är rena och blänkande. Diskbänken är belamrad av disk och slurp! så är den borta! Helt otroligt!

Dagarna går och jag håller på att olja in den ena bänkskivan riktigt ordentligt. Jag vill ju att det nya fina köket ska hålla riktigt länge. Det roligaste är att jag och sambon nu blivit som två indier. Det vill säga den blå plasten är fortfarande kvar som ett täcke över lådorna. Det ger en lite intressant vinkling till vårt vita blanka kök. Att det är blått alltså... Jag hoppas verkligen att det kommande året ger mig så pass bra med pengar att jag kan färdigställa köket. Det vore verkligen helt fantastiskt!

måndag 28 december 2009

God fortsättning!

Det blev ett ganska intensivt julfirande och jag tyckte att vi alla skötte oss väldigt bra. God mat och gott sällskap, vad mer kan man önska?

Sambon arbetar natt och i går kväll när jag skulle lägga Lilleman rann stora tårar på hans kinder. Han saknade sin mormor något förfärligt. Han ville genast att vi ska ringa och höra när han kan få komma och hälsa på henne. Jag förklarade att mormor måste jobba. Men visst förstår jag honom, att han längtar. Mormor är en underbar lekkamrat för barnen. Hon spenderar timme ut och timme in lekandes på golvet utan att tröttna en sekund. Trots att barnen i den här åldern gärna vill bestämma precis allt i leken så är hon oförtröttligt där och leker och leker på deras villkor. Inte som en annan tristbulle som börjar städa samtidigt som hon leker. Eller sortera legot eller torkar damm.

Det trista är att vi bor ju ganska långt från varandra. Och av nån anledning verkar barnets mormor allergisk mot tåg och flyg. För annars skulle hon ju vara här på bara ett par timmar, vilket inte är nån tid alls, egentligen...

Årets julklapp då? Frågar man kusinen är det bakugan och frågar man Lilleman är svaret givet; briotågdelar. Han älskar sitt briotåg och han bygger bana över hela vardagsrumsgolvet just nu...

onsdag 23 december 2009

Snurre Sprätt!

Tröjan var slut, sautergrytan som bortflugen, julgransfötterna försvunna och överallt trampade folk fram och tillbaka. Alltså har folk inget annat att sysselsätta sig med lunchen på dan innan julafton än att vara framför och runt mig? Det är bara några små detaljer som ska fixas och sen är det homerun! Eller striiiiike three!

Snurrig

Snurrig

Jobbe?

Det är dan innan julafton och jag sitter på jobbet. Jag har en lätt impuls att bara vräka mig över stan och köpa en massa julklappar bara till mig! Fan jag har ju varit supersnäll i år och ingen har väl förtjänat lika många julklappar som jag har?
Men jag måste hejda mig. Tror jag. Elektrikern och rörmokarn ska ju ha lite stålar också.

Och igår provkörde vi diskmaskinen. Vilken fröjd!

tisdag 22 december 2009

Vilken julaftonsodyssé!

Jag känner mig så otroligt taggad! Vilken jul vi har planerat! Det kommer att bli den vitaste, vackraste och kallaste på mycket länge. Vi kommer att äta sådana läckerheter att våra smaklökar hickar till av förvåning. Julsyltor och fläskstekar kommer att avlösa varandra. Spriten kommer att flöda och vi ska ha efterrätter en masse. Soffan är bäddad och vi kommer att ligga framför TV-n och se på roliga och tänkvärda julepos.

Allt medan nya diskmaskinen i det nya fina köket med spis och ugn som självspelande pianon arbetar för oss...

Nu är frågan; vem dukar?

Kvalitetssömn.

I natt bråkade grannarna så stickor och strån rök. Jag vaknade och satte mig upp i sängen helt chockad. Jag är ju själv van vid bråk, men detta kändes faktiskt riktigt läbbigt. Det är jobbigt när andra bråkar mest för att man är rädd för att de ska tappa kontrollen och göra någon illa.

Det var lugnt efter en stund och jag somnade så småningom in. Det var skitsvårt att somna, dels låg jag och var hungrig som tusan, dels målade jag upp bilder på vad som hände hos grannarna egentligen.

Två timmar senare så tittade jag och sambon yrsligt på varandra och funderade på om det var dags att ringa polisen...

Så förutom att jag är trött just nu känner jag att jag vill aldrig aldrig mer bråka med någon. För fy vad läskigt det var i natt!

måndag 21 december 2009

Ullareds-dilemmat.

Jag har förstått att Ullared är en tämligen utskälld serie som handlar om nördiga svenskar i mysbyxor som står i långa köer och handlar billiga saker.

Det var därför full av tillförsikt som jag gav mig ut på stan och till NK och Östermalm. Min tanke var att rika människor som garvar åt folk som handlar billigt på Ullared antingen har skickat ut sina tjänare för att köpa julklappar i goood tid innan jul, eller så använder de sina surt förvärvade slantar till aktiehandel.

Döm då om min förvåning när det näst intill var kö för att komma in på varuhuset. Och inne var det så trångt att jag visste knappt hur jag skulle få plats bland enorma pälsmössor och skidjackor. I hissen gjorde sig två unga män sig lustiga på ett litet äldre pars bekostnad. Leksaksavdelningen var näst intill utplockad men det fanns fortfarande en hel del folk där. Tre dagar innan julafton.

Det är något som inte riktigt stämmer här... Men visst är vi alla svenskar lite shoppaholics som går man ur huse för att handla saker så fort vi är lediga? Jag återvände från stan utan en enda inhandlad julklapp.

Jag antar att det lär bli mer än en överraskning på julafton...

Min julstämning har rymt!

Och gästerna kommer om en timma!
Min julstämning har rymt,
hur kan den bara få försvinna?
Min julstämning har rymt.
Det tycker jag är grymt!

lördag 19 december 2009

Frihet.

Jag har funderat över det här med livet och alla val som man har att göra och ska göra. När man är ung är ju livet mer som ett ostron, det ligger där öppet och man kan i princip få det liv man vill. Om man väljer rätt. Men det är just det, hur väljer man rätt? När man är ung är livet fullt med en hel del begränsningar och istället för att tänka på sin framtid så tänker man ofta på att man inte är älskad, oälskad. Och varför han inte ringer och vad han menade när han väl ringde. Istället för att tänka på den första miljonen man ska tjäna ihop.

Om man sedan är mer än en Hedda Gabler typ, som inser att alla val man gör får konsekvenser kanske långt in i framtiden, och att risken är stor att man får ångra de val man gör, då blir det genast lite svårare. Lägg sedan till ett stort mått ångest som kompassnål och livet blir väldigt komplicerat.

För det som egentligen är det djävulska i hela den här livsplanen är att även om man inte aktivt väljer så får även det konsekvenser. Om jag vill vara kvar i en situation som jag trivs i och inte vill att livet ska förändras något mycket, så kommer livet konstigt nog att välja åt en. För runt omkring en tar folk examen, lämnar dig för en annan kvinna, hittar nya fräscha vänner som är coolare och bättre, byter arbete eller renoverar sommarstugan. Så står man där en dag ensam. Och med ganska få val kvar.

Även om man aktivt inte väljer vissa saker så kommer livet ändå att ställa problem framför dig som du är ålagd att lösa och vips så flyter livet på och innan du vet ordet av har du blivit gammal/fet/rynkig/ensam/utan social kompetens i ett underbetalt arbete eller så händer precis alla dessa saker.

Ja livet är fan märkligt. Man föds skärpt, frisk och med precis alla förutsättningar och en vacker dag finner du dig ståendes på perrongen. Tåget har gått och du förbannar precis varenda sekund då du stod där overksam och lät andra göra dina viktiga livsval.

Tror du sedan uppanpå allt att allt löser sig så har du en verkligen stor överraskning som väntar. För det löser sig inte. Det finns ingen gudomlig rättvisa som ser dig och tänker att den där saten har hamnat lite snett. Nä, det kan mycket väl hända att du får ytterligar val som hela tiden ska göras. Du väljer själv om du vänder bort huvudet och inte ser det som händer runt omkring dig. Och en dag kanske du finner dig stående på backen, med bara din egen bil att sova i. Utan pengar på banken. Vem vänder du dig till då? Kanske dina ofödda barn?

Strömavbrott.

Fredagen skulle gå i mysandets tecken och det var meningen att vi skulle fixa klart det mesta som var klart av köket. Så bänkade jag mig framför på spåret för en högtidsstund. Poff! Så går strömmen. Vi trevade runt här som tre blinda möss på kvällskvisten och tillslut insåg vi att det gått en säkring på 100 ampere i källaren. Jag satte Alexander i bilen och så åkte vi runt och kollade på vintern i värmen av bilen. Jag vet inte om det är nåt som sitter kvar sen jag var liten, mina föräldrar brukade linda in brorsan och mig i filtar och så bar de ut oss i bilen och så åkte vi runt timme efter timme i åskväder.

I morse gick strömmen i hela vårt bostadsområde. Så värmen funkar inte och inte heller TV-kanalerna. Vi försöker klara oss så gott det går och vi myser, alla på lite olika sätt. Lilleman ser på DVD, jag städar och sambon värmer lakanen. Men snart ska jag slita upp honom för nu vill jag verkligen HA MITT KÖK TILLBAKA!

fredag 18 december 2009

Let them eat cake!

Jag tog bussen åt andra hållet idag och ja, jag har också fallit för de här! När jag äter dem känner jag mig nästan som kunglig och lite bortskämd. Men nu tänkte jag frälsa världen och bjuda på några sådana till julbordet. Så därför köpte jag en av varje sort för att provsmaka vilka vi ska ha. Jag har lagt stort hopp till lakrits och hallon, det borde smaka mums. Ett sant nöje kan jag väl tillstå.

Men... När jag gick där så visade det sig att det fanns en massa små mysiga butiker jag aldrig besökt och vips hade lite av varje slunkit ned. Och jag insåg att jag vill ha mer och mer och mer. Just nu skulle jag vilja pumpa mig själv med klappar så att mina öron blir röda av vet hut!

Mitt kök.

Visserligen kräks jag över bygget precis just nu. Men det börjar likna något och jag tror faktiskt att om bara elektrikern dyker upp och gör sitt jobb så kan jag steka köttbullar i helgen och sen var det ju det här med blandaren...

När jag öppnade paketet igår så fick jag en smärre chock. Jag bara satt och stirrade framför mig och jag kan faktiskt inte svära på om jag ville börja gråta eller skratta. Men en sak förstår jag; jag och paket är ingen bra kombination för jag blir ta mig tusan alltid besviken när jag öppnar paket. Men den här gången tror jag tog priset. För kranen är en JÄTTE!

Vårt kök kommer att bli jättefint med fina skåp, en nätt diskbänk och en snygg träskiva. Och en jätteblandare. Det är ungefär som en vacker kvinna med en jättekran i ansiktet. Eller en smärt ung man med jätteballe. Jag har varit inne och kollat bilden på nätet en sådär fem-sex gånger för att kolla men det går inte att se att den ska vara så där stor. Den ser liten och nätt ut. Men så står det "caféblandare". Och ja, jag skulle nog säga att här ligger den betydelsebärande delen på "café". Ett café av storleken flygplatsrestaurang i Bryssel där det flyger en sådär femtiotusen människor som alla vill dricka kaffe och få en skvätt vatten ur en enorm blandare som står på disken. För där skulle den nog passa in. Inte på mina 84 kvadratmeter. I morse när jag vaknade var den fortfarande lika stor.

Och så har den femtioelva armar och skruvar och saker som ska installeras efter alla konstens regler och därför så kollade jag och sambon varandra och var på ett ögonblick överens om att han får faktiskt ringa rörmokaren så att vi får lite professionell hjälp.

Just nu känner en ganska stor del av mig känslan av att jag skulle tagit de där pengarna jag la kontant på köket och köpt en resa till nåt varmt land istället. Misär kom tillbaka! Allt är förlåtet!

torsdag 17 december 2009

Ödets lott!


Olika falla ödets lott. Vissa ska minsann leva i sus och dus och verkligen njuta av livet. Andra får helt enkelt nöja sig med det som finns. Eller hur?


Och nejdå. Inte är väl jag avis? Jag är bara högst mänsklig!

onsdag 16 december 2009

Ont, det gör ont!

Jag tog sprutan i måndags. Idag värkte det inte nåt speciellt i armen när jag vaknade. Efter en liten pytte runda ute på lunchen värker det i lymfkörteln under armen och det känns som att armen inte vill att jag ska lyfta den och gör jag det så ramlar den av. AJ!

Ont!

Nu har jag i alla fall min bok så var vänlig stör inte mig resten av dan!

Trött som ett ålderdomshem.

Jag är bara sååå trött och seg. I går hade jag en hel lista på saker som jag skulle göra när jag kom hem, varav köksinstallationen dominerade. Men vi tog kälken ut och åkte i backen, tog vara på snön. Sen in och laga mat och så somnade jag i soffan. Så trött!

Min älskling var mer som en duracellkanin, han bytte däck på bilen, lånade nya böcker och satte upp regeln i köket och sprang runt och mätte och kollade alla små detaljer som skulle fixas.

Jag inspirerades av Timell på TV-n. Han bygger ju ett nytt kök på en dag och jag såg också hur proffsen gör. Exempelvis så stoppar de in tomma stommar på sin plats. De bygger inte alla lådor, sätter fast lådorna och sen försöker sätta hela tunga åbäket på plats.

Fast man lär så länge man lever...

tisdag 15 december 2009

Var var du när dom dömde mig?

Var var du när dom dömde mig?
Var var du när jag tog mitt straff?
Du som alltid har försvarat idioter...

Jag nynnar konstigt nog på en bra låt med Kent. Detta har inget alls att göra med att när jag kom till jobbet idag låg det 17 ärenden på mitt skrivbord som jag fick vid veckans "ärendeutdelning". Kan väl tilläggas att i mitt avtal står skrivet att jag ska sammanlagt ha 18 ärenden att arbeta med. Det är som en örfil. Vi vet att du springer snabbt men hey! kan du springa snabbare in i döden?

Jag skiter i vad alla säger för idag gick jag och la tillbaka 17 ärenden. Jag säger nej, stop och finito. Har nån problem med det så får de komma tillbaka till mig. Så ska vi ta en liten diskussion om detta...

Julstämning.

I går var vi ute och åkte i bilen. Det var lite detaljer som skulle fixas till köket. När vi ändå var i Haninge passade vi på att åka in på Turbinvägen. Här är man väldigt förtjust i julen, alternativt mycket tävlingsinriktade. För varenda hus lyser upp av fina slingor av ljus och det är tomtar och slädar och stjärnor och månar. Vi ville dela detta med Lilleman.

Pappan och jag satt som tända ljus och insöp atmosfären. "Titta där!" pekade vi. Lilleman satt lite mer luttrad i baksätet och betyget blev väl "sådär". Han tyckte de sockrade jordnötterna var mycket godare att koncentrera sig på. Kanske behövde han vila upp efter det utmärkta uppträdande som han gjorde i luciatåget. Hans röst hördes kristallklart och vackert och han sjöng så mamma och pappa blev både rörda och mycket mycket stolta!

måndag 14 december 2009

Kom kom ta mig härifrån om du kan...

Sitter på jobbet. Längtar härifrån. Vet inte om jag sov inatt. Eller om jag var vaken. Känner mig totalt ur fokus och kan faktiskt inte komma på en mening. Jag vill faktiskt inte vara här just nu. Det som fattas mig just nu är faktiskt lite rekreation...

Man vänjer sig...

Det går snabbt att vänja sig vid nya vanor. Som att diska i grovköket, lägga tvätten i en kasse i sovrummet. Sova på golvet i Lillemans rum. Äta mat bland byggdamm.

Det känns som att jag levt såhär i flera månader. Jag är orolig för vad jag har i kylskåpet och hur länge det legat där.

Ändå rev vi köket för en dryg vecka sedan.

Inlägg till morsan.

Mamma!

Efter en helg med svinis har jag också sett till att vaccinera mig. Så nu är jag dubbelt så säker på att jag inte kommer att få den!

På önskelistan!


En sån här!

Byggare Bob!

Det går långsamt framåt. Att bygga skåp är både tidskrävande och ganska jobbigt. Man vill ju inte göra fel. Men jag kan säga att hela familjen kämpar som djur.

Sambon sitter i ett skåp med skruvdragaren, jag håller skruvar och Lilleman skruvar i en planka och i mattan. Hela familjen hjälps åt för att det ska bli fiiint!

fredag 11 december 2009

Flex på jobbet.

Efter att ha beslutat under hela förmiddagen bröt jag upp vid lunch för jag började faktiskt få frossa. Flexade ut och åkte hem och la mig under tre täcken och låg och huttrade. Somnade en liten stund och så vaknade jag. I dag har jag fått chockerande nyheter och jag känner mig enormt chockerad och det är faktiskt skitjobbigt det här med att vara vuxen och alla de beslut man ska fatta. Tänk om det fanns nån slags färdig manual?

Då hade jag varit inne för länge sedan och läst alla goda råd, för jag känner mig rådlös. Faktum är att jag känner mig rättslös. Egentligen gör man kanske barnen en otjänst när man förbjuder aga och inför medbestämmande. Liksom vaggar in folk i falsk säkerhet att man kan styra sitt eget öde och annan shit. Du kan göra nada. Du har nada frihet och visst, du förväntas att själv välja elbolag och gå och rösta var fjärde år. Men vad betyder det egentligen? Inte ett jota!

Orutinerat.

Det känns ju lite orutinerat att drabbas av hosta och hosta upp lungorna såhär mitt i köksrenoveringen. Jag sov som ett barn i natt eftersom jag låg i Lillemans rum. Mitt sovrum är kontaminerat av diverse köksskåp och annat illaluktande. Det känns som att allt kommer att bli så bra bara det kommer gipsplattor upp på väggen.

Därefter ska jag andas...

torsdag 10 december 2009

Julstress?

Det verkar väl som att jag är totalt utan stress inför julen och att jag är helt immun mot julstök? Visst! Jag roas lite av att alla säger att: "i år ska jag verkligen inte stressa inför julen, jag börjar baka redan nu!"

Finns det några bullar och kakor kvar när det blir jul? Eller julgodis, hur långe håller sig sånt? Det är väl trots allt två lååånga veckor kvar tills det är jul? Håller sig julskinkan om man kokar den nu?

Själva har vi dock ingen panik alls med att vårt kök ska bli klart. I går satt vi framför TV-n och njöt av lugnet. Jag hade städat och torkat alla golv för jag får nämligen panik när byggdammet lägger sig tungt över alla rum och det känns som att jag ska hosta lungorna ur kroppen. Elektrikern ska fortsätta sitt arbete idag så jag hoppas att vi snart kan vara up and running.

Annars blir det pizza till jul!

onsdag 9 december 2009

Dagarna smälter ihop.

När man inte gör avbräck för TV eller godisuppehåll så smälter dagarna ihop i en enda degel och det är svårt att veta vart och när det är. Vi hämtade köket igår och jag såg hur han liksom hajade till när han såg vår lilla BMW, men han vände på klacken och struntade i det. Sambon och jag kollade in varandra för vi visste att vi är bäst på att packa och efter arbete under tystnad hade allt gått in och vi åkte iväg.

Allt är inventerat och står i prydliga högar i sovrummet och vi putsade vägg igår. Jag är inte 100% frisk och trots skyddsmask känner jag att mina andetag är tunga efter att ha andats in partiklar. Vi ska slänga upp gipsplattor på väggen efter att ha täckt igen de värsta hålen. Sambon har fått en grymt bra idé för vårt jättehål i köksväggen och det ska bli kul att se det realiseras.

Efter arbete och planering stupade jag i säng och när klockan ringde idag morse så kändes det ganska motigt. Inser att det inte alls är bra med ett ihoppackat kök i sovrummet eftersom alla delar luktar och sprider partiklar som jag är känslig mot. Men jag har en idé där...

tisdag 8 december 2009

Tumskruvarna dras åt.

Vi får en liten nätt höjning av årsavgiften på en nätt liten summa av 35%. Det är ju så när man släpper kontrollen till andra... Nä, skämt åsido. Skrämmer man bort en av sina största hyresgäster så kan det ju bara sluta på ett sätt. Ekonomiskt så är det väl ingen ruin men jag var ju så himla nöjd med saniteringen av våra utgifter. Kanske för nöjd?

I alla fall så ska jag snart åka ut och hämta vårt nya kök. Jag säger bara tack gode tid för att vi bestämde oss för att göra en liten del, för det blev inte så litet när det väl tog fart. Plötsligt står man med jättehål och cement som ska bilas och rör som ska ledas om och jag vet inte vad. För att jag önskade en liten diskmaskin.

Det var ju inte månen direkt. Men det blev ju så tillslut...

There´s a hole in my bucket...

dear Liza, dear Liza.

Nynnar jag tyst för mig själv.

måndag 7 december 2009

Överraskningen!




När vi rev köket höll vi på att ramla baklänges. För högst upp i väggen har vi ett jättehål!

Vad gör man med ett sånt?

Sockerförgiftad.

I går hände något som jag absolut inte räknat med ens i min vildaste fantasi. Jag blev nämligen sockerförgiftad. Det finns inget enklare sätt att beskriva detta som hände med mig och min kropp. Men jag mådde så otroligt dåligt att smådjävlarna dansade framför ögonen på mig.

Stackars Mats fick dra ut mig till bilen och jag skakade i hela kroppen när han körde iväg till Claes Olssons för att köpa verktyg. Jag satt i bilen och mådde grymt illa tills det var som en slöja föll från ögonen.

Jag tål helt enkelt inte socker längre. Jag är sockerintolerant. Synd bara att det har ju inte hjärnan fattat. Så jag kan väl varna känsliga läsare att det kommer att komma en hel del magsura och irriterade inlägg framöver.

För utan godis är jag absolut ingen lycklig människa.

Skadeglädje. Eller jag summerar..

Japp, det var väl ungefär det jag misstänkte. Det hjälper alltså inte att ge sin gamla gubbe en avsugning varje morgon för att äktenskapet ska bli riktigt lyckat och den gamla gubben stanna kvar hos sin kärring.

Eller glömde hon själv tipset att efter att ha serverat frukost på sängen och några timmars träningspass med den personliga tränaren för att man ska vara i perfekt form för sin älskade man, så ska man inte jaga runt honom med något slags tillhygge eller vapen? Detta kan få ödesdigra konsekvenser i ett äktenskap...


Köket är rivet!

I går rev vi med gemensamma krafter köket. Skåpen föll ett efter ett. Det känns konstigt att gå ut i köket nu för varje gång vill jag ställa något på den icke-existerande diskbänken. När man gör en sådan sak utmanar man verkligen sig själv på alla möjliga sätt och vis - för man vet faktiskt aldrig vad man hittar.

Bakom diskbänken hittade vi ett hundratal silverfiskar. De kröp omkring på väggen och jag blev så äcklad att jag höll på att gå åt. De som överklevde min blöta trasa kommer att bli inmurade i väggen...

Golvet var faktiskt fint, finare än jag hade förväntat mig. De har gjutit en fin betongplatta och den var inplastad. Ett litet lufthål syntes dock. Väggen däremot... en helt annan femma. Bakom kaklet sitter blåbetongblocken och de har verkligen inte åldrats med värdighet. Bakom ett av skåpen går grannens avloppsledningar och vi har nu ett stort fett hål in i det luftshaktet. Frågan är vad ska man göra med det där hålet? Det går knappast att börja slänga in murbruk där för blir det stambyte en gång i tiden så måste det gå att komma åt rören... Men visst skulle man vilja snygga till det ärgade röret innan man stänger in det igen. Frågan är bara om det ens är tillåtet...

Saken är den att vi får tänka om ett varv till eftersom väggen är i så dåligt skick. Vi hade tänkt behålla överskåpen till nästa del i renoveringen men det är nog lika bra att köra hela väggen på en och samma gång. Så i kväll när jag kommer hem från jobbet blir det ännu en rokad i skåpen för nu ska ett hundratal glas och tallrikar stuvas om...

Och jag som redan har grytorna där smutstvätten en gång befann sig...

lördag 5 december 2009

I'm a lucky bastard!






Ibland är det helt underbart att vara mig och jag kan nästan bli avundsjuk på mig själv. Men jag mår bra när jag får klä upp mig, bli bortskämd utav bara fan och njuta av riktigt riktigt god mat.

Igår vart det Wedholms fisk och jag kan varmt rekommendera ett besök där.

I dag blev det årets första julbord på Grands Veranda. Kan livet verkligen bli bättre?

fredag 4 december 2009

What a beautiful morning!


När jag vaknar på morgonen kan jag vara tämligen säker på att när jag ställer mig framför spegeln så möts jag av ett vrålande monster. Jag ser gammal och ful ut, rynkig och hemsk. Jag försöker sminka över det värsta men jag vet att jag är avgrundsful och jag hatar hela min uppenbarelse.
Varje morgon tänker jag "svält" eller "äta". Jag hatar verkligen att vakna och vara en förlorare. När jag var nyopererad och kilona rasade av mig vaknade jag som en vinnare varje morgon. Jag hade hoppet om att livet och världen skulle bli bättre, lite lättare att resa sig i. Men jag hör bara avgrundsvrålet. Varje dag kämpar jag för att jag ska må bra. Jag försöker bota mig med musik, att alltid vara på språng och springa uppför trappor och liknande. Trots värkande tår och ett ständigt värkande knä (det var visst inte så lätt att bli av med ledvärk som jag trodde. Tänkte det blev lättare med mindre kilon att bära.)
Jag sitter på jobbet och jag kämpar verkligen varje minut för att klara av att sitta där jag sitter. Jag slits mellan min yrkesskicklighet och kalla kyla och värmen som liter i bröstet och som vill göra gott. Men jag är ensam. Varenda sekund är jag ensam. Jag sitter och skriver och vips har alla gått på lunch. Ingen har frågat om man vill följa med. Jag brukar ta en runda på stan och äta något på stående fot. Det är lättast så.
Av ovanstående anledningar har jag verkligen ingen förståelse över folk som gnölar men som jag aldrig ser kämpa. Försök att vakna upp som Häxan Surtant varje morgon och resten av dagen stå ut med en värkande kropp som endast har en programmering. Att bli större.
Och du, lägg märke till mig!

torsdag 3 december 2009

Jamen var tyst!


I dag hade vi viktigt möte. Högsta chefen var inblandad och vi fick tala om det som ligger oss varmt om hjärtat. Alla pratar och lägger in sina tyckanden och tänkanden. Det hummas och tycks likadant och vi är så fina och i samförstånd. Så tar jag ordet. Och ut kommer ord som lagda tillsammans inte betyder någonting. Folk sitter och funderar och det gör ju även jag.

En stund senare räcker jag upp handen för att förtydliga...

Och ur kommer en drapa än värre än den första och under tiden som jag pratar inser jag att jag faktiskt inte ens vet vad det är jag vill ha sagt. Att jag pratar utan mening och betydelse och att orden inte betyder någonting mer än att jag tar upp utrymme. Nu ligger min drapa mysigt inbäddad i hjärnan som skoskav och hånskrattar åt mig för jag är så dum och pratar meningar som ingen förstår. Inte ens jag själv.
Så det blev inte en groda utan två! ...

Livet leker! Och mina popularitetspoäng stiger i skyarna!

Dåligt samvete.

Jag sitter just nu full av dåligt samvete. Känner att jag har ju yttrat mig och jag var negativ. Men som alla vet så är ju livet inte svart. Eller vitt. Utan grått. Mest grått hela tiden.

Vill du betala?

Vill du arbeta heltid, stressa mellan hemmet och dagis för att få vardagen att gå ihop? Räkna på pengarna varje månad för att se om du har råd att köpa nya stövlar till barnen? Samtidigt som du försörjer vuxna människor som inte kan jobba på grund av ryggvärk men använder sin fritid till att renovera sommarstugen ute i skärgården? Eller sköter om sin gård med sina hästar och hundar men inte klarar av ett normalt förekommande arbete? Betala bostadsbidrag och underhållsstöd till dina grannar som trots allt fortfarande bor ihop och inte anmält det? Vuxna människor som inte kan jobba men som springer maratonlopp? Och figurerar i tidningarna. Eller de där glassiga som står med varsitt champagneglas en tisdagskväll och skålar för våra försäkringspengar?

Jamen dåså. Då tycker jag du ska sluta gnälla och fortsätta att läsa Aftonbladet och City. Välkommen till det förlovade landet Sverige.

onsdag 2 december 2009

Payback time!

Jag gnällde ju nyss på damerna på jobbet. Så reser jag mig upp för jag tänker ta min yoggi då jag behöver förstärkt lunch. Tänker lite fränt att det kanske lönar sig att gnöla? Och att mitt nästa inlägg ska minsann handla om att det inte finns yoggi med ananas eller cocos-smak om man inte vill köpa små burkar som innehåller två skedar yoghurt.

*SKOÄTT!!!*

När jag öppnar min yoghurt blir jag full av små små vita prickar som stänkt upp över hela mig. Jag har yoghurtstänk i ögonvrån, på halsbandet och värst av allt över hela min nya snygga kostym som jag pyntat över tvåtusen av mina surt förvärvade pengar på. Jag blöter lite papper och ska torka bort prickarna vilket resulterar i att kostymen blir full av små små pappersflarn.

Så den taktiken funkade alltså inte. Nu har jag att välja mellan att sluta äta eller sluta gnälla på andra.

Gryende missnöje.

Jag känner mig faktiskt lite smått missnöjd. Över vad vet jag inte riktigt. Faktum är att det är nog mest känslan av att jag ska vara missnöjd som gör att jag känner mig lite lite missnöjd.

Kan det bero på att damerna runt omkring mig klagar på precis allt hela tiden? Jag vet inte men faktum är att vissa förpestar arbetsmiljön något så kopiöst. Jag är mer en sorts människa som prövar allt en gång, vilket innebär att jag för det mesta sitter lugnt ner i båten när det kommer nyheter, ofta brukar det hände en eller två saker på vägen som ändrar det som en gång sagts.

Men tanterna omkring mig de liksom exploderar på minsta lilla hela tiden. Och detta är ett jäkla missnöje som faktiskt förpestar hela min arbetsdag.

Nu funderar jag faktiskt på att sätta på mig hörlurarna och lyssna på Kent. Där är minsann något som inte är gnälligt i alla fall!

tisdag 1 december 2009

Jag hamrar och spikar...

Nu längtar jag bara hem så jag kan bita tag i renoveringen av köket. Middagsbesöket igår avklarades med beröm godkänt och nu ska det väl inte vara några större avbräck innan köket kan bli klart. Om man inte räknar helgens besök på Grand Hotels Veranda förstås. Där kommer jag att avnjuta årets första och största julbord.

Det roliga är att sambon och jag är fulla av förväntan i vårt gemensamma projekt och hittills så har det ju faktiskt gått som på räls. Vad förvånad han kommer att bli när han inser att jag fortfarande inte har särskilt lång stubin och att jag visst har en tumme placerad mitt i handen. Men jag tänker hålla den informationen från honom ett litet tag till...

måndag 30 november 2009

varje dag så jobbar jag

varje dag så jobbar jag
jobba stenhårt, jobba jobba stenhårt
jobba stenhårt, jobba jobba stenhårt
jobba ja, jobba ja, jobba jobba ja, jobba ja, jobba jobba ja, jobba ja
varje dag så, varje dag så jobbar jag


Det känns jobbigt när det är "lunch" för jag är inte hungrig. Men jag vet jag måste äta. Jag vill inte heller sitta vid skrivbordet och jobba. Jag är inte heller sugen att gå ut på stan. Det finns inget där jag vill ha och inget jag behöver.

Jag inser ju att det jag behöver och vill göra just nu finns hemma. Jag vill börjar riva mitt kök och bygga upp det på nytt. Skapa det hem som egentligen är vårt och som vi har skapat och som är gjort för oss. Där jag tillsammans med familjen kan njuta av vår goda mat och välkomnande rum. Jag vill inte sitta här. Idag är jag alldeles för rastlös...

Snabb respons!

I natt var jag uppe lite längre för sambon jobbade och då tänkte jag passa på att göra fint i vår bokhylla, även kallad skräphyllan. Jag har ordnat våra böcker och flyttat hyllor och gjort riktigt fint, men visst, allt hann jag inte med eftersom jag inte är en riktig bibliotekarie.

Sambon stirrade med bekymrad rynka i pannan på eländet. Eftersom han betraktar bokhyllorna som sin egen privata egendom där jag fått lov att ställa in en pärm och några böcker, så var han inte alls glad över vår gemensamma ordning. (Jag tänkte att efter 17 år kanske vi kan blanda våra böcker?)

Så sa han att tänk om Microsoft skulle ringa och säga att vi har städat lite på din dator och vi tog bort några ikoner som vi tyckte var fula. Och så garvade han och tyckte han var superkul och spirituell.

Okey älskling! Du blev bönhörd! Jag bytte arbetsplats och trots att jag har tryckt på ikonen "hämta dina inställningar" så är varenda en av mina filer sorterade i bokstavsordning! Inte viktighetsordning. Gah! Jag får ett utbrott!!!!

Som en prinsessa!

I dag när pendeln kom in på stationen var det svart med folk som skulle ombord eftersom ett tåg var inställt. Konduktören ropade till mig och ett par till att vi kunde få sitta i hytten. Där var det ganska bra med plats. Så erbjuder han mig sin stol och jag satt verkligen som en prinsessa och gungade mig in till Centralen! Jag hade ett leende från ena örat till det andra och det kändes riktigt coolt att ha sån fin utsikt över Stockholm när jag började rulla in mot centrum.

Så ibland får man faktiskt känna sig riktigt speciell!

söndag 29 november 2009

Mask i mjölet.

Vardagstrauma utan dess like. Jag skulle göra havregrynsgröt och längst ner i havregrynspaktetet hittade jag en mask som vävt en liten kokong runt omkring sig. Tyvär så är jag väl bland den mest kvackmagade människa som man kan tänka sig, så jag tog hela paketet och gick och slängde det i soporna. Eftersom jag dessutom är smålänning så svider det lite extra att jag behövde slänga ett helt nytt paket.

Men jag äter inte mask.

Där går liksom min gräns.

fredag 27 november 2009

Hål i huvudet.

Jag går ständigt och jämt runt med en önskelista i huvudet på saker jag vill ha. Bland annat finns där en väska ganska högt upp på listan. Eftersom det inte går att få tag på den där gröna som jag egentligen vill ha, går jag och kollar på alla andra som finns. Så bestämde jag mig för ett tag sen att nej, jag ska inte lägga pengar på en ny väska när jag har en fullgod redan. Bättre att lägga pengarna på köket istället.

Ändå går jag och kollar väskor så fort jag får tillfälle?

Vart finns det logiska i det? Jag tycker snarare tvärtom att det är jättemärkligt hur man bestämmer sig för något och så bryter man det ständigt och jämt. Visserligen bara genom att gå och titta, men ändå. Vad händer om jag hittar den perfekta väskan. Jag ska ju inte ha någon! Detta får mig att börja tvivla på om jag egentligen är riktigt navlad. Jag kanske helt enkelt inte är det?

Vitvaruleverans.

I går stod jag och lagade mat i mitt anletes svett. Eftersom spisen snart skulle hämtas ville jag ju ha maten klar så fort som möjligt. Lilleman blir alltid så nervös när sånt där händer så var femte sekund hörde jag "mamma..." från hans rum.

Leverantören kom en halvtimme innan utsatt tid och jag måste säga att det är ju bra jobbat om de har fyra timmar på sig att leverera en sak och så får man det en halvtimme innan. De fyra timmarna har börjat alltså. Spisen var rykande het när de bar ut den till bilen men maten blev faktiskt klar! Jippie till mig!

Jag gråter av lycka för Mediamarkt är ett utmärkt företag som håller sina avtal och faktum är att killarna tog med sig vårt gamla kylskåp också och ville inte ens ha betalt för det. Jag är stum av beundran inför sådan effektivitet. Tack!

Förresten det är väl ingen som är intresserad av hur mycket damm det ryms bakom ett gammalt kylskåp? Tänkte väl det!

torsdag 26 november 2009

Leta böcker.


Det har varit ett tag sen jag läste nån bok till och från jobbet. Jag vill ju helst ha pocket så jag har sprungit ut och in ur pocketaffärerna och letat efter den här. När jag så äntligen kollade nätet insåg jag att den kommer inte i pocket förrän den 18 december. En liten lagom julklapp känns det som. Så nu väntar jag med spänning...

Uppföljning Wasa-kreditkortet.

Jag tänker att jag måste ju berätta hur det gick när jag ringde Wasakredit. Hon blev ju lite generad och försvann en kvart för att konsultera en kollega. Hon förstod faktiskt inte själv hur det kunde bli som det nu har blivit.

Hon lovade i alla fall dyrt och heligt att nu var det slutbetalat med den här betalningen. Att det skulle vara gratis för mig att ha kvar mitt BMW-kort. Så jag litar på henne och ger företaget en chans till.

Lindex och Ikanobank däremot har fortfarande kvar mina krediter trots att jag varit i kontakt med dem ett par gånger. Visserligen betalar jag ingenting på dem, men jag skulle inte ens vilja ha kvar chansen att spendera de där pengarna. Men jag tänker fortsätta att följa upp mina ambitioner att bli av med mina lån här i bloggen. Det kan ju vara intressant för någon som vill skaffa en kredit att inse hur svårt det är att bli av med dem...

Frustrerande.

Att det ska vara så sjukt svårt att få handla. Ett tag såg jag såna där bänkskivor i trä i varenda reklamblad som kom hem till oss. I går åkte vi runt i vårt anletes svett och letade efter en bräda som kan passa. Men de hade antingen inte fått nån leverans eller så var brädan för ljus eller för tunn.

Och så var det diskbänken dårå. Den är inte heller så lätt att få tag på. Dessutom vill man ju inte ha en diskbänk i en tjocklek och bänkskivorna i en annan. Nä det var verkligen ingen som ville ha pengar igår. Så därför åkte vi hem med ogjort ärende.

Det börjar onekligen dra ihop sig. Detaljer...

onsdag 25 november 2009

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Jag mår så otroligt dåligt när jag ser bilder på mig själv från sommaren, när jag var leende, smal, käck och full av tilltro. Men kanske man blir så av att för många av ens önskningar går i uppfyllelse? Jag är grymt besviken på mig själv hur jag kan låta mig förfalla. Det nyttiga i mig har bytts ut mot grått tomt klet. Huden är glåmig och fläckig och jag smörjer mig men det spelar ingen roll. Håret ska vi bara inte tala om. Jag är långhårig och jag hatar verkligen när mitt hår inte är nyklippt och fint. Nu ser jag bara trasig ut.

Men visst, det yttre ska väl avspegla det inre.

Jobbigt mående.

Just nu mår jag som en skunk. Jag funderar på om jag faktiskt dumpar eller om jag helt enkelt har drabbats av "svinis". Ja den som lever får väl se. Om en timme lär vi ju veta hur det egentligen ligger till. Under tiden ska jag bara försöka sitta rakt upp och ner på stolen och se ut som att jag jobbar stenhårt.

Renovera kök.

Det börjar dra ihop sig nu. I går var vi och beställde köket och vi får hem det om knappt två veckor. Då börjar det verkliga jobbet. Även om det är jobbigt att åka runt och plocka ihop allt som ska finnas på plats när vi sätter igång. Ännu fattas bänkskiva, diskbänk och blandare. Kan ju tyckas kul att åka runt och köpa saker, men det är det inte. Varje sak ska jämföras och vägas och mätas.

Sen har vi insett att vi kommer att behöva dra om elen också. Så det tillkommer ju nya saker hela tiden. Jag börjar bli lite nervös och det är egentligen omvärldens fel eftersom en del verkar tycka att vi är väääldigt modiga som ska göra detta själva och så nära inpå julen också. Men jag är övertygad om att vi kommer att klara av det! Tror jag.

tisdag 24 november 2009

Modig.

Jag känner mig väldigt modig idag som faktiskt klarade av att se Antichrist igår. Sen funderar jag på hur avtrubbad jag egentligen är för jag kan väl säga att jag tyckte nog inte att det var så mycket som var sååå fantastiskt nytt som hände i den där filmen. Visst höll jag för ögonen vid ett par tillfällen, men genom åren har jag sett några filmer som chockade mig mer.

Så det blev som lite antiklimax dårå. Inte som när jag fick det där mailet häromdan när nån hade samlat en massa "roliga" kort på hur föräldrar handskades med sina småttingar. Detta mail var jag faktiskt tvungen att radera för jag for så illa när jag såg dem.

Tänk att det egentligen är en sån fin linje mellan humor och skräck/avsky/äckel?

Trippa på tå.

Efter nån timmes googlande om värk i tån har jag kommit fram till att jag har en kombination av hammartå, brutna tår och liktornar mellan tårna. Det värker som sjutton i lilltån och tån efter den och jag försöker med allt möjligt.

Så läser jag att i princip det enda som hjälper är lite mjukgörande kräm, fotbad och fila lite. Och naturligtvis - tada! - större skor.

Om man har storlek 41-42 i skor och ankfötter är ju det snart avhjälpt. Man rusar ju bara till närmaste skoaffär och köper ett par snygga simfötter som man kan sätta på sina ankdito. Nu funderar jag bara på om jag ska köpa svarta eller neonfärgade. Med klack är väl bara att glömma? Fast vad ska jag med det till när jag är över 1,75?

Ett annat sätt är ju att helt enkelt operera bort tån. Funderar lite på om jag måste göra det på egen hand eller finns det nåt ställe som gör det åt en?

måndag 23 november 2009

Julskyltning på NK

Jag tog en runda till NK för att se julskyltningen. Det brukar liksom vara ett sant tecken på att julen närmar sig. Solen sken ute och det var ljummet och skönt. Just nu känns det tämligen otroligt att det om en månad ska vara vitt och vackert ute.

Det blir ju ganska menlösa inlägg när man ska försöka sig på att vara positiv och ha en anda av att allt löser sig bara man tänker positivt-anda.

Sweet pie!

Så här ska en helg i min smak vara. Dans, god dryck, gott sällskap och så lite opera på det! Helst inte så dyr heller. Det höll ju på att kosta när vår toa gick sönder men som tur väl är kunde händige sambon fixa det. Annars var jag halvvägs ute i Länna för att köpa en ny.

Men oj vad vi festade i lördags. Vi var bland de sista ut från festen och jag tror det var bra att det blev en hel del dans för min del.

fredag 20 november 2009

Den 18 november 2009

Den 18 november 2009 hände något väldigt stort här i Stockholmsområdet. Jag vet inte om ni andra kom ihåg det, men det finns att läsa överallt. Plötsligt tittade solen fram. Efter att i två månader helt lyst (!) med sin frånvaro var den bara där. Jag såg den naturligtvis inte eftersom jag jobbar i en bunker. Men folk vittnar om solskenet än i dag. Gossen kan tex med många ord beskriva hur skönt det var att den sken när de var i skogen.

En kvart senare gick solen i moln och det började ösregna.

Det var denna syn som mötte mig en sådär sju timmar senare när jag traskade hemåt från jobbet. Och så mörkret förstås.

FEST!!!

Eftersom jag är småbarnsförälder händer ju inte det här så ofta, men imorgon ska jag på dagisfest! Tjohoo!!!

Ett tag umgicks jag med tanken på att jag kanske skulle köpa in en snygg festblåsa och jag provade en Tigerklänning som satt som en smäck. Oj vad jag är snygg i den! Färgen är helt underbar och den döljer och lyfter fram på samma gång. Men jag bestämde mig faktiskt för att ta nåt av det "gamla" hemma och lägga pengarna på kök istället.

Tror jag. Jag har nog inte riktigt lämnat den där tanken ännu, känner jag nu.

Ny dag och nya lärdomar...

Jag vet inte om någon egentligen har förstått hur betydelsefullt det har varit för mig att verkligen bli skuldfri. Att kunna kolla på min UC och inse att det står noll kronor. Och då vill jag ändå föra till protokollet att jag anser att studielån och bostadslån inte är detsamma som enstaka krediter och billån. Så jag har kämpat och kämpat. Ringt till mina gamla kreditinstitut och bett dem ta bort mina krediter. Klippt kort och nästan haft bokbål på köpet.

Så öppnar jag posten när jag kommer hem. Varje dag håller jag nästan på att få en hjärtinfarkt för ingen av de nollor jag har pratat med har gjort vad de har lovat... Jag har fortfarande Lindexkrediter och andra kortkrediter. Fatta att jag faktiskt får hjärnblödning.

Som grädde på moset upptäckte jag igår när jag öppnade min UC att man dessutom kommit på smarta idén att föra upp bostadslånet dit också. Jag stod och stirrade på brevet och kände hur det rosslade i halsen och sen kunde jag inte kväva det sinnessjuka skratt som kom över mina läppar. Det är alltså i princip omöjligt att göra sig skuldfri i dagens kontrollsamhälle!

Jag får helt enkelt sätta mig och börja ringa kreditinstituten igen och lära vuxna människor hur man ska sköta sitt arbete.

torsdag 19 november 2009

Detta står på önskelistan!


Gärna med utsikten till höger....

Välja kök!

I går var vi på Kvik och ritade upp vårt drömkök. Det kändes pirrigt och när vi kom hem hade vi lite att prata om. Ikea versus Kvik. Alltså själva plocklistan på köket på Ikea avskräcker mig som tusan och sen är det ju lite andra saker som det måste tas hänsyn till.

Det roliga är att vi är totalt överens hittills! Det är det bästa i det hela och så länge vi är överens och arbetar sida vid sida kommer det här att bli superjättebra!

Vi har fixat plattor till vårt provisoriska kök så snart är det faktiskt bara till att tuta och köra. Och naturligtvis passa på att njuta!

onsdag 18 november 2009

Vardagens små mirakel.

Jag brukar sällan sprida "skvaller" vidare men jag hörde nåt igår som var lite smått fantastiskt. En släkting till mig pratade via internet med en kille i nån timme som verkade supertrevlig. Efter ett par timmar ringer telefonen och det är han. Han tyckte att han likaväl kunde ringa istället. Så gick det ytterligare ett tag och så ringer det på dörren.

Utanför står min släktings ungdoms kärlek. När de dejtade för 150 år sen var de så kära att man såg dem knappast separerade mer än någon sekund då och då. När de skulle äta och dricka typ. Det visar sig att det är han som hon pratat med hela tiden...

Vi får väl se om framtiden har nåt i gemensamt för dem i bagaget eller om det bara var en trevlig bagatell...

Ingen rädder för svininfluensan här?


Göra rätt (igen)

Nu på morgonen har jag ätit en liten nätt frukost istället för att vräka i mig den vanliga frallan med kaviar och ägg på. Detta för att jag skall kunna ha en rimlig chans att bli hungrig till lunchen. Annars flippar jag ut och ska gå på stan och handla accessoarer och godis istället. Dessutom har jag på mig bootsen med klack så jag kan inte förflytta mig så många meter.

Alternativet att jag skulle sitta och arbeta på lunchen och gå senare och äta finns naturligtvis inte i sinnevärlden...

Köksfixartagen.

Det är väldigt intensivt just nu och min jobblust ligger som sagt på noll. Fast visst är jag glad över att ha ett jobb, inte så. Men det händer mycket just nu och faktum är att vi hastigt och lustigt bestämde oss för att börja renovera köket.

Diskmaskin, varmluftsugn och induktionshäll har inhandlats och nu håller vi på att inspirera oss till resten av köket. Vi hade ju bestämt oss för ett, men i helgen på Ikea så kändes det som att något dog inom en. I går var vi uppe hos grannen och insåg hur otroligt mycket man kan göra med ett kök. Jag kan säga att jag tappade verkligen hakan; han hade fått in rymd och ljus och allt man vill ha i ett kök och vi blev verkligen inspirerade. Så nu har vi tänkt om ett varv till och vi får väl se vart vi landar så småningom. Spännande är det i alla fall just nu! Och det kommer en fortsättning, var så säkra!

tisdag 17 november 2009

Dumpa på!

Det är sannerligen inte lätt att vara människa. I dag bestämde jag mig för att istället för att svulla godis till fikat skulle jag äta något riktigt. Så jag tog en yoghurt och lite cornflakes. Inte såg gott och tydligen inte så nyttigt heller.

Note to self: I fikarummet finns alltså inget som jag kan äta som är nyttigt när frukost och lunch är över.

Sicko!

Alltså tänk er en sjuk dröm, det otäckaste och mest groteska ni kan tänka er. Den drömmen vaknade jag upp ur vid fyra idag på morgonen. Jag satte mig på toaletten och läste morgontidningen och drack vatten för drömmen vägrade att lämna mig.

Nu sitter jag på jobbet, framför datorn. Men i tankarna är jag där. Och det är äckligt och jag skakar. Hur kan min hjärna koka ihop nåt så infernaliskt groteskt? Jag önskar faktiskt bara att den här tanken kunde vara över och borta. Jag tänker börjar med att gå till apoteket och köpa en värktablett för jag har fått ont i magen av nattmaran. Som fortfarande rider mig.

Det läbbigaste är att jag har ingen kontroll över den här maran. Jag har nämligen under en lång period kunnat styra mina drömmar. Exempelvis så om jag har varit jagat av ett monster har jag tänkt att det här är bara en dröm och monstret är egentligen inget monster utan en otroligt sexig man som jag egentligen bara är lite rädd för. Då brukar det sluta med ett möte av mer sexuell karaktär. Men den här drömmen varken vågar jag eller kan jag inte styra bort. Den är liksom bortom fattningsförmågan då den inte ens försvinner när jag är vaken.

Blodet kokar.

Nu kommer nog sambon att skjuta i taket åt att jag ältar, men jag tänkte att om jag delger er så kanske ni också lär er något...

För många år sen skaffade vi ett BMW-kort knutet till Wasakredit. När vi reparerade bilen, och det har ju blivit många sköna tusenlappar genom åren, så har vi betalat av på reparationerna. När familjen nu i möjligaste mån löste alla krediter och lån så satte vi in ytterligare många tusenlappar på kontot och så att säga "nollade" det. Sambon ville behålla krediten ifall det händer nåt med bilen igen och trots att jag själv ville avsluta kortkrediten så behöll vi den.

Månaden därpå damp det ned ett kuvert från Wasakredit där de hade tagit ut 390,09 kronor i ränta och avgifter, vilket innebär att kortet inte längre var nollat. Jag tänkte att det var ränta som släpade efter så jag betalade den månaden in 391 kronor på kontot.

I går när jag kom hem hade ett nytt kuvert kommit från Wasakredit. Nu hade de tagit ut en ränta på 88,65 kronor plus aviavgift på 35 kronor, vilket innebär att jag hastigt och lustigt utnyttjat 122 kronor på det där kontot. Alltså maken till puckade puckoidioter har jag knappast skådat i hela Universum. Hur i helvete på ren svenska tänker de nu då? Tyvärr stängde de innan jag hann öppna kuvertetet igår vilket innebär att jag skällde på familjen istället. Och nu väntar jag på att kontoret öppnar för jag kommer att ringa dem och berätta för dem vart de kan stoppa sitt kredit.

För mig som kund kan de glömma.

Förresten räknade jag precis ut att om jag inte avslutar kontot så kommer det nästa månad ett kuvert med ett brev där jag utnyttjat 65 kronor, 30 kronor i ränta och 35 kronor i aviavgift. Puckon! Avsluta mitt konto basta!

måndag 16 november 2009

Diskmaskin!

Vi har blivit med diskmaskin!

Jag är så otroligt glad! Vi kommer att få den hemlevererad vilken dag som helst. Men oj vad kul det är! Snart är tiden över när man vaknar på morgonen och möts av en jättedisk från gårdagskvällens myspys...

fredag 13 november 2009

Lyxfällan...

Jag insåg precis igår varför jag alltid missar Lyxfällan i trean. Det går ett annat program som lockar i femman.

Men jag har nu läst om gårdagens program och faktum är att det hade nog fått mitt blod att koka i ådrorna. Det finns ju män som är otrogna när ens käresta ligger på BB. I alla fall på film. Men en man som spelar bort ens gemensamma sparande när man föder gemensamma barnet? Detta om något talar för att kärleken kanske inte ska utsättas för en gemensam ekonomi. Jag har just inte hört något som talar för att ha en gemensam ekonomi och detta var väl bevis om något?

Fram för mer par med separata ekonomier!

Ingen jobblust.

Förresten kan tilläggas att idag har jag verkligen INGEN arbetslust. Nån som hört det förut?

Svår balansgång.

Det är ju lite av en balansgång just nu. Jag har ju lyckats hjälpa upp min ekonomi och pengarna försvinner inte i fullt lika rasande takt som förut. Dessutom har jag ju lyckats göra mig av med mina småskulder. Men en baksida med det hela är att magen ökar i omfång för ruschen att spara och räkna pengar är inte något i närheten av ruschen att hitta den perfekta klänningen och lägga ner den i en unik kasse och njuta av hemgången och att få hänga in skapelsen i garderoben.

Nu för tiden ger varje ny sak jag köper mig stora problem med ångest och jag kallsvettas när jag öppnar plånboken. Det jag köper väger jag fram och tillbaka och ofta slutar det faktiskt med att jag lägger tillbaka det för jag inser att jag blir ju inte lyckligare av att köpa.

Men slutknorren på den historien är ju inte lika kul, för när kallduschen har lagt sig behöver ändå hjärnan sitt. Och det får den genom ett litet litet besök i en godisaffär nära dig.

Ett annat "problem" är att går jag och lägger mig på fastande mage så ligger jag och tänker på mitt nya kök eller vad jag ska ta på mig imorgon. Ni vet såna där stora olösta gåtor som man funderar på när man inte längre svettas över hur man ska få slutet av lönen att räcka till en jättelång månad.

I helgen ska vi i alla fall kolla in induktionshäll, varmluftsugn och diskmaskin. För det är nu det ska ske! Hoppas jag. Tror jag. I morse när jag steg upp var hela diskbänken full av disk som ingen orkat ta rätt på igårkväll efter alla andra saker som ska fixas. Och jag får ju laga mat på två plattor eftersom de resterande två bestämt sig för att lägga av. Förresten, en platta har inte funkat sen vi flyttade in i lägenheten. När vårt ena kylskåp la av för tre veckor sen tackade jag min lyckliga stjärna för att vi faktiskt har två kylskåp i vårt underdimensionerade kök. Jaja, klag klag. Nån som vill komma hem till mig och renovera kök?

torsdag 12 november 2009

Jimmys skor.

Jag brukar vara på HM och kolla in de nya kollektionerna, inte så att jag köar, men jag brukar släntra in nån timme efter öppningsdags. Hittills har det resulterat i:
Madonna, ett par benvita byxor, en trench och en blus. Blusen passar fortfarande inte, byxorna använda ett par gånger och trenchen var en given succé.
Commes de garcons; en svart klänning som blev för liten minuten efter att jag provat den i provhytten. Aldrig använd.
Matthew Williamson: En topp och ett stort nitbälte, aldrig använda, ett rosa nitbälte som jag använder nu som då.

Så jag drog mina slutsatser att när Jimmy Choo samarbetar med HM så är det ingen idé att jag dyker upp för jag behöver inte fylla garderoben med högklackade men ack så fina skor. Så går jag förbi skyltfönstret. För att inse att de kommer att sälja en jättesnygg väska, som uppfyller precis alla de krav jag har på en väska. Jag kände att dreglet började rinna men inser samtidigt. De släpper kollektionen på lördag. Lördag. Det kommer att bli söndertrampning en masse... Så det är bara till att glömma.

På lördag ägnar jag min energi istället åt trädgårdsarbete. Jihaaa!

Kalmar - the place to be!

I helgen åkte jag som sagt ner till Orrefors och på lördagen tog vi oss en tur in till Kalmar. Jag blev väldigt imponerad av utbudet inne i stan och jag hittade en hel del som jag ville ha. Jag brukar ju stödja den lokala näringen när jag åker någonstans och det blev en hel del även här.

Jag kan rekommmendera ett balsam för blekta fina hår som heter Dumb Blonde. Sen jag började använda den har mitt hår magiskt gått från trött och fett till spännande och kreativt. Jag vaknar med en ny friss varje dag!

Även sambon fick ett par riktigt snygga manchesterbyxor på fars dag och de är jag faktiskt synnerligen nöjd med.

I en lite mysigare butik hade de snygga designerkläder som är lite tokiga och lite coola. Om jag hade vetat vart jag skulle placera in ett sånt plagg i min övriga garderob hade jag genast slagit till.

Största överraskningen var faktiskt den underbara svarta mockakjol som jag fick av mamma! Tack! Den passar superbra till svarta stövlar med spännen och den gömmer "tunnan". TACK mamma!

Krossa allt!

Det var en litet annorlunda morgon att ta sig in till jobbet. Först hade jag trevligt sällskap och sen tog jag på mig hörlurarna. Det strömmade ur ljuvlig musik och jag kände mig upplyft och speciell och stegen var lätta när jag trippade över golvet på Centralstationen, övertygad om att jag är UNIK! Men musiken är verkligen så otroligt bra!

Kent, vill ni gifta er med mig?

onsdag 11 november 2009

Dagen är snart slut!!!

Alltså jag säger sällan sånt här, men fy for fän vad skönt det är att avsluta den här dagen.

Jag har fått prata med många förtvivlade människor idag och det har varit supersvårt att inte kunna ge riktiga besked. Att inte ens kunna finnas där och hjälpa. Men samtidigt är det nyttigt...

Fet hög med ärenden.

Jag är så missnöjd så hälften kunde vara nöjd. Jag har varit hemma några dagar med sjukt barn och när jag kommer till jobbet finner jag att folk har trott att jag har varit där trots att det inte sitter nån på stolen och därför har man mailat och skickat brev och post till mig i alla fall. Så jag såg inte tangentbordet när jag kom in genom dörren.

Men jag hade ju inte fått några nya ärenden, vilket var riktigt skönt.

Tio minuter senare fick jag den obligatoriska högen och nu vill jag faktiskt bara skrika rakt ut.

Samtidigt så är jag glad att barnet är friskt och jag har ett jobb där jag drar in pengar. Pengar jag ska fixa mitt kök med.

Vardagen lunkar på.

Efter en helg på pappas fantastiska hotell i Orrefors känner man sig som en ny människa. Man blir ompysslad av någon som tycker om en. Mamma var där och i helgen fick vi en hel lördag för oss själva när vi kunde prata och fika ihop. Detta kändes värdefullt för mig och gav en hel del energi. Dessutom kunde mamma tänka sig att lägga sonen vilket innebar att jag kunde sitta och dricka GT nätterna igenom. Vilket jag också gjorde. Med stort välbehag! Så till den milde att det var superskönt att dan därpå lämna hundar och ungar till sitt öde och bara dra bort i horisonten.

Brorsan blev glad över sin present, han såg i alla fall rörd ut. Mats och jag hade valt ut 12 läckra viner som vi själva gillar och som man också kan lagra om man så vill. Efter stort detektivarbete hittade vi riktiga träkartonger som vi kunde ge bort flaskorna i. Det är en av de roligaste presenter jag fixat med, tänk själva att få välja ut precis de viner som man själv gillar och få ge bort dem till någon man tycker otroligt mycket om.

I övrigt var det ett himla presentutdelande. Jag tror de flesta som var där fick något av någon som kommer att komma väl till pass i framtiden. Ett stort tack!

torsdag 5 november 2009

Snart!

Nu är det inte lång tid kvar...

Världens bästa present!


Brorsan har ju fyllt jämt och imorgon när vi träffas så ska han få nåt riktigt riktigt bra!

Jag är så otroligt nöjd och jag längtar efter att se hans min...

Förresten alla som tycker att det är trist att gå på museum borde tänka igen. Såhär kul kan man faktiskt ha!

En annan dag?

Näe, jag är verkligen ingen spåtant. Jag lyssnar inte heller på tecken i luften om de så skriker mig i örat.

Jag vaknade tidigare än vanligt av en mardröm där jag tvingats släppa ner Lilleman och ett antal andra bäbisar från en trappstege utan steg några meter ner i golvet. När jag sen själv skulle klättra ner var stegen borta och väggen var helt blank. Jag brydde mig inte om att somna om utan steg upp för att gå till jobbet.

Utanför porten stod bussen redan hånfullt grinande och jag sprang över vägen och jag vet inte om det var ett misstag att han stod där men han släppte ombord mig. Jag sprang som en gasell över bron till tåget och när jag skulle springa ner för trapporna såg jag inte vart trappan började på grund av fläckvis blindhet och jag föll utför. Men eftersom jag är så smidig nu för tiden tog jag några steg i luften och hamnade rätt. Och kom med tåget.

På jobbet väntade som sagt det där nya mailet och jag fick nya arbetsuppgifter sådär hastigt och lustigt. Uppgifter som inte mäts med pinnar. När jag ska bita tag i mina beslut kommer några reparatörer och stökar runt i min närmiljö genom att släpa skrivbord fram och tillbaka över golvet på ett synnerligen irriterande sätt.

Då ringer telefonen. Det är dagiset som meddelar att det behövs jour eftersom en fröken är sjuk. Så jag spottar i nävarna och tar tag i den här dagen. Tar en klunk kaffe och önskar resten en god morgon!

I´m so irritated!

Jag kom till jobbet lite tidigare idag för jag har mycket att göra, många pinnar att samla ihop. Så läser jag mailen från igår och inser att ytterligare en arbetsuppgift har lagts på mitt bord och ska lösas idag.

Sånt gör att det knyter sig i magen på mig och jag vill faktiskt bara vända på klacken och gå hem. Fy for fan!

onsdag 4 november 2009

Det pirrar...

i hela kroppen på mig när jag läser recensionerna av Kents nya album och jag vet att det snart är i min spelare. Det ska bli så otroligt härligt... Nåt att längta till när himlen är helt grå.

tisdag 3 november 2009

Eftermiddagsbio


Som småbarnsförälder får man passa på att gå på bio på eftermiddagen när kidsen är hos kompisar eller kvar på dagis. Så idag blir det den här.


Nu undrar jag bara när pubar, discon och andra etablissemang tänker anamma biotider?

Ny projektledare.

Det är så tydligt att vi alla verkligen är väldigt olika. Som det här med kallprat. Jag är urdålig på det. När vi sitter och käkar middag försöker sig sambon på lite kallprat om vädret och vinden. Själv pratar jag gärna badrum.

Gårdagens kalldusch fick jag så när jag insåg att jag var den ende som satt på tåget. Resten av bihanget satt hemma i soffan och visste inte att det fanns något som heter tåg.

Jag vet att jag ibland har bråttom och rusar iväg. Men om man stannar tåget, plockar ombord alla som ska vara med. Spänner fast dem med säkerhetsbälte och låser dörren och slänger nyckeln. Startar tåget i 150 för att inga passagerare ska lockas att hoppa av i farten. Men när man kollar så sitter ingen på tåget. Vad är jag tillsammans med freaking Houdini?

Naturligtvis blir jag rosenrasande och skäller ned alla som befinner sig i närheten. Telefonen ringer när jag är hes och sur och voila! Jag får prata med en vettig människa! Som bara har positiva och lugnande saker att säga. Därför har jag nu utnämnt brorsan som projektledare för vårt nya badrum.

Det ska bli så jäkla gott när jag får ligga i det här:

måndag 2 november 2009

Vacker.

Det är faktiskt otroligt häftigt att i en annan människas öga faktiskt vara vacker. Jag vet att du säger att jag har tjock mage. Men du säger minst lika ofta att du älskar mig.

Jag såg hur ledsen du blev när jag klev på bussen utan att du hann krama mig hejdå. Därför var jag tvungen att kliva av på nästa hållplats och springa hem för att trösta dig. Nu sitter jag här och får energi och kan njuta av dagen, fast det är måndag, för att jag fick en sån fin kärleksförklaring tidigt på morgonen. Tack!

Självbild.

Jag har ägnat en del av helgen åt att arbeta med min självbild. Jag tycker ju å ena sidan väldigt gott om mig själv för att senare falla ner i nattsvarta hål. Dessutom har min fokusering för det mesta varit fel, istället för att glädja mig för det jag har eller den jag är, så har jag kikat över grannens staket för att det är bättre.

Men efter att ha ägnat några timmar åt att kolla in det rådande skönhetsidealet i Hollywood, både lyckade och misslyckade sådana, känner jag att det vänder sig i magen av den här hysterin att vilja frysa tiden eller helt enkelt vrida tillbaka den. Vackra kvinnor och män som underkastar sig kniven och på allvar förvandlas till monster. Deras ansikten finns på min näthinna och den går inte att sudda bort.

Därför ägnar jag mig åt min familj. Låter ljuset lysa i höstmörkret och tänker att relationer; det är i dem man växer och i dem man kan vila när det blåser kallt ute.

fredag 30 oktober 2009

Söndag?

Jag sitter på jobbet och det känns som att det är söndag. Det är ganska tyst och jag får hela tiden känslan av att hela världen just nu ligger och sover... Det är i alla fall väldigt förvirrande och faktum är att jag hela tiden funderar på om jag sitter just här eller om jag är någon annanstans. Eller om det faktiskt var något annat jag egentligen skulle göra. Ja, väldigt märkligt är det i alla fall!

Jag sitter nu och väljer mellan att skaffa mig ekonomisk överblick eller jobba!

torsdag 29 oktober 2009

Akademikliniken nästa?

Nu har jag varit inne på hemsidan och inspirerats av bilderna. Inser att när jag tänker efter har jag ingen alls lust att vänta. Vänta på vad? Lika bra att få det gjort och gå vidare!

Det får bli mitt nya motto!

Tysta tårar.

Det kan ibland tänkas att det är lätt att gömma sig bakom ett papper, en ansiktslös kopia och ge enkla besked, en stämpel och så är det slut och avklarat. Lagt bakom sig.

Men det är aldrig så lätt. Och om jag kunde skulle jag skydda och rädda hela världen. Jag hörde dina tysta tårar i telefon när jag ringde med mitt negativa besked. Jag försökte förklara och din röst var så mjuk. Du är ung och du kommer att resa dig. Detta kommer att vara ett minne som du bär med dig en liten stund. Jag hoppas att det du såg var min hand, som sträcktes ut mot dig. Från en medmänniska till en annan.

Men lätt? Nej, det blir det aldrig!

onsdag 28 oktober 2009

Halloween.


Barn är helt underbara. Och lite tokiga.

I helgen var vi i ett stort köpcentrum. Vi frågade Lilleman vad han skulle klä ut sig till på Halloween som de firar på dagis (idag). Han kom med en lång och omständig förklaring som gick ut på att han kunde minsann inte klä ut sig för då skulle ju barnen på dagis tro att han var ett spöke (eller liknande). För säkerhets skull gick vi till ett par affärer och pekade på kostymer, men han vände på klacken och gick.

Så igår kväll när jag hämtade lille ängeln på dagiset så sa jag: "Vad ska du göra på halloween imorgon?"

"Då ska jag vara häxa!"
"Jaha, och vem har du berättat det för?"
"Det sa jag igår vid lunchen. Till de andra stora barnen."
"Jaha, och hur ska det gå till då? Du har inga kläder..."
"Men mamma. Det får ju du åka iväg och köpa imorgon innan jag ska till dagis..."

Hehe.

Efter lite lirkande var det en jättesöt trollkarl som jag släppte iväg i morse. Med stjärnor på armarna, trollstaven i högsta hugg och hatten preparerad med en kanin; var han den sötaste lille trollkarl man kan tänka sig. Och en stressad och glad mamma pustar ut.

Frustration.

Jag känner mig frustrerad för jag fokuserar på fel saker. Istället för att fokusera på sparande och att jag ska operera bort fettbuken så fort pengarna finns på kontot, så känner jag mig uttråkad och behöver få tiden att gå. Jamen jag får faktiskt krupp på mig själv. Varför kan jag bara inte vara? Varför måste jag springa omkring och känna hela tiden? Det är så otroligt trist och tråkigt att inse att man inte känner sådär jättemycket. Att man glider runt i tillvaron på ett bananskal.

Så därför ska jag återuppta min fokusering på det som är bra och det jag faktiskt har förmågan att förbättra.

Jag är supernöjd över mitt jobb, jag har så mycket att göra att det blir aldrig tråkigt. Jag har kontroll på det jag gör på min arbetsplats och jag producerar bra. Det är roligt att skriva. Jag tjänar dessutom ganska bra med pengar just nu (note to self: i tjänst hos staten).

Om en vecka släpper Kent sitt nya album, jag åker och hälsar på pappa och får träffa brorsan, vilket jag ser mycket fram emot. Snart ska jag gå på Pärlfiskaren. Det är dagisfest om tre veckor.

Jag har allt jag behöver, inklusive pengar på banken.

Sådär!

tisdag 27 oktober 2009

Mantra slider..

Att ge sig iväg till jobbet i duggregn, lyssna på Mantra slider och sakta nicka med huvudet, tänka på Ebbot och sälungen, gör att man tillslut befinner sig någonstans med ett leende på läpparna. Idag är första dagen som jag faktiskt mår bra igen. Och eftersom jag är mano så mår jag suuuuper!

måndag 26 oktober 2009

Ny ekonomisk planering!

Jag har gjort upp en ny ekonomisk planering i excel. En preliminärrapport är att kommande år ser väldigt bra ut! Det kommer att bli många sköna slantar att lägga på hög nu när de inte längre går till amorteringar och räntor. Jag har även föreslagit att vi under vintern ska ställa av bilen. Det känns så bökigt med byte till vinterdäck, oljebyte och försäkringar, bensin och jag vet inte vad för andra utgifter i samband med en bil som känns tämligen onödig precis just nu.

Men även om jag nu kan spara till en buffert så är jag samtidigt full av shoppinglusta. Jag vill ha nytt sånt och sånt och sånt. Allt alltså. Hur ska pengarna räcka åt till allt? Jag vill göra en planering av kommande investeringar men egentligen känns allt lika nödvändigt. Eller onödvändigt, beroende på hur man ser det. Och det är väl egentligen den tunga biten. Att jag har allt jag behöver. Redan.

fredag 23 oktober 2009

Ebbot och sälungen

Detta går jag just nu runt och garvar åt. Jag tror jag körde klippet femton gånger igår och det är så otroligt kul när hon snubblar på orden och faktiskt knappt får fram en riktig stavelse. Hehehe

torsdag 22 oktober 2009

Gäsp ? frågetecken

På lunchen letade jag mig ut för att kolla lite i nån affär. Först hittade jag en jättefin väska och eftersom jag behöver en ny tänkte jag att "den tar jag sa polisen". Men bestämde mig för att betala senare.
Så kollade jag lite på kläder. Jag gick och drog i de fina kläderna, kände mjukt nytt tyg under mina fingrar och kunde lugnt sätta mig in i hur de var tänkta att sitta, böljande över kroppen.

*gäsp*

Jag förvånades av att jag höll på att gäspa käkarna ur led. Jag kände mig faktiskt riktigt uttråkad av att kolla kläder. Det kändes mer som tvång än nåt kul. Så jag vände på klacken och gick därifrån.

Gick längtansfullt förbi väskan och

*gäsp* ? igen?

Nä lika bra att rymma tillbaka till arbetet. Där kan jag mjukt sitta på min bekväma rumpa och lukta på mina utskrifter. Bara sådär...

Deluxutgåvor

Kent släpper ju snart sitt album och Mats frågade om vi skulle kosta på oss deluxutgåvan. För 649 pix.

"Ingår det en avsugning då?" frågar jag lite lojt...

Två dagar senare meddelar han glatt att Rammstein också släpper en deluxutgåva. Hehehe. Där fick jag i alla fall. Det här har jag väldigt roligt åt i höstmörkret...

Konsten att ge är konsten att se...

Det är lätt hänt att man med dagens måsten och ekorrhjul som snurrar snabbare och snabbare faktiskt glömmer bort att man inte trampar ensam på denna jord. Visst, man ser folk omkring sig, de trängs med en på pendeltåg och i hissar. Men de är liksom bara kulisser i min livsviktiga teater som ständigt pågår och där jag är huvudpersonen.

Jag har ju fått det jag ville och nått dit jag kan för närvarande, varför inte vila i det och stanna upp och se världen omkring mig? Se mina medmänniskor och visa dem att jag faktiskt uppskattar att de är här? Detta blir min läxa idag.

onsdag 21 oktober 2009

Tom i bollen.

Jag är verkligen helt tom på ord nu för tiden. Jag lägger ner allt mitt krut på mina kunder, vilket borde göra alla glada och nöjda. Men jag är inte nöjd. Det är en gnagande obehagskänsla som liksom inte försvinner. Det är som att jag har hamnat fel i tiden, kanske bara nån sekund. Men det märks så tydligt. Jag kommunicerar inte med andra, och när jag gör det har jag en jäkla dålig tajming.

Jag tycker i alla fall att det behövs mer badkar till folket. Och mer GT. Och mer kärlek. Löv. Mer sånt nu!

måndag 19 oktober 2009

Stickor och strån.

Jag anser mig i normala fall vara en väl balanserad människa. Jag skulle till och med kalla mig för svensk-lycklig. Jag har inga stora skulder, jag har ett jobb jag trivs med. En underbar liten grabb. En familj och en släkt som är rolig och lite tokig. Men med stora friska hjärtan. Jag har hälsan. Jag älskar att vara ute och röra på mig. Jag har ett förhållande sedan 17 år tillbaka med en stabil människa.

Men så finns det dagar varje månad. De går att räkna på ena handens fingrar. Dagar när jag bara vill dra en gammal filt över mig. Sitta och titta på femton avsnitt av Angel på raken. Glömma och gömma. Vid dessa tillfällen skulle jag kunna starta ett världskrig för att omgivningen helt enkelt är för mycket. Istället för att backa så är omgivningen två millimeter ifrån mig, konstant, och surrar och kräver och tar och aldrig någonsin ger.

Nu har jag ett dilemma. Ska jag sälja min familj för att slippa tredje världskriget eller ska jag ta in på hotell när jag på väg hem från jobbet tänker att: "näe, det här går nog inte..."

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra.

Eller ett spa? Jag kanske ska ta in på spa?

Det regnar ute.

Det känns som att världen rämnar i kanterna. Det känns som att jag inte längre pallar trycket.

fredag 16 oktober 2009

Rolig lunch.

Folk säger att det är så tråkigt att jobba.

Jag kom till jobbet. Arbetade lite innan ett möte. Efter mötet långlunch med en gammal kollega. Klockan två blir det tårta. Chokladtårta hörde jag viskas om i korridorerna.

Sen tror jag att jag faktiskt gör helg! Ännu ett hårt arbetspass är över.

Hehehe.

Vuxna människor.

Det var faktiskt möjligt att ha ett möte igår och bete sig som vuxna människor. Det känns riktigt riktigt bra. Nu är jag av med oket som kassör och jag tänker verkligen aldrig aldrig mer gå in i en styrelse igen och arbeta oavlönat med frågor och skit som folk öser över en bara för att de kan och som hastigt och lustigt blir mina problem och ingen annans.

Sverige är ju byggt på sina föreningar, sägs det, och det kanske folk skulle tänka på innan de börjar slänga skit på människor som sliter nästan dygnet runt, gratis, för någon annans skull. Bara för att.

Och bara för att har faktiskt tagit slut nu.

torsdag 15 oktober 2009

Tummar.

Håll era tummar för att jag inte blir halshuggen eller får huvudet avbitet. Jag vet inte vilket som är värst, men lite tummar får ni gärna hålla! Vid sju har vi möte.

Budgettankar.

Jag rådbråkade Mats hjärna igår. Han är ibland klok som en bok. Jag drog mina funderingar om sparande och redan spenderade pengar som jag funderade över häromdan. Han kallade det för budgetering. Att man budgeterar till olika saker som man tänker köpa.

Så jag insåg att jag kan inte bara ha ett sparande i en buffert, för det skulle innebära att den dag jag når mitt mål skulle en stor del av pengarna som jag sparat ändå vara budgeterade till diverse diskmaskiner och spisar. Jag måste helt enkelt lägga undan en buffert och samtidigt ha ett sparande till budgeterade saker.

Eftersom jag uppnått mitt årsmål att lösa alla mina lån och krediter så är det ju bara till att hoppa på nästa mål. Och nu vill jag spara en buffert och ett sparande för spendering. Jag återkommer med summorna. Önskemålen är däremot många. Det är lite lön som ska fördelas på mycket.

onsdag 14 oktober 2009

Ekonomisk uppryckning.

Alltså det kändes riktigt gott att avsluta två krediter idag och jag klippte två kort, varav Lindexkortet var det ena. Åh vilken känsla av frihet!

Samtidigt är jag förundrad över tankens kraft. När jag i början av november förra året började med mitt ekonomiska system var jag en ekonomisk ruin. Jag var skuldsatt upp över skorstenen och fick låna pengar av min sambo som tjänar mindre än mig och jag började med SMS-lån. Det blev en väckarklocka som ringde rätt hårt.

Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli skuldfri. Lösa mina krediter och börja lägga lite pengar på hög. Det har varit en lång och mödosam väg men samtidigt så har jag hela tiden varit övertygad om att jag kommer att lyckas. Jag har visserligen lagt på mig några kilon för när jag slutar handla snygga små kläder försvinner liksom incitamentet att hålla vikten på nåt konstigt sätt.

Vissa månader har jag haft räkningar på uppåt 20 000 kronor. Toppnoteringen ligger på december och augusti med 20 500 kronor i räkningar, amorteringar och räntor. I genomsnitt har jag under tio månader, november till augusti betalat räkningar på 15 379 kronor. September låg på 8 371 kronor vilket är fantastiskt i sammanhanget. Jag räknar iskallt med att oktober blir ännu billigare.

Åh vilken lycka. Och i morse snöade det också. Kanske skulle man rymma utomlands?

tisdag 13 oktober 2009

Lusläst bankutdrag.

Jag fick en plötsligt lust att lägga undan resterna av förra lönen så att jag inte speedshoppade iväg den när den kom. La in den på ett gammalt konto på samma bank. Efter ett par dagar hade de dragit 38,75 kronor i en avgift. Tänkte inte mer på det, förrän jag i dag kollade bankutdraget noggrant och insåg att de dragit ytterligare 38,75 kronor med ett par dagars mellanrum samt 116,75 i en annan mystisk avgift. Jag ringde banken och fick tala med en jättehjälpsam kille. Han berättade att det var en bankavgift för att jag betalade räkningar.

Jag hade ju betalat fackavgiften 90 kronor och då tog banken ut 38,75 kronor från det här kontot. Jag har av nostalgiska skäl haft det kvar eftersom det var mitt första bankkonto. Men nu bad jag honom avsluta det. Han tyckte nog också att det var bäst så. Visst behöver min bank alla pengar de kan få nu i lågkonjunkturen och krisen i Estland, men att ta mina surt förvärvade slantar känns inte alls bra.

Jag passade också på att sänka en av mina krediter med 10.000 kronor. Jag är inte riktigt redo att klippa just det kortet ännu, men sänker jag krediten så lockas jag inte att använda pengarna. Snacka om att känna sig nöjd med tillvaron just nu!

Avslutat ett lån.

Jag har precis avslutat mitt lån som jag hade på Ikanobanken. Jag lånade 101 000 kronor för nåt år sedan och det har varit tufft, men tillslut så satt pengarna där! Det är en härlig känsla att känna sig mer och mer skuldfri.

Nu ska jag ringa Lindex och be dem avsluta min kredit där så jag kan klippa kortet. Mitt Lindexkort har varit en räddningsplanka för mig när jag inte haft några pengar men ett behov av shopping. Då har jag kunnat köpa nån hår- eller ansiktsprodukt för att stilla det värsta suget. Eftersom jag lämnat det livet bakom mig känner jag att jag behöver inte ha kortet kvar. Och därmed inte heller krediten.

Det känns gõtt!

måndag 12 oktober 2009

Ännu en operationens baksida.

Att vara överviktsopererad har sina framsidor och baksidor. En typisk baksida är att minnet inte är detsamma. Jag är i normala fall en minnesmästare av Guds nåde. När jag skulle tenta kunde jag komma på att svaret på en fråga stod på sidan 467 i högerspalten där det också var en bild på...

Idag så glömmer jag bort de mest naturliga saker. Som i lördags var vi på postmuséet. Då hörde jag en av killarna säga: "Jag vill också gå på Bob Hund..."

Så gick lördagen och jag tänkte hela tiden att det var ju nåt jag skulle kolla, nåt viktigt. Men jag kom inte på vad det var. Förrän nu. Då dimper minnet ned. Och det visar sig att i lördags så var det inte bara en utan två (2) spelningar med Bob Hund här i Sthlm. Meh?

Varför kom jag inte på att jag skulle kolla detta i lördags?

Tankeväckande.

Jag tyckte det här var intessant angående livspusslet.
Efter helgen konstaterar jag att om man inte befinner sig på ett Ikea, byggvaruhus eller på Drottninggatan/NK under en helg så är man i minoritet nu för tiden. Alla verkar spendera helgerna med att inhandla nya saker i alla helgöppna affärer.

Jag funderar själv på mina inköp som jag vill göra, och i huvudet funderar jag på hur jag egentligen ska resonera angående inköpsbehov. Fundering: Om jag behöver/vill ha/ska införskaffa en diskmaskin; har jag då per definition redan köpt den om jag lägger undan pengarna som ska gå till den men väntar med att inhandla den? Har jag då egentligen redan spenderat pengarna men ändå inte har någon diskmaskin? Hur ska man egentligen resonera när man lägger undan och sparar pengar, och är det ens möjligt att spara när man fortfarande befinner sig i en familjeuppbyggnadsfas?

Glad och nöjd!

Jag känner mig fullständigt glad och nöjd! Nu har vi biljetter till Kents konsert i februari och det ska bli så otroligt kul att höra dem igen! Fram tills dess ska man väl vara inlyssnad på nya skivan också...

fredag 9 oktober 2009

Eftermiddagens stora fråga...

Hinner man med en pinne till?

För övrigt har jag fått kramp för jag har insett att jag mår bra på jobbet och inte så bra där jag borde kunna må bra och vara mig själv. Det verkar som att mitt humör och dåliga mående bara sprider dåliga ringar hemma. Där jag borde kunna vara skyddad från världen och dra mig tillbaka och ladda batterierna förväntas jag vara som en duracellkanin. I alla avseenden. Och det funkar inte. Hjälp!

torsdag 8 oktober 2009

Äntligen!


Fick jag tummen ur och kom iväg till apoteket för att köpa lite viktiga saker.


Fick den här och tyckte den passar väl in på mig?

onsdag 7 oktober 2009

Birgittas dag

Idag är det Birgitta som har namnsdag. Det känns som ett tufft och hårt slag. Och jag inser nu att hon faktiskt har varit död längre än hon hann leva. Hon var tjugo år när hennes före detta bestämde sig för att hon hade levt klart. Jag antar att han lever och har hälsan fortfarande?

Jag var själv ung när hon så snabbt rycktes ifrån mig. Hon var faktiskt en stor del av mitt liv. Det är verkligen få människor som man har i livet som finns där vid ens sida i princip vad man än hittar på. Men hon var faktiskt min. Bytte inte kompisar vind för våg eller dumpade en för att man inte var kul nog.

Faktum är att sen hon blev mördad har jag känt mig tom och halv.

Jag blev nämligen oerhört mobbad när jag var yngre. Vart jag kom fick jag höra okvädesord om hur jag såg ut eller vad jag bar för kläder. Människor som ville umgås med mig fick snabbt höra att jag var den lilla stadens fetto. Och då var jag inte ens tjock, vilket så här i backspegeln är lite skrattretande. När jag vände mig till vuxna såg de chansen att utnyttja en ung människa och jag fick snabbt lära mig en ganska hård läxa.

Jag hade ju kusinerna som säkerhetsventil. Hos dem var jag alltid en glad och avslappnad människa med kul idéer. När jag blev gammal nog att lägga småstan bakom mig återvände jag till kusinerna och till Birgitta. I hennes sällskap var jag cool och vi har skrattat så mycket, haft så otroligt kul att det skulle kunna fylla en hel roman. När vi festade tog vi modellkort på varandra i roliga positioner och faktum var att det var hon som fick mig att inse att jag faktiskt inte är fulast och äckligast i hela världen.

Hennes hjärta rymde alla. Hon var en guds ängel sänd till denna jorden för att glädja alla. Hon var vacker, stora vackra ögon, mörkt hår och ett änglaansikte som jag inte kan minnas att jag sett dess like. Hon hade stilettklackar på fötterna och skinnjacka och hon var min allra bästa väninna. Vi åkte till Köpenhamn och rumlade runt, firade otaliga midsomrar på Öland och hade så otroligt kul.

Folk brukade tycka att vi var lite löjliga för när vi druckit började hon prata blekinska och jag småländska. När du borde fått 35 långskaftade rosor med silverbjällror fick du knivhugg. En tanke som inte kan lämna mig är hur lång tid det tar? Hur många gånger man borde vakna upp ur en sinneskoma och inse vad man gör. Eller att en granne till slut lyfter luren och ringer efter hjälp. Men det blev inte så och du, vackra Birgitta, rycktes ifrån mig. Andetag för andetag.

Du är för evigt ung, en vacker människa, vars skratt fortfarande ringer i mina öron. Och du ringer mig om nätterna, undrar vart jag har varit. Vi skrattar och umgås som vanligt. Folk undrar varför jag ofta befinner mig i drömmarnas värld, eller långt bort i tankarna. Det är svårt för dem att förstå, det vet jag. Det får jag leva med varje dag. Precis som tomheten efter dig.

Grattis på namnsdagen, min älskade Birgitta!

tisdag 6 oktober 2009

Hjälp till självhjälp?

Det finns säkert en och annan därute som funderar på om det verkligen hjälper att äta godis när vardagen känns trång. Och svaret på frågan är väl att nej, det hjälper väl inte.

Men istället för att tänka: "Vad gör jag här?" Kan jag istället tänka: "Jag är en stor idiot som måste äta mig bort från mina problem."

Jag har i alla fall kommit så långt i mina funderingar att jag inser att det är inte en trend, jag är inte beroende av godis. Jag äter inte godis under konstiga former och jag äter inte längre tills jag svimmar. Men ibland vill jag ha något. Och då är det ju inte förbjudet.

Gah!

Slänger in handduken!

Jag konstaterar lite lakoniskt att det är för tufft för mig för närvarande utan mitt stödförband, så jag återgår till lite lösare tyglar för att helt enkelt orka med omgivningen.

Frågan jag klurar på nu är om jag ska ge mig ut i shoppingträsket eller jaga sötsaker.

Ljus i mörker

Hallelulija. Det finns ett ljus i detta oktobermörker... Eller prisa skatteåterbäringen.

Eller nåt annat positivt!

Grinig.

I dag är det en lång och mödosam väg att jobba mig upp från minus till plus. Jag tog på mig varma stövlar och vinterjackan. Så slapp jag åtminstone frysa om fötterna. Är nu bara tanterna lite tysta och inte gnölar för mycket så kommer jag att vara vid nollläge lagom till hemgång.

Då ska jag umgås med min mysiga, roliga och goa familj. Barnet som inte ritar med bläckpenna på bordet och sambon som inte skriker som en galning för att grannen är petig.

Just nu skulle jag vilja bli omhändertagen och bortskämd av en mjuk och vänlig man. (Man ska ju formulera det man vill och inte det man inte vill.)