fredag 31 december 2010

Thailand

Dekadens. Och en stor portion självdistans.

tisdag 14 december 2010

Förberedelser

Nu drar det snart mot varmare breddgrader och jag lovar jag ska njuta av min välförtjänta semester. Alla timmar av planering och diskussioner kommer nu att mynna ut i värme, salta hav och vila. Och det vet väl alla att på semestern ska man vara lycklig!

måndag 13 december 2010

Fly me to the moon...

Jag känner mig trött och sliten, tror jag behöver åka på resort och vila upp mig några veckor.

Sanning och säga tror jag knappt mina ögon att jag faktiskt är här och nu. Jag har sån resfeber att jag håller på att hoppa ur skinnet.

Magknip

Note to self 1: Cheeseburgare, pommes och cheddarcheese-dip som lunch klarar jag inte av utan att få magknip. Och det är en killer!

Note to self 2: Minimeal från McD is da shit när man ska ut och handla utan att göra av med några pengar.

måndag 6 december 2010

Gilla läget...

Det finns ju en del som förespråkar positivt tänkande nästan in absurdum. Att man alltid ska möta vardagen med ett brett leende och "fånga dagen". Och så nånstans där så ska man ha mål för framtiden som liksom uppfylls av bara farten för att Universums energier samverkar i ens favör. Ungefär som: "Tack vare att jag förlorade alla mina pengar och blev utfattig så fick jag lära mig den här viktiga läxan:... "

Jag vet att jag försöker anamma ett positivt tänkande då och då. Men idag kom det som en blixt från en klar himmel, till mig när jag stod på ett tåg som fastnat i ett växelfel. Jag hade aldrig varit där jag är om jag inte aktivt engagerat mig i mitt liv och tänkt att no way in hell, tänker jag acceptera att vara en lågavlönad överutnyttjad löneslav.

Jag har nog i ganska många tillfällen varit duktig på att ta för mig när chanser har kommit i min väg, hoppat på projekt och aktivt arbetat på att anpassa mig själv så att jag har kunnat passa in i olika sammanhang, lärt mig saker och ting och slipat på sidor som inte har varit sådär jättefina och ganska vassa. Blivit mjukare men samtidigt slipad och slimmad.

Utan mitt driv och djävlar anamma hade jag inte blivit överviktsopererad. Det var jag som aktivt gick till sjukhuset och bokade en tid, lånade pengarna och la mig under kniven.

När jag var opererad lärde jag mig steg för steg att äta igen. Frukost, lunch, middag och mellanmål däremellan. Det var gånger när jag var så illamående, mådde som en räv och tänkte att jag orkar inte mer, jag drar nåt gammalt över mig och struntar i det här.

Jag hade kunnat sätta mig ner och accepterat 65 kilos övervikt och tänkt att det var en viktig livsläxa och att det fanns nåt att lära där. Men jag gjorde aldrig det. Dag ut och dag in drömde jag om mitt liv som det kunnat vara. Och en dag fick jag nog och bestämde mig för att aktivt ändra historiens gång..

Och det känns sweeet....

fredag 3 december 2010

Lycka!

Tänk att man blir såhär lycklig av lite nip tuck... Kan verkligen rekommenderas som motivationshöjare.

Jobbmässigt är det här agnarna sållas från vetet...

torsdag 2 december 2010

Så fokuserad!

Just nu använder jag så mycket såna delar av mig själv och min hjärna, skrymslen och vrån som har sovit en lång period och som jag är ovan vid att använda att jag känner nästan hur hjärnan kokar och jag får hjärnsläpp och hybris och känner mig otroligt stressad om vartannat. Jag är således ganska mycket avskärmad från det som är mitt vanliga liv. Mycket mer än jag brukar.

Jag som alltid alltid alltid längtat efter att i så stor utsträckning vara mig själv hela vägen ut, på jobbet, med mitt barn, hemma, socialt, är mer separerad än någonsin i de olika tårtbitarna av mig själv. Det är inte heller så att de olika delarna är som kommunicerande kärl med varandra. Nä sitter jag på möte finns det inte en chans att jag kan sköta sociala bitar. Att prata med jobbet när vi äter middag hemma är också oförskämt.

Så tro mig när jag nu skanderar att jag verkligen längtar i varenda cell till torsdag om två veckor då jag flyger utomlands och landar i mer än tre veckor. I en och samma person. Jag!

tisdag 30 november 2010

Ryssvintern

Jag är ju liite besviken faktiskt. Tycker att ryssvintern och iskylan kanske skulle ha kommit om en sådär 16 dagar. När jag befinner mig i flygplanet på väg till Thailand. Nu drömmer jag mig bort och jag kan upplysa om att min fantasi sätter inga gränser vad gäller tankar om varma bad, varm sand, varm massage, kall öl. Jag hoppas helt enkelt att jag kommer att svettas som fan!

måndag 29 november 2010

Jäkla interNÄT.

Det händer mig allt som oftast att jag googlar nåt som jag vill veta. Så hittar jag det och tänker att fan va bra! Måste komma ihåg! Och vad lätt att hitta, bara att googla orden...

Nästa gång så sliter jag mitt hår i ren förtvivlan för min sida som jag vill hitta finns inte i sinnevärlden! Ett exempel;

för ett par månader sedan hittade jag en affär som sålde prisvärda och fina kinaskåp. Jag sökte på kinaskåp och voila, en av de första trådarna skvallrade om att man kunde åka till Upplands Väsby om man ville kolla skåpen.

Nu när jag är i skarpt läge, dvs jag vill köpa ett skåp googlar jag kinaskåp, vitt kinaskåp, upplands väsby och fan och hans mormor. Men ingenting dyker upp. Börjar inse att sidan förmodligen plockats ner eller inte betalat sina royaltis till sökmotorn Google.

Moralkärringarna på TEVE.

Ibland när jag får fem minuter över så sitter jag och bläddrar bland tevekanalerna. För att få en överblick om vad som händer i världen liksom. Blir så otroligt provocerad när det i en kanal sitter kärringar som vill förbjuda cigg-reklam. Eftersom det inte finns nån sån reklam längre vill de gå snäppet längre och förbjuda de cigg som finns vid kassorna för de menar att de får maximal exponering där. Man står i kön till kassorna och så tänker man:
"Heck, här står jag och har tråkigt i kassakön. Men jag är ju en så kul person så jag förtjänar att ha lite roligt i livet. Jamen kolla, det finns ju nåt som heter cigarretter. Jamen det förtjänar jag, jag som har så tråkigt här i kön och egentligen är en sån rolig person. Jag köper ett paket. Nä va tusan, no bars hold, jag tar två!"

Glömde jag nämna att en av moralpaniktanterna har drivit nattklubb i över tjugo år. Och knappast en sån där nattklubb där folk varken drack eller rökte (diverse). Nä på hennes nattklupp satt "Noppe" och "Poppe" tillsammans med knugen och rökte cigarr på jakt efter kvällens byte.

I ett annat program (som jag landade mitt i) handlade det om att det borde vara förbjudet att dricka sprit när man har barn.

Jag tycker att man borde få dricka och gå på fest även om man har barn. Och detta skriver jag, väl medveten om att jag inte har några problem med drickat och att jag varken brukar dalta mer eller gulla med barnet på fyllan, han har aldrig heller behövt se mamma sitta och fulgråta över nån sentimental tanke efter en flaska vin. Men förutom att jag vet att det finns såna problem så tror jag att man gör barnen en otjänst om de växer upp och tror att det inte existerar vuxenproblem, vuxenfester eller vuxen-nånting.

I lördags pep mamma och pappa iväg på fest, vi var utklädda när vi gick hemifrån och han sov gott när vi kom hem. I söndags var Lilleman på spökfest, han var utklädd när han gick hemifrån och när han kom hem låg hans pappa och sov (han jobbar natt nu). C'est la vie!

torsdag 25 november 2010

Jag är...

I går när jag som vanligt satt och piskade mig själv på kvällen för att jag inte kan låta bli att småäta allt vad som finns i hushållet, bestämde jag mig för att faktiskt acceptera att jag är en person som småäter på kvällen. Det var lite svårt för mig att komma till insikt och jag är inte säker på att budskapet riktigt sjönk in. Men om jag är en person som småäter på kvällen och jag accepterar den personen så får jag försöka leva med den tanken och också vidta sådana åtgärder att det finns bra saker att småäta för en person som har behov av att småäta.


Det kan ju också vara bra med lämplig dryck till detta småätande. Som bekant har jag väldigt svårt att bara ta lite vatten i kranen när andan faller på...

Vad vi svenskar drömmer om...

Det har ju släppts en rapport som handlar om vad svenskar önskar sig. Tipsvinster, mer kvalitetstid med nära och kära, ekonomisk frihet. Själv insåg jag, nu när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet, frusen om fötter och nästipp; varför jag så sällan har drömmar eller i alla fall drömmar som jag kan formulera för andra.

Jag drömmer nämligen om dekadens. Ett paradis där jag inte fryser, där värmen sveper över en som en varm strykning över kinden, där man äter frukt och dricker sig småberusad. Nån masserar ens fötter och en står med ett stort palmblad och fläktar lite försiktigt... Två blickar möts i något som kan leda till precis vad som helst. Eller inte alls.

Kanske kommer jag snart att få uppleva Paradise lost... Det finns i alla fall en from förhoppning. Och nu är det 20 dagar kvar till jag åker.

tisdag 23 november 2010

Vänj dig inte...


I svenskan idag kunde jag läsa om vad svenska folket önskar sig mer av, och det var ju en härlig läsning eftersom det mesta folk önskar sig ledighet och speciellt mer tid med sina nära och kära. I artikeln kunde man också ögna (för jag orkade inte läsa) att man hoppades på att folk inte skulle hänga upp sina liv på saker...

Det är väl egentligen inte bra vad man än hänger upp sitt liv på som tyder på ensidighet? Om man lever för att spela spel så blir man isolerad, äter fel och kanske ensam? Om man lever för att äta god mat och goda drycker blir man tjock. Om man lever för att träna kan man få skador och bli sjuk. Och så vidare.

Anledningen att det här ämnet berör mig är att jag vacklar mellan att å ena sidan tycka att livet är en fantastisk saga där det du vill ha kan bli verklighet och the sky is the limit. Samtidigt som jag ibland undrar att vad gör jag här? Vad går livet liksom ut på?

Om jag går upp i mitt barn och ägnar honom jättemycket tid och leker och pratar så blir han tillslut nästan alldeles odräglig. Han börjar domdera och leva runt med mig och han tar saker och ting för givna och tjafsnivån blir högre eftersom han börjar vägra göra saker och ting (som att tvätta sig och äta ordentligt). Och samma utveckling ser jag ju hos de unga vuxna som förgyller min vardag måndagar klockan åtta.

Om jag börjar räkna på mina framtida inkomster och hur mycket pengar och utrymme jag har för möbler och renovering och bil så inser jag att det är först år 2020 som jag kommer att kunna sitta i ett helt kök och njuta av ett bad i ett badkar. Om jag hoppar över semestrar och diverse klädinköp. Då får jag som en klump i bröstet och ifrågasätter min tillvaro.

Av olika anledningar vet ni att jag har svårt att gå in för att njuta av glass och godis. Jag gick den vägen en gång förut och den var liksom inte riktigt rätt för mig. Om man säger så.

I övrigt ska jag ligga med samma man resten av livet...

Förresten har jag ägnat så mycket tid åt att bygga på min familj att min minusflex nått taknivån... Tjoho!!!

måndag 22 november 2010

Funka!

Lalalala... jag är pigg!

Jag är faktiskt rent ut sagt otroligt nervös över att vara på jobbet nu, för jag är inte i närheten av på topp. De senaste åren har jag haft jobb som jag har kunnat komma till och fuska över en dag med långpromenader och fri surfning. Men när dagen är fullspäckad av möten och leverans i projekt där man förväntas säga hyfsat intelligenta saker eller åtminstone komma ihåg det som sagts en annan dag, då känner man sig som en fjärt i Universum.

Det började med att jag skulle gå och lägga mig tidigt. Jag kom inte till ro. Lakanet skavde och ljud och ljus förföljde mig in i drömmen. Men sen var natten full av vak för Lilleman var orolig och vi hade ett par olyckor på natten och då får man bädda om sängar och sen så hostade han som om han rökt cigarr och då väckte det oro. Halv sex la jag honom under mitt täcke och bäddade in honom i förhoppningen att han skulle somna om igen men han låg och pratade och rörde sig som en liten ål och vid sex fick han stiga upp och möta morgonen med Bolibompa. Jag skulle stigit upp då och pallrat mig till jobbet men jag var mer eller mindre halvdöd så jag la huvudet tillbaka på kudden och somnade om.

Det tog 45 minuter att ta sig till jobbet i morse vilket måste vara nån slags rekord. Jag tror jag är hungrig. Men nu dricker jag kaffe.

Nu säger rösten inom mig att jag ska göra nånting rätt. Att den här dagen kommer att bli hemsk om jag försöker lösa saker och ting efter hand som problemen dyker upp. Så nu ska jag faktiskt planera. Måltider, raster, hemgående... rubbet!

lördag 20 november 2010

I did it!

Jag uppfyllde min innersta dröm - med råge och jag är glad. Och om du tycker att jag är ytlig som drömde om att bli smal så kan du väl säga det till mig efter att du vägt 150 kilo. Men jag tänker sällan på det utan är nu så van att jag tar för givet tingens ordning. Idag tänkte jag över det en stund och uppfylldes av varm och skön, ren och skär lycka! I veckan har jag köpt inte en utan två fina bikinis som jag ska ha på min semester. Det är glädje! Att få ha en fin bikini!

I går när jag låg hulkande av illamående i fosterställning insåg jag att mitt godisätande inte styrs av ett bångstyrigt barn djupt inom mig, utan tvärtom. Jag hörde hur personen inom mig krympte mer och mer och skrek av smärta och förtvivlan över idioten som styr den här skutan och som automatiskt sitter och häver in äckligt godis i min stackars kropp. Jag måste helt enkelt bli bättre på att lyssna på min inre röst så att det blir lite vettig kost som jag mår bra på som inmundigas.

fredag 19 november 2010

Lycklig!

Shit jag är så lycklig! Det spritter i hela kroppen. Men jag har flow just nu!

måndag 15 november 2010

Hurricane.

Var det nån som såg Skavlan i fredags och hans gäst Hurricane? Jösses vilken naturkraft och så otroligt starkt tal! Han berättade i alla fall för oss att vår Jord var som en magisk plats där allting kan manifesteras och ske. Det man drömmer om händer.

Och faktum är att jag vet inte om jag är inne i en bra flow eller om det ska vara såhär (ibland ifrågasätter jag) men i mars förra året drömde jag om platt mage, en hög med pengar och en semesterresa till Paradiset.

Nu är det fyra veckor kvar tills vi åker till Paradiset och resan är så fantastisk och innehåller så många olika moment att inte ens när jag gnider mina ögon så fattar jag att det är sant! Men det kommer att bli många vinterveckor som spenderas i solen och i år kan jag köpa bikini för magen är platt som en pannkaka!

Och rik är jag ju alltid! Jag är ju miljonär! Allt jag vill ha och kan drömma om har jag här och nu!

fredag 12 november 2010

Mår illa...

Jag kollar Expressen idag och jag mår faktiskt illa på så många olika plan vad gäller uttalandet om att Henemark var kungens lekkamrat.

Men det är som att försöka vända bort blicken vid en krock.

torsdag 11 november 2010

La vie en rose...

Vem är du? Vem är du? Vem är du?

Inte så jäkla lätt att veta vem man är stilmässigt längre. Men det går ju inte att experimentera hur länge som helst för pengarna räcker ju inte till flera parallella garderober. I dag har jag drömt mig i allt ifrån rocker-stilen, via romantiken till 50- 60-talet. Känner mig riktigt duktig som faktiskt inte handlade någonting. Bestämde mig faktiskt för att jag skulle gå hem och shoppa i min egen garderob istället för att stresshandla nåt som bara blir hängande.

tisdag 9 november 2010

Curlingbarnen

I går var jag ju tvungen att bänka mig framför serien som handlar om bortskämda unga vuxna. Förutom att jag skrattade så jag höll på att dö, blev jag beklämd av de ungas attityder. Att deras föräldrar städade och tvättade åt dem var väl en sak; men att de handlade för ofantliga mängder pengar utan ett uns tacksamhet fick blodet att koka i ådrorna. Och vad handikappade de var när de skulle jobba! Inte som jag som alltid varit beredd att ta i!

Så började jag fundera på hur jag själv var som yngre. När jag var tjugo fick jag jobb på ett senildementboende. Jag var där i ottan full av energi och började bädda sängar. Det var nog där och då min beundran för de som jobbar inom vården väcktes, för den förmiddagen var nog det jobbigaste jag varit med om. Det var inte frågan om att arbeta med äldre människor som drack kaffe och pratade om hur livet varit. Nej, mina äldre satt i rullstolar och sov och dreglet rann i en rännil nerför kragen på dem. Den lunchen åkte jag hem, gråtandes. Jag ringde AF och berättade att jag inte fixade det och därefter la jag mig ner och sov i ett dygn.

Jag gjorde inte heller många knop hemma. Ofta låg jag på soffan och vilade mig innan jag skulle ut med mina tjejkompisar. Jag gav mamma tvättinstruktioner för mina kläder och när hon krympte mina Lyle'n Scott- tröjor skällde jag som en bandhund.

Ja jag var bortskämd, ganska otacksam och utan ambitioner. Hade jag varit med i TV hade alla asgarvat åt mig. Men tillslut blev det ju folk av mig med. Så det finns ju hopp om de unga vuxna. Även om jag.kommer att sitta bänkad nästa vecka!

måndag 1 november 2010

Första dagen.

Första dagen avlöpte väl bortsett från den lilla incidenten med att jag stoppade in mitt behörighetskort i ett fel hål i datorn och jag vet inte om kortet hamnade i ett maskhål någonstans eller om det bara låg där osynligt inuti datorn, men jag blev genomsvettig och började fundera på om man kan få avsked för ren dumhet.

Lyckades tillslut hitta en vänlig själ som försäkrade mig om att det sista dumhuvudet ännu inte var fött (dvs att jag inte är den första som förlagt kortet i fel hål) och som hjälpte mig att skruva isär hårdvaran. Så var problemet löst och jag kunde återgå till att fortsätta min tillvaro som PMAKPL (person med alltid koll på läget).

fredag 29 oktober 2010

Skrytblogg...

Jag hade också kunnat berätta om rinnande och infekterade sår, halsont, kliande torso och nackspärren från helvetet. Men jag väljer att inte göra det idag...

Städar ur kontoret.

Jag håller på att städa ur kontoret. Jag har flyttat flera gånger och för varje gång har jag mindre papper som jag flyttar på. Jag sorterar alltså ganska hårt varje gång jag rör på mig och jag är knappast sentimental vad gäller att spara. Det har jag nog aldrig riktigt varit.

Mitt liv kommer att gå in i en helt annan fas nu. Under väldigt många år har jag levt mitt liv som om det vore ett stickspår till mitt verkliga liv. I väntan på. Jag säger inte att jag vantrivts för det har jag aldrig gjort, däremot har jag längtat och haft en drivkraft som lett mig framåt. När jag som nybakad nationalekonom sökte de där fina jobben som fanns i Svenskan trodde jag verkligen att jag skulle kunna få ett sådant. Det var ett hårt slag för mig att inse att så inte var fallet, men samtidigt så har dessa åren hos min arbetsgivare varit otroligt givande och har gett mig så otroligt mycket i livserfarenhet.

Nu är jag här, på banan, i det liv som jag var menad för. Tror jag i alla fall. Jag säger inte på något sätt att det kommer att det är en autostrada jag börjar gå på, tvärtom tror jag att det här kommer att bli mycket spännande. För nu kommer jag inte att kunna tänka bort att jag är här utan jag kommer att vara här. Och det är mitt liv och min tid. Det är jag som är kapten över min skuta och jag styr mitt nu.

måndag 25 oktober 2010

Tror jag är bra...

Jag tror ju att jag är bra hela tiden, men faktum är att det svider och lever om ganska ordentligt i mitt operationsärr. Eftersom jag gillar att röra på mig men inte får träna, var jag ute och gick en lång promenad och efter det känns det verkligen inte bättre. Inga värktabletter har jag med mig till jobbet heller eftersom jag jämt tror att mitt mellannamn är Stålmannen. Men så är som sagt inte fallet.

Älsklingströjan.

I dag har jag min älsklingströja på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg den hängande bland alla andra kläder. Det var den och en till som fanns kvar. Havsgrön stickad. Mitt hjärta slog frivolter i bröstet och jag tog den till mig. För att upptäcka att den var för liten. Och ganska dyr. Jag slet och drog i den, tänkte att den kunde bli större. Men ingenting hände.

Jag gick därifrån med en djup suck.

Var tillbaka i affären en vecka senare och med darrande händer fanns den kvar och jag köpte den i alla fall. I tre år har jag kollat in den i garderoben och njutit av att den funnits där. I dag satte jag på mig den. Njutningen är total!

fredag 22 oktober 2010

Utvald


Jag är så nöjd över att det var jag som fick det där jobbet, att det är jag som är utvald! Jag njuter i fulla drag av vetskapen att det är jag som trampar upp min stig och att jag styr mitt öde. Nu känns det verkligen som att livet är här och nu och kanske börjar min arbetslust så småningom vakna till liv? Det har varit en ganska mörk period rent arbetsmässigt även i fall jag själv hållit mig lugn och tillfreds. Det visar väl egentligen bara på att det finns en tid för allting.

torsdag 21 oktober 2010

Här och där.

Det sticker till än här, värker där i min arma vårt prövade lekamen. Men priset togs av natten på hotell som varken var mjuk skön eller mysig. Vaknade ledbruten. Men på det hela var det en viktig dag som i många avseenden väl fyllde sin funktion. Ska kanske tillägga att frukosten var nåt i hästväg och det fanns ALLT! Men det är ju en klen tröst för en som äter som en mus. Man får äta med ögonen helt enkelt.

onsdag 20 oktober 2010

Hål.

Obs att inlägget är inget för känsliga.

I går satt jag och pratade i telefon med brorsan då det började klia som tusan på ena höften. Jag kliade och pratade och kliade och så öppnade jag gördeln för att kunna nå bättre och klia och kollade till. Och hajade till. Jag höll nämligen på att klia precis vid tejpkanten och minsann, tejpen hade flyttat på sig och jag kliade mig rakt in i höften, mellan skinnet... Jag höll på att svimma av chocken och avslutade snabbt telefonsamtalet, reste mig upp och bad sambon följa med ut på badrummet utan en massa ordande så att inte Lilleman skulle fundera.

"Det har gått hål" väste jag mellan tänderna och jag såg för en sekund hur sambon hajade till och så blev det sådär fånigt, vem ska sitta, vem ska titta och hur? Vi kom fram till att han fick sitta och titta.

"Ser du? Man ser rakt in i huden!" svajade jag på rösten och försökte visa så gott det gick. Tårarna var i ögonvrån och jag kände svimningskänslor i hela kroppen.

"Nä, det är ett veck, jag menar tejpen har flyttat sig, nej det är inte och så är det och si och så" mumlade sambon i nåt som jag inte alls förstod och jag höjde rösten och med målbrottsröst väste jag:

"Jamen är det hål?"

"Nä... " lyckades han få ur sig.

Och så visade det sig att jag inte hade ett stort hål som jag kliat upp in till höften utan att det bara blivit ett veck precis vid tejpkanten som var djupt och vitt och kliade nåt så gud förbannat. Tja och efter den incidenten så har jag bestämt mig för att jag ska inte klia mer. Inte på några villkor. Men shit det kliar så jag har ingen koncentrationsförmåga what so ever...

Bestämde mig.

I går tänkte jag att skit samma, jag tar hissen ner i mörkret för jag orkar inte hålla uppe nån slags glättig yta. Berättade också för mig själv att känslan aldrig blivit bättre av godis, så jag gick hem från jobbet och stod i regn som slog mot mig som småspik utan att tröstäta och det hände ingenting mer än att jag blev helt nedkyld (speciellt iskallt om mitt ärr) och väldigt trött, så när jag kom hem parkerade jag mig i soffan med ett varmt täcke och lät mig villigt serveras både kaffe och te. Men i övrigt hände ingenting mer än att det blev väldigt skönt. Och se på fan jag tror minsann att det vaknade minimal arbetslust också!

Det hindrar dock inte mig från att ta sovmorgon i dag och anlända seeent på jobbet.

tisdag 19 oktober 2010

Ättika


Jag är nästan så sur just nu att det är lite jobbigt att vara i närheten av mig själv...

Jamen förstå inte då!

När jag ser på mitt barn så ser jag så många delar av mig själv i honom och det är därför jag inte förmår mig att skrika och gapa på honom om oväsentligheter. Jag ser att han är född hudlös precis som jag är och även om jag arbetat i många år med att skaffa mig rustning så är jag sårbar för jag är människa och ingen maskin. Jag vet hur det är att leva med det där nervösa skrattet som alla tolkar som att man är överlägsen och skrattar åt dem när man är skiträdd och håller på att skita på sig av nervositet och man letar febrilt efter ett hål som man kan hoppa ut genom, en utväg ut, men det finns inte utan nej man blir vrålad på för att man har mage att le mitt i stormen.

I mina mardrömmar så brukade jag gömma mig i en hålighet i väggen under sängen men monstret som jag inte visste hur han såg ut brukade kunna sniffa sig till mitt gömställe och jag vaknade kallsvettig och med hjärtat som en stånghammare i bröstet. När jag försöker berätta detta för den det berör så fnyses detta bort och jag får höra att det är skitsnack och att ingen är intresserad av vart jag köpt min tröja eller än mindre vad jag har lärt mig av livet. Men vråla på då om du tror att det kommer att ge dig en kram och respekt och något annat än bara tomhet och rädsla.

Fan jag avundas de människor som kan prata karriär, husköp, val av tapeter och små fina vackra blommor som växer där på ängen och luktar gott och om molntussar som svävar på himlen över vackra vatten.

Jobbe.

Jag är åter på jobbet och jag kan väl säga att det känns sådär. Eller egentligen; fy för f-n vad gör jag här? Inte ens tanken på nya jobbet gör det lättare. Inte ens tanken på semester i vinter gör det lättare. Nä jag vill bara lägga mig ner och dra en gammal filt över mig. Oj vad överskattat det är med arbete, kolleger, motivation. Tänk om jag varit en björn då kunde jag lagt mig att sova i dag för de går ju i ide vid den här årstiden.

Jag vet att jag är nedmuntrande och nu vill jag ställa mig på ett hustak och skrika rakt ut. Det intressanta är att jag vet och ser att jag inte är ensam om att känna såhär, men alla människor runt omkring mig får gärna fortsätta med sina fasader.

söndag 17 oktober 2010

Biter ihop

I dag när jag vaknade kändes det underbart för jag var lätt och ledig. Sen dess har jag hållit igång med sånt man måste göra en söndag för att resten av veckan ska flyta. Vilket innebär att jag är totalt slut. I morgon ska jag åter jobba efter ett par veckors sjukskrivning. Det förstår jag ärligt talat inte hur jag ska fixa, men nu tänker jag inte bekymra mig för det utan jag vaknar i morgon och så tar jag allt därifrån. Myrsteg liksom. En minut i sänder. Lite orutinerat att jag inte har nåt månadskort till i morgon men nu tänker jag njuta av kvällen.

Svårt att välja

Jag har eftermiddagen fri och har nu svårt att välja mellan att bädda ner mig i soffan och njuta av Bones eller om jag ska ge mig ut i trafiken och köpa tallrikar. Inser med ens att jag i morgon kommer att få gr mig ut i ruschen och att detta är sista dan att njuta av att jag fortfarande är sjukskriven. Så jag hämtar mig ett häcke och njuter.

lördag 16 oktober 2010

Ny guru

Häromdan var Jonas Gardell gäst hos Malou. Jag fastnade där för han sa såna enormt bra saker som nästan borde vara lag. Bland annat sa han att för att han och Mark ska kunna ha ett bra förhållande finns det rum som de inte går in i. Det är sidor hos varandra som aldrig kommer att ändras och som för alltid kommer att få dem att framstå som fula och otäcka. Lite förenklat för jag skriver pekfingervalsen på en iPhone. Och det är så otroligt smart det där. Tänkte att det där måste ju vara en framgångsfaktor. Men nu inser jag att varken Mark eller Jonas är lika knepiga som min gubbe. För när jag väcker honom sent skriker han åt mig för att han är stressad. Och tycker att jag ska ju bara acceptera skriket eftersom det inte var ett argt skrik utan bara ett forcerat sådant. (Och jag borde ju lärt mig skillnaden på hans forcerade skrik som inte uttrycker ilska utan bara vill markera att han är stressad och då får man inte bara i vägen. Till skillnad från arga skrik som betyder att han är arg och då ska man vara tyst och inte vara i vägen.)

När jag så väcker honom tidigt så han ska ha tid och inte vara stressad vill han ju naturligtvis läsa tidningen och dricka två koppar kaffe, vilket innebär att han mot slutet när jag har gett barnet mat att äta, klätt på honom och sett till att han är redo på pallen i hallen, skriker åt mig i alla fall. Och det är ju mitt fel att han blir arg för jag skulle ju hört att det inte var ett argt skrik utan bara ett stressat sådant!

Jonas, hjälp?

torsdag 14 oktober 2010

Inspirerad

Visst är det intressant att inspireras av det som händer runt omkring en? Jag har nu förskräckts av lyxfällan (jag fattar verkligen inte hur folk vågar eller ens överväger det vi nu ser i programmet) (vilken misär...) och blivit inspirerad av Förkväll. Så jag skred till handling och via min eminenta iPhone öppnade jag en kapitalförsäkring.

Medan jag väntar på att få papperna som ska skrivas på har jag fått bakläxa av sambon. Jag ska på en A4 redogöra för hur vad och när jag ska spara, vilka sparformer jag ska använda och när jag ska sälja och köpa och vad. Ja mycket info behövs för att sparandet ska bli så bra som möjligt.

Och jag är full av förväntan...

Trycket har lagt sig!

När jag vaknade var jag ungefär som en klubbad säl och trött. Men när jag steg upp kände jag skillnaden; att det inte drar lika mycket i ärren. Att jag nu kanske kan räta på ryggen, för jag är hemskt krokig, utan att vara rädd för att spricka. Och jag inser att jag ser ett nytt ljus. Det känns dock lite märkligt att vara smal och inte ha nåt häng samtidigt som jag inte kan ha mina kläder? Men jag ska inte älta det där så länge till utan mer försöka bli så bra jag kan bli nu innan det är dags att återgå till jobbet.

onsdag 13 oktober 2010

Coping

I går kände jag livet som en tjock klump i bröstet. Dels insåg jag min oförmåga att stå emot ätandet av olika slag. Varför kan jag inte ha en vanlig kväll utan suget. Sen kände jag min oförmåga som mor, att det alltid finns för lite resurser och att familjelivet ibland tär mer än det ger. Så satt jag här med min klump i bröstet och blev väldigt ledsen. Jag försökte klämma fram några tårar och efter nån minuts melankoli kändes det lite bättre och jag gick och la mig i min mysiga säng med Lilleman på armen. Men fi fan vad tufft det är. Ungefär som en dans på taggbuskar.

tisdag 12 oktober 2010

Lite trött.

Jag var på återbesök i dag. Nu har jag inga dränage kvar. Ingen kan ana hur skönt det är. Jag fick antibiotika för jag har en liten inflammation som blommat upp. Dr Mats undrade om jag rökte. No way in hell! Så får jag inte träna på tre månader. Tre månader! Smaka på den, va?

Nu är jag lite trött för jag har varit på benen så länge i dag, jag har handlat byxor till Lilleman och hämtat honom från skolan. Ja snart är allt precis som vanligt.

måndag 11 oktober 2010

Orkeslös

Jag är nästan förlamad av orkeslöshet. Jag vill bara dra en filt över huvudet och somna om. Jag borde göra lite nytta men i dag orkar jag knappt hålla mig samman.

söndag 10 oktober 2010

Drömjobb!

2002 var jag på anställningsintervju på Riksförsäkringsverket. Innan dess hade jag gjort tester en hel dag. Tester som jag klarade bra eftersom jag gick vidare. Men jag fick aldrig jobbet. Jag fick aldrig nån förklaring på varför jag inte fick det heller. Men jag hade ju mina aningar! Sen dess har väldigt mycket av det jag sysslat med på ett eller annat sätt varit förberedande för drömjobbet. Jag har gått ner i vikt för jag insåg väldigt snart att mitt skarpa intellekt blev marginaliserat på grund av min vikt och jag kunde bli ifrågasatt hur jag skulle orka... Låter helt sjukt men i samhället finns ingen " lag" mot diskriminering av tjockisar.

Sen har jag slipat på mina kunskaper, min CV, lärt mig att tala för mig själv genom att springa på intervjuer och gått in på djupet med vad det är som jag egentligen vill och kan.

Vilket har resulterat i att jag om tre veckor kommer att börja mitt nya jobb som verksamhetsutvecklare på gamla Riksförsäkringsverket. Det är alltså dags att fira!

Drömmer

Jag har börjat drömma om att jag vaknar och allt är som vanligt igen. Och när jag funderar på vad det är så vill jag bli av med dränage, sluta röra mig som en åttioåring, inte längre vara rädd för att stygnen i ryggen går upp och jag får ett öppet sår. Kunna röra mig som förut, gå ut, klä på mig och göra som jag brukar. Jag vill helt enkelt att det här ska vara över för det sätter sig i huvudet på nåt sätt. Jag har ett ringande i örat som inte går över.

Problemlösning

I går såg jag barnets kompisar och deras barnflicka på väg til McDonalds. Insåg hur lyckligt lottad jag är som bara vill göra karriär på vardagarna och inte på helgen som jag helst vill spendera med världens goaste kille. Jag brukar ju alltid skryta om hur otroligt väluppfostrad han är och att man kan ta med honom överallt. I går blev han och pappan avhysta från Berwaldhallen i sista akten då han inte längre kunde sitta still! ;-) jag är lite glad och stolt över honom, att han faktiskt är lite mänsklig.

Jag ler för nu står han och hans pappa och skrattar åt Kalle Anka. Sånt värmer, speciellt när jag själv inte kan skratta. En kombo av att jag inte kan använda magmusklerna och att jag är gravallvarligt lagd.

lördag 9 oktober 2010

Skön lördag

Jag mår ganska mycket bättre nu och jag har varit uppe på benen en del och gått och skrotat en del. Det är skönt att kunna ta saker och ting i sin egen takt. Inte så kul att hela tiden vara beroende. Jag får ju hjälp och jag är tacksam på alla sätt och vis. Samtidigt är det skittufft att behöva be nån om minsta lilla skitsak. Men det är ju övergående. Så svälj lite stolthet bara.

Nu är sambon och Lilleman ute (åh vad jag njuter när jag vet att han är med sin pappa, att de gör saker ihop) på äventyr och själv lyssnar jag på Queens of the Stoneage och funderar på livet.

För det här med att ta bort 4,5 kilo hud är inte bara av godo. Faktum är att över magen är jag tjockare nu än jag var förut. Detta innebär att jag kan ju inte ha mina kläder. Ja ni tror nog att jag skämtar och jag har själv tänkt att de som säger så överdriver, men jag hade ett helvete när jag skulle klä mig i nåt annat än mjukisbrallor i går. Kan nån förklara för mig hur man kan se smalare ut men ändå vara större och dessutom, som lite grädde på moset vara krokig? Ja det är roligt att vara mig just nu.

Så fort jag äter eller dricker spänner det i hela magen och det känns som att jag ska gå upp i sömmarna. Så jag äter mindre nu. Vilket gör att jag känner hur jag blir skitsur inombords. Alltså sådär lite småtjurig. Ändå är jag i nuet och eftersom jag är en nyfiken jäkel så vill jag inte vara nån annan stans. Jag vill vara här och nu! För hur skulle jag annars få lyssna till bra musik, ligga i en skön säng och skriva på min älskade iPhone? Nä just det! Lätt att glömma bort sånt!

fredag 8 oktober 2010

Projektet livet

"Jag är inget projekt som behöver fixas" sa nån på Tv i dag. Livet är här och nu, det som händer här. För den som aldrig använt mat i annat syfte än just som kroppens bränsle kan omöjligt veta hur lite som behövs för àtt trigga i gång en mat- eller godismissbrukare. Men huvudreceptet för en väg it ur missbruk är inte nån superdiet eller ens en operation, även om det kan vara skönt med ett kraftfullt vapen på sin sida, utan bara att helt enkelt vara snäll mot sig själv. I bland tycker jag att jag är snäll mot mig själv när jag hetsäter godis. Frågan är bara varför. Men att jag behandlar min kropp och mig själv som ett projekt som behöver fixas, det råder det liksom ingen tvekan om. Men jag ska bli bättre på att behandla mig själv som den prins jag egentligen är.

torsdag 7 oktober 2010

Spänner!

Det är nästan olidligt att det spänner nåt så otroligt i magen just nu att det känns som att jag ska spricka. I morgon måste det bli en bättre dag. Jag orkar inte må som en skrutt längre. Vill bli lite bättre åtminstone!

Mindervärdig.

En av mina fulaste sidor som jag måste göra upp med är att jag alltid tror att andra får eller har det bättre än mig. Och att känna mig mindre värd. Jag har precis fått en tjänst som jag tror kommer att passa mig mycket bra! En spännande utmaning med bra betalt. För jag förhandlade ju upp lönen också! Min kollega som jag tycker mycket om hade också sökt en av tjänsterna och hon var glad för min skull då jag fick tjänsten men ledsen att hennes besked dröjde. Nånstans kände jag på mig att hon skulle få jobbet och jag försökte peppa utan att vara alltför klämkäck för man kan aldrig veta.

Så berättar hon för mig att hon nu fått beskedet. Och jag blir överlycklig och glad. Jag får ju behålla en person nära mig och hon är otroligt kompetent och kunnig så vi kan fortsätta vårt samarbete. Bra där! En minut senare känner jag mig avis på att hon kanske får mycket roligare saker att göra än mig. Och att hennes lön säkert blev bättre. Avis så det förslår. Och det är ju ingen såndär fin avunsjukasom gör att jag kan bli bättre utan stråk av missunsamhet bottnad i rent mindervärdeskomplex.

Känns inte så kul att inte vara fläckfri inuti. Jag tror att vi kommer att få riktigt kul i fortsättningen och jag jobbar hellre med henne än utan. Så jag kan gott sluta nedvärdera mig själv; jag landade ju också den där tjänsten så mina inre spöken ska vara lite tysta tycker jag! Och det känns bättre att ta itu med sina inre demoner än att låtsas som ingenting! Så därför belyser jag skuggorna i hörnen så de slutar växa och blir de små hjärnspöken som de är. Kanske kan jag en dag känna mig jämlik mina medmänniskor och inte nån som är med på nåder.

Bakslag

Gårdagen innebar ett litet bakslag. Jag fick ta smärtstillande och hålla mig stilla i mesta möjliga mån. Det spände överallt och jag kände mig uppblåst som att jag skulle spricka. Vaknar efter en natts sömn och inser att det förmodligen blir likadant i dag. Men nu är svärmor här så jag lämnar över junior i hennes omsorg. Orkar inte i dag. Jag backar in i mitt hörn igen, spolar tillbaka filmen och väntar helt enkelt på bättre tider. Det är ju inte direkt så att jag har bråttom till något. Jag kan kosta på mig att ta det lite lugnt och bara läka i dag.

tisdag 5 oktober 2010

Nu spänner det.

Jag har ju läkt riktigt bra hittills och det firade jag med att besöka jobbet och åka pendeln hem. Ja jag är förmodligen ett rikspucko men jag kände mig bu så stark. Nu är jag lite ynkligare och magen är stenhård och spänner. Men jag är ingen sjukling utan bara opererad. Snart är jag på benen igen. I dag läste jag det här som jag inspireras av och som jag vill dela med mig av!

Förlåt

Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt.
Det var inte meningen att såra dig när jag skällde på din pappa i morse. Den dag jag går tar jag dig naturligtvis med mig. Du är mitt hjärta. Jag är hemma när du kommer hem.

måndag 4 oktober 2010

Dränage

Just nu drömmer jag om att få bli av med mina fyra rör som jag har fast i kroppen. Det kliar och stramar. Förhoppningsvis är det dags i morgon vid återbesöket. Jag drömmer så modest nu för tiden. Men faktum är att under tiden som jag ligger här och läker har jag fått en ny tjänst. Tjohoo!

söndag 3 oktober 2010

Dag fem

Jag har nu varit opererad i fem dagar och visst, nu sticker det och stramar lite, men jag har hållit igång hela dagen och plockat och pillat för att hålla mig på benen. Baken domnar nämligen så fort jag sätter mig ner nu för tiden och det gör mig lite lite orolig vilket innebär att jag vill hålla mig på benen. Lilleman hade en kompis på besök som han har lekt med hela dagen och eftersom det annars inte händer så mycket för honom tyckte jag att det var bästa lösningen. Nu lägger sig åter lugnet och det är dags för mig att lufta magen.

Det är så otroligt det där med rädslor. De växer snabbt när de väl får grepp om en. Man andas snabbare och helt plötsligt har rädslan slagit klorna i en. Jag vet ju inte hur jag läker men dränen är inte speciellt välfyllda vilket får mig att tänka att det läker bra. Så tänker jag på att det blir inflammerat när det inte får luft, men samtidigt ska jag använda och trivs med att använda min gördel. Men nu gäller luft ing och jag hoppas att jag inte blir negativt överraskad.

fredag 1 oktober 2010

Första natten hemma.

Det är morgon och det är nåt magiskt över dagen som är första dygnet hemma efter min bukplastik. Jag är som en rockstar på dekis som ligger uppbullad av en hög kuddar och ja jag är smal. Jag är smal som ett smalt långt streck. Jag kommer kanske aldrig att bli trådsmal med getingmidja - men det har heller aldrig varit en prioritet för mig. Jag vill bara sätta punkt för något som var, en livstråd som bröts och blev en annan, som blev ett liv som går att leva och inte bara härda ut. Jag vill nämligen inte bara vara ett skal av ett liv som kunde ha varit utan vara livet som är. Kunna vara rörlig, inte behöva gömma sig, skämmas utan stå för den som blev.

torsdag 30 september 2010

Hemma igen

Jag är hemma och jag är lite illamående efter operationen. Men mest av allt inser jag hur lyckligt lottad jag är som får hänga i soffan med världens bästa lille gosse. Han har undersökt mig på längden och tvären och konstaterat att jag fortfarande är hans mamma.

måndag 27 september 2010

Tiden rinner ifrån mig...

Och nu är jag där. Ska bara hinna de sista små resterna och sedan så är det dags. Jag hoppas verkligen att jag har tänkt på allt och att ingenting visar sig vara ogjort när jag går i väg. Jag vet i alla fall att efter helgen som varit så är jag så lyckligt lottad! Jag känner det varje dag! För jag har varma och goa människor omkring mig och jag tror inte jag behöver vara ensam igen!

torsdag 23 september 2010

Mariah Carey

Without you...


No, I can't forget this evening,
Or your face as you were leaving,
But I guess that's just the way the story goes,
You always smile, but in your eyes your sorrow shows,
Yes, it shows,

No, I can't forget tomorrow,
When I think of all my sorrow,
When I had you there,
But then I let you go,
And now it's only fair that I should let you know,
What you should know,

I can't live,
If living is without you,
I can't live,
I can't give anymore,
I can't live,
If living is without you,
I can't give,
I can't give anymore,

Well, I can't forget this evening,
Or your face as you were leaving,
But I guess that's just the way the story goes,
You always smile, but in your eyes your sorrow shows,
Yes, it shows,

I can't live,
If living is without you,
I can't live,
I can't give anymore,
I can't live,
If living is without you,
I can't live,
I can't give anymore,

No, I can't live,
No, I can't live,

I,
No, no, no, no, I,
I can't live (no, I can't live),
If living is without you (no, I can't live),
I can't live,
I can't give anymore,
Can't live (no, I can't live),
No, I can't live.


Och jag ryser i hela kroppen, salta tårar faller nerför kinderna...

Måndag tisdag, onsdag torsdag...

Torsdagen har i princip redan gått - det jobbiga som att vakna och klä sig är gjort. Tänkte besöka nya butiken Marc by Marc Jacobs på lunchen.

Fredag

Lördag - vänner och skogen

Söndag - tvätta och dammsuga?

Måndag - stora nagelbitardagen och massage

Tisdag - operation. Inser att det inte är många minutrar och sekundrar kvar förrän jag är där!

onsdag 22 september 2010

Min lisa...

Det här behövde jag idag. För det är precis så det är. Med små små babysteg börjar jag inse att när det är kämpigt ska jag ta hand om mig extra mycket.

Att sätta i sig en chokladkaka som jag gjorde i går är inte att vara snäll, det är liksom bara den lilla läxan jag har kvar. I går hade jag kunnat pantsätta min själ för en ettöring för jag tyckte jag var vatten värd efter godiset. I dag är det ett jäkla skitgöra att klara av att se på mig själv med rena fina glasögon. Men jag ser in i mina ögon att de fortfarande är havsgröna och väldigt väldigt djupa. Och jag önskar att jag hittade mitt da shit, som gör att jag är snäll mot mig själv, behandlar mig väl. Visst träningen är en väg men jag kan inte rusa till gymet hela tiden. Nån gång måste de där pinnarna som jag ska göra samlas in. Och då är det lätt att trycka på tangenterna med ena handen och trycka in choklad med andra.

Lever på hoppet.

I dag känner jag mig åter hoppfull och jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet det vet det vet det!

tisdag 21 september 2010

Reality-check pt1.

Har ni någon gång suttit på toaletten med huvudet i händerna och funderat på hur ni någonsin ska orka resa er upp, sätta på leendet på läpparna och med högburet huvud gå därifrån istället för primalskrikande dra händerna i backen när ni går därifrån?

Jag har nått min gräns nu. Jag är färdiganvänd i det allmännas tjänst och jag har faktiskt ingenting mer att ge. Allt jag har är en mask som sitter klistrad över ett anlete som faktiskt inte bryr sig längre om du eller du får. Jag vill dra ner rullgardinen över rösterna som hela tiden trampar runt i huvudet och som ropar: "titta hit, titta dit så hittar du en pusselbit". Det tjuter i mina öron och jag tror just nu att jag faktiskt har alla sjukdomar. Utom möjligtvis vatten i knäna. Tror jag.

Som ett frågetecken...

Jag har ju som sagt varit på intervju för ett riktigt bra jobb. Så gick jag vidare till en andra omgång och en ny intervju väntade. Sen dess har jag gått som ett nervöst spöke fram och tillbaka och väntat på besked. Tänkt att idag, idag måste telefonen ringa. Jag tänker inte alls dra några paralleller till förr när man väntade på att grabben man träffat skulle ringa upp. Men lite flickan i Havannakänsla är det allt.

I alla fall så fick jag lite mer information från en annan insatt kollega som berättade att de börjat intervjua fler personer. Mitt i rekryteringen liksom. Nu känner jag mig verkligen undrande och funderar på what the heck, liksom?

Lever som jag lär...

Jag tillhör ju den där skaran som inte gärna använder allmäna medel. Så bland annat av den anledningen så har jag nu skickat iväg pengarna som min operation kostar. Det känns väldigt mäktigt att kunna betala det där själv! Det gör att jag känner mig vuxen, relativt lyckad och ansvarstagande över min egen hälsa.

Och ja, jag vet att det där är få förunnat.

Nu är det i alla fall väldigt nära!

måndag 20 september 2010

Strutsmentaliteten.

Strutsmentaliteten hos media, journalister och politiker har nu lett till att det som förut var en liten nagel i ena ögonvrån har blivit en fet stock som sitter där i ögat och som inte kommer att flytta på sig. De närmaste fyra åren.

Vi kan ju bara hoppas på att de som röstade tidigt inte var SD-anhängare och att resultatet kommer att bli majoritetsregering för Alliansen när resultatet är klart på onsdag.

Sen tror jag att det är dags att man faktiskt tar det där fula invandrarspöket som sitter i mörkret i hörnet och belyser det med så många lampor och ur alla möjliga vinklar och vrår så att detta folk (alltså fegsvenskarna som röstar på SD) en gång för alla kan gå vidare och inse att vi faktiskt inte överlever om vi inte får arbetskraftsinvandring till detta land.

lördag 18 september 2010

Blä

Inte min snyggaste föreställning. Men i dag har vi fallit tillbaka i gamla spår och jag hatar att jag har skämt bort gubbfan så att han är totalt handikappad och ställer till liv på lördagkvällen när jag bara vill slappa och han vill att jag ska slava vid spisen. Men jag gjorde faktiskt upp matplaneringen för att det skulle underlätta för oss och inte för att det skulle vara mitt ansvarsområde resten av livet. Shit folk bråkar om pengar och barnuppfostran och vi bråkar om mat. Att jag jämt ska hitta på, köpa och laga mat.

fredag 17 september 2010

Kan det vara så?

Jag tror att det faktiskt är möjligt att uppnå sina mål. Om man har all tid i Världen. För det är i mitt tycke tiden som sätter hinder för dig att uppnå det mesta.

Nu verkar det i alla fall som att jag till sist kommer att få det här... Det är i alla fall inte långt borta tidsmässigt...

torsdag 16 september 2010

Tränade.

Varför tränar man inte oftare om det nu är så skönt? Tiden räcker kanske inte till?
I går var första gången som jag tränade på flera månader, jag har liksom inte kommit igång efter semestern men nu var det dags. Och det var så skönt! Snacka om njutning, jag njöt.

Nåt som däremot inte var lika skönt var att för varje gång som jag vaknade i natt insåg jag att känslan i armarna och benen liksom ändrades. Det bäddar alltså för århundradets träningsvärk i morgon!

onsdag 15 september 2010

Fjortis.

Jag har i princip dammsugit stadens klädaffärer och tyckt att det mesta är skit. Alltså jättefina kläder som inte passar mig. Modet nu förutsätter bland annat jättetunna ben...

Så tar jag rundan upp på Åhléns barnavdelning och döm om min förvåning när det helt plötsligt finns massor av fint att välja mellan. Ungefär som att komma in i Tops Shop i London... Så jag köpte på mig några fina toppar...

tisdag 14 september 2010

Disträ.

Jag har insett att jag är disträ och ofokuserad och jag gör fel (slarvfel) och arbetar i snigeltakt för när jag tar i ett papper så stannar jag upp mitt i tanken och så tänker jag nästa tanke och efter en stund funderar jag på varför jag har ett papper i handen. Så kommer någon och pratar och vi skrattar och det känns bra och det är bättre - roligare. I eftermiddag har jag en tid att passa med Junior och i samband med det så är jag totalt i det blå under jobbets timmar. Ja i dag får jag verkligen inte många knop gjorda!

Örnen har landat.

Jag vaknade och var så otroligt trött... På den vägen är det. Men jag misstänker att det helt enkelt beror på att jag börjar bli väldigt avslappnad för jag betar av det som ska fixas, en sak åt gången, sen finns det ju vissa saker som jag faktiskt inte kan påverka.

Nu gäller det bara att jag håller mig frisk och inte överäter glass fram till operationen. 13 dagar kvar...

måndag 13 september 2010

Ååååå!

Jag är hög som ett hus och samtidigt låg som en fjärt.

Jag hamnade i alla fall på en regelrätt intervju med en mycket sympatisk kvinna. Det var jag ju inte alls förberedd på. Och hur skulle jag ha förberett mig inför det; jag har ingen energi kvar. Batterierna är tomma, jag är nere för räkning och jag hankar mig fram på ren vilja just nu. Rent jävlaranamma! Så jag var hudlös och alldeles för ärlig och inte alls sådär proffsenergisk som man ska vara på en intervju när man säljer in sig själv.

Lyssna nu: säljer in sig själv.

Nä jag berättar om när jag misslyckats, om att jag försöker lära mig att säga nej. Att jag kan gå sönder som människa.

Det enda jag inte gjorde var att gå ner på knä och be om att få ett jobb. Där sätter jag minsann gränsen!

Har ni tänkt på hur nära det är mellan stor succé och ljusrosa framtid med moln och allt och ett totalt nedplockande av livet i små molekyler. Att det liksom bara finns en liten tunn linje däremellan. Du får, du får inte!

Min soulmate är där just nu och allt jag kan tänka är: och den ljusnande framtid är vår!

Nävenyttigt vetande.

Jag somnade i alla fall tillslut, trots alla tankar i huvudet. I fredags eftermiddag blev jag uppringd och fick reda på att jag gått vidare och att de ville träffa mig igen idag. Sedan dess har jag fått ganska värdefull information om att det är flera kolleger som varit där på intervju. Och mig veterligen har åtminstone en till gått vidare för hon är där i detta här och nu. Det gör mig nervös, jag skälver på min plats där jag sitter. Jag vet att konkurrensen är benhård för det där jobbet och att det är många duktiga och flitiga medarbetar som har sökt.

I går kväll kände jag mig i alla fall väldigt nära. I dag känner jag mig ganska långt ifrån. Det nermejade självförtroendet står jag visserligen själv för, jag började morgonen med ett pass framför spegeln. Det jag tänkt ut i går satt som en griskostym idag. Så säger sambon (och nu känner jag att jag faktiskt börjar bli arg!) att det är bäst att ta på sig något man känner sig bekväm i. Fan det måste vara enkelt att leva i en gubbvärld för gubbar har väl bara bekväma kläder? Helt plötsligt var min garderob full av kliande, för trånga, för korta, för långa kläder som sticker ut eller sticker in. Inte bra alls med andra ord.

Nu är jag så nervös att jag inte vet om jag ska äta eller inte innan jag går dit. Tänk om magen börjar knorra eller jag (Gud förbjude!) dumpar under intervjun. Eller ännu värre får blodsockerfall (det har ju hänt en del gånger på sista tiden).

Ja varför ska de anställa mig, jag är ju bara en liten skit i ett stort Universum.

fredag 10 september 2010

I´ve said it before...


Run, Pig, Run
Here, I , Come
There is no safe place
There is no safe place
There is no safe place to hide

torsdag 9 september 2010

Räkbåt.

I kväll så släpper jag loss de lurviga och åker räkbåt. Det blir jag, brudarna och en jäkla massa räkor! Hemma kommer min stora kärlek vara och spendera en hel kväll med sin pappa! Jag saknar redan hans leende. Tänk att jag är så bunden till mina små gubbar att jag knappt klarar av att vara från dem några timmare. Men så blir det väl när man spenderade varje vaken timme i ens ungdom på dansgolvet på Ritz, Stadt eller Balders Hage.

Trött av TV.

En TV-kväll i min familj går ungefär till såhär: sambon läser text-TV på halva bildskärmen så Idol-deltagarna ser väldigt smala och ihopklämda ut på en halv TV. Balkongdörren är öppen och det är iskallt i hela rummet och jag sitter inlindad i en filt. Deltagarna sjunger vackert till rasslet av den legolåda jag sitter och gräver i. Unge Herrn måste hela tiden antingen prata, sjunga själv eller helt enkelt humma sådär som barn gör för att visa att de är ständigt närvarande.

Efter en timmes tittande stängs TV-n av och jag landar alldeles för trött i sängen.

Tillägg: Förresten alla andra pratar om en massa TV-program som handlar om ungdomar på drift, rika fruar i Skåne, människor som är stora förlorare och någonting som heter i elfte timmen... Slutar inte TV-n klockan nio?

onsdag 8 september 2010

Försöker ta det lugnt.

Efter nattens svimningsattack försöker jag verkligen att ta det lugnt idag. Men det började ju bra med ett gruppmöte där jag tyckte precis tvärtemot hela gruppen. Nice! Jag lät i alla fall träningskläderna vara kvar hemma, för det känns inte lämpligt att träna när blodtrycket är i fotknölsnivå. Sambon tog hand om mig och ömmar för mig och säger att han finns där vid min sida nu. Jag känner mig genast lite lugnare...

Delat föräldraskap?

Jag roar mig med att läsa lite i debatten om delad föräldraförsäkring och inser att det bara är de "feminister" som inte delat med sin man som uttalar sig. Som tycker att vi ska minsann lagstifta för att få det jämlikt. Egentligen tycker jag att man får uttala sig först när man är jämlik. Inte när man tar nästan hela föräldraansvaret och stressar mellan sina jobb för att mannen ska kunna luta sig tillbaka och ibland komma hem och leka med sina småttingar.


För det är först när man verkligen delat som man inser hur magiskt det egentligen är. När mitt barn ibland kallar mig mamma och ibland pappa för att det är liksom samma roll. Och kallar pappa för mamma allt som oftast. För att pappa alltid alltid alltid har funnits där. Och det är en självklarhet!


Nu ska jag förklara varför jag inte tror på en delad föräldraförsäkring. En sådan skulle innebära en ännu större fattigdomsfälla för många barnfamiljer. Därför att strukturer kan vi inte lagstifta bort. Det är fortfarande kontroversiellt att pappan är hemma från vissa arbetsplatser och det är fine om man har en svensk arbetsgivare som också är hemma med sitt barn, men i Sverige så är numera fler och fler företag utlandsägda och vi i Sverige kan inte lagstifta bort andra länders syn på jämlikhet.


Okej men nu till själva beräkningen. Föräldraförsäkringen idag omfattar 390 dagar med full ersättning. Sedan finns ett tillägg på 90 dagar som i dag ger 180 kronor (jag får 90 kronor). Ett arbetsår omfattar 260 dagar. I dagsläget delar vi lika, fifty fifty, men det finns en möjlighet för den ena parten att skriva över alla dagar utom 60 som faktiskt i dagsläget är tvingande. Detta innebär att en mamma som föder barn faktiskt kan ta ut 330 dagar med full ersättning. Detta blir i dagsläget ett år och 3,5 månader. Eftersom många pappor av olika anledningar inte tar ut sina ynka 60 dagar i anslutning till barnets första årär den genomsnittliga dagisåldern för en liten 15,5 månader...?

Vi roar oss nu med att vi har en mamma som inte kan gasa och ge hundra procent på jobbet innan hon ska föda sitt barn. Som faktiskt måste vara hemma, men som inte får sjukpenning eftersom föda barn faktiskt inte är en sjukdom i sig utan något som ingår i den normala livscykeln. Hon tar ut föräldrapenning två månader innan barnets födelse (inget ovanligt i dagens Sverige, faktiskt. Sug på den!) Då blir den genomsnittliga åldern på dagisbarn 13,5 månader...

Om vi har en tvingande lag som säger att vi är tvungna att dela på dagarna skulle den genomsnittliga dagisåldern på ett barn vars pappa inte tar ut sin föräldrapenning vara 6,75 månader (om mammman som bär barnet tvingas vara hemma två månader innan barnets födelse).

Nä säger ju alla, så skulle det ju inte vara. Mamman skulle ju vara hemma fast utan ersättning, eller hur? Tyvärr är det ju så att det som kallas för SGI-skydd som man har automatiskt i ett års tid försvinner därefter om man inte tar ut några pengar. Vilket innebär att en kvinna blir totalt oskyddad ifall hon skulle ha oturen att bryta benet eller skada sig. Dvs att en redan utsatt person blir ännu mer utsatt.

För om jag inte minns helt fel så är ju de som redan är rika totalt immuna mot en eventuell lagstiftning? Dvs är man välbärgad så spelar det väl ingen roll om man får 390, 75 eller 2 dagar betalade av staten?

Min oro är alltså inte om mamman eller pappan för den delen utan faktiskt om barnet. Vilket barn är betjänt att börja dagis vid 6,75 månaders ålder?

tisdag 7 september 2010

Hämta kaffe.

Nu när jag var och hämtade kaffe såg jag gruppen som jag vill jobba med. De såg så mysiga ut ihop där de fikade och pratade med varandra. Jag längtade än mer tills jag får bli en del av dem. Nu är jag inne i en svacka så i huvudet så plockar jag fram den ena grodan efter den andra som jag sa på intervjun. Så dissekerar jag dem under lupp tills ingenting finns kvar av mitt redan nermejade självförtroende.

Och sockerfria praliner är ingen lösning, de kan man nämligen också dumpa på!

Inte vända sig om...

Jag läste något så otroligt bra utav en människa som jag beundrar väldigt mycket. Det här med att fatta beslut och sedan inte vända sig om. Jag vet aldrig någonsin om jag gör rätt eller om jag fattat rätt beslut. Visst ibland kan det finnas en magkänsla där, men för det mesta så svävar jag runt i rymden med mina beslut. Viktlös liksom. Och då är det lätt att bestämma sig för att vänta istället med att fatta avgörande beslut. Det hela brukar leda till att någon annan fattar dem åt en och så blir det ändå inte som man tänkt sig.

Så jag bestämde mig för att göra upp med min rädsla och ångest och inte låta det vara så många lösa tåtar hängande efter mig och det jag bestämmer. Det visade sig att det tog inte så många minuter sen var det mesta fixat. Det innebär att det mesta av det där svarta otäcka som jag känner faktiskt är mina egna hjärnspöken som flaxar omkring.

Jag kom i alla fall en bit på väg i går och idag. I går tog jag fram träningskläderna och idag packade jag ner dem i en väska. Men jag tog inte väskan till jobbet för jag visste att idag skulle jag ändå inte träna. Nu tycker jag att det är synd att väskan är hemma för jag hade kunnat dra ner och göra ett pass bara för att...

Du är ful och förmodligen grön...

I går när jag var på väg hem från jobbet så slog det mig med sådan kraft att jag faktiskt sällan känt nåt starkare; jag vill inte operera mig! Det är tre veckor kvar och jag drabbades av dödsångest. Efter moget övervägande delade jag tankarna med sambon. Han brukar alltid vilja att jag tar den lätta vägen ut men i går sa han faktiskt; -"Ta det lugnt! Vi kommer att vara här och stödja dig!"

Det fick mig att slappna av resten av kvällen. I dag vet jag att jag har flera lösa tåtar som jag faktiskt måste dra i. Saker som jag inte längre kan låta bero...

måndag 6 september 2010

För svårt blir för lätt?

I dag fick jag följa Lilleman till skolan. För han ska till tandläkaren i eftermiddag och jag klarar liksom inte riktigt av det. Att följa med honom. Och eftersom han har världens bästa och engagerade pappa så får han göra det. Vi sprider gracerna och gör det som vi är bra på och i de luckor när vi båda två suger så delar vi på ansvaret. (Och det behövdes ingen politiker som bestämde att så skulle det bara vara...)

Men jag är inte bra på att följa till skolan heller. Vi äter ihop och vi stressar inte på morgonen, det går bra, men sen när vi är där. Det skulle ju vara en ögonlapp också! Den får jag cykla hem och hämta, för den fanns inte i mitt medvetande. När jag kommer tillbaka sitter Lilleman med några flickor och leker. Vi sätter på lappen. Efteråt sitter han ensam på en stol och försöker bläddra i en bok... Jag får svälja ner den där klumpen. Jag är stark för honom också. Och jag vet att jag säkert lägger in för mycket i det här, för mycket känslor, men jag vet hur det är att vara utanför. Eller att bli utanför. Och jag som har bestämt mig för att göra allt vad jag kan för att underlätta för min store underbare pojke är den som sätter på stigmat. En snabb kram och så vänder jag snabbt i dörren och cyklar i väg.

Återvänder till min egen värld och låtsas att mina intressen är så mycket viktigare och större. Fast innerst inne så vet jag.

Det var inte meningen...

Jag tog lite grekisk yoghurt med honung i. Meningen var att det skulle göra nytta i magen. Inte få mig att dumpa. Men det är försent nu, hjärtat skenar och ögonen går i kors. Hjärnan har smält bort... Kan inte koncentrera mig längre. Vill bara lägga mig i fosterställning och kvida!

Hur fungerar det för dig?

Jag borde ut och springa, äta mindre, drömma mindre om socker. Cykla, ro och basta resten av dagen. Men jag är rädd för att jag därefter inte orkar någonting mer. Jag kommer att vara tvungen att klä mig lite mer casual hädanefter. Så att det är lätt för mig att bara springa en runda.

I dag har i alla fall börjat riktigt bra! Och jag inser att det är tre veckor kvar!

Hoppas hoppas hoppas!

Jag slås plötsligt av tanken att jag vill det här! Jag är full av tillförsikt och inser att jag mina rätta talanger kommer väl till pass i det jag gör! Nu vill jag ut och fira och handla en affär! No bars hold liksom.

Avslappnad!

Jag har verkligen varit löjligt avslappnad den här helgen. Förutom att vi varit på kalas och ute och cyklat ett par rundor och kollat in lite nya hus, har vi byggt med lego. Hela helgen!
Det värsta är att jag blir helt besatt av det där legobyggandet, så när jag vaknade i söndagsmorse steg jag upp i arla morgonstund och började bygga. Huset börjar täckas med den ena skapelsen efter den andra. Det är verkligen otroligt att man kan bli så fast!

Nu är verkligheten här med vardagens små sysslor och jag inser också att jag faktiskt var på intervju i fredags och jag hoppas verkligen att den där tjänsten är vikt till mig just nu. Jag tyckte nämligen mot slutet så blev frågorna väldigt specifika ungefär som att de funderade på vart de skulle placera in mig... Men det händer ju så mycket under den där timmen och ibland drar tankarna mot att jag gjorde mitt livs föreställning och i andra sekunden så är jag typ sämst i hela Sverige på att bli intervjuad.

lördag 4 september 2010

Sömnbesvär.

Men blä vilken ångest jag fick när jag la mig i natt. Tänk om jag väger mer än vad jag tror och halvvägs in i operationen vaknar jag för att jag fått för lite sömnmedel. Eller att de, ve och fasa, väger mig innan och konstaterar att jag väger för mycket och slänger ut mig från sjukhuset? Eller att kirurgen säger att han inget kan göra för att jag är för tjock. Eller att jag vaknar upp när de skär i mig. Eller inte vaknar men känner när de skär i mig.
Jag är väl ganska cool om dagarna men så fort jag lägger huvudet på kudden mal tankarna. Jag väger för mycket!

fredag 3 september 2010

Skakig...

Jag darrar som ett asplöv... Men idag gav jag 110 procent!

Förberedelser.

Som vanligt så är det en massa förberedelser inför det man ska göra som man pysslar med. Jag har nu försökt förbereda mig inför jobbintervjun och det är konstigt men ju mer jag förbereder mig desto mer inser jag att det här vill jag... Det började nämligen mest som ett infall, att slänga iväg en ansökan liksom.

Och jag kommer att sitta där på intervjun och säga de mest rara saker om mig själv. Ibland är det ju tur att det är jag som går på anställningsintervju och pratar om mig än att sambon eller morsan skulle gå... (vilken jobbig tanke liksom)

torsdag 2 september 2010

Det hördes en skälvning från undre däck...

Det är svårt när de där sakerna som lindrade och fick tiden att försvinna helt plötsligt inte finns att tillgå. Eller de finns ju fortfarande där men kraften har avtagit. Förr kunde jag gå i affärer och kolla på kläder. Dra tyget mellan fingrarna och se potentiella möten i framtiden. Saker som hände. Känna det frasande, nystrukna, outforskade. Nu kollar jag på kläderna och jag ser trasor och fula saker som tar plats. Saker som inte borde finnas. Försvunna drömmar och pengar som gått åt till en ny fredagströja. Upprepningar och framför allt ett stort gäsp.

Jag brukar fly in i jobbet. Lägga min vinn om att vara noggrann och ge en bra förklaring så att kunden kan känna sig nöjd med ett svar. Eftersom jag förstått att de alltid velat ha ett svar. Inser att de inte vill ha nåt svar. De tar svaret och smular sönder det i små små bitar och analyserar bort minsta stavelse och betydelse. Skäller på mig för att jag har sett deras svagheter, skrapat på ytan för att jag har sett. Sår som ingen ska röra i.

Jag passar inte här längre.

Jag stoppar en godisbit i munnen och magvärken är där med vändande post. Inte ens du... suckar jag uppgivet. Vet inte vart jag ska vända mig.

26 dagar kvar!

Mindre än fyra veckor! Nu har jag börjat ta till mig informationen om hur lång tid det tar att läka och göra ont. Fast det känns fortfarande som att någon står bakom en glasvägg och berättar...

tisdag 31 augusti 2010

Jag och teknik.

Alltså jag har inga problem med tekniska prylar. Faktum är att hemma hos oss så är det jag som meckar ihop nya TV-n, pluggar in Wii- spelet och håller igång nätverket.

Not.

Eftersom jag inte vill surfa på jobbdatorn kom jag på att man kan ju skaffa en iPhone och lattja med den när man får tid över. Synd bara att det råder radioskugga över mitt rum, toaletten och sittgruppen utanför kopiatorn.

Suckande stänger jag av telefonen och bestämmer mig för att kopiera lite papper istället. Det är ju mitt jobb, liksom. Första kopiatorn börjar energiskt tugga i sig mina original. Så pekar den på att ett papper har fastnat nånstans och så visas en karta och bild ungefär på vart mina papper kan befinna sig. Jag börjar öppna, stänga och smälla igen lock på lock tills jag bestämmer mig för att strunta i den skrivaren och gå till nästa. Kopiatorn är felanmäld. Till den tredje är det kö.

Ja, jag jobbar på U-landskontoret ifall någon undrar.

Är glaset halvtomt eller halvfullt?

Jag funderade precis på det här med pengar (no kidding!).
Om man köper någonting på avbetalning som ska betalas av i minst ett år; så är ju det nästan detsamma som att man ger sig själv en löneminskning. Vilket torde innebära att lika bra som man förbereder sig för en löneförhandling bör man förbereda ekonomin för ett nytt inköp.

Och så kan man ju spara till saker och ting också. Fast egentligen, hur kul är det? Att spara till en ny soffa i tre år är ju samma tid som man kunde ha suttit i soffan, mysigt framför TV-n och njutit samtidigt som man sparade.

Fast då ska man ju ha klart för sig hur hög kostnaden egentligen blir för soffan. Är det räntor och avgifter inblandat bör man tänka in det i kalkylen också när man sitter och njuter i sin soffa.

Så gäller det ju att det inte blir för många soffor heller...

Inför operationen våndas jag naturligtvis för att jag ska betala pengar. Samtidigt som jag vet att det är livsnödvändigt för mig att göra den. Så egentligen går det inte att hålla sig kylig inför penningen, vare sig det gäller investeringar, lån eller sparande.

Konstig natt!

Natten har varit full av aktiviteter och då talar jag inte om de där av det lite trevliga slaget. Nej, Lilleman har legat och slängt sig från sida till sida i sin säng och det vaknar jag av. Sen behövde jag kissa. Och så behövde han kissa. Så var han törstig. Och jag törstig. Så låg han i min säng. Så hade jag plötsligt en armbåge i ryggen. Ibland låg han vid fotändan (och då knuffade jag tillbaka honom i sin säng...) Jag var hungrig någonstans däremellan och så drömde jag och vaknade av det.

Natten har varit ungefär som ett halvår. Den tog aldrig någonsin slut. Det var med en lättnandes suck jag steg upp en timme tidigare än normalt för det gick helt enkelt inte att ligga mer. Så metoden: "sova bort överflödiga kilon istället för att sitta uppe och äta på kvällen" funkar alltså inte längre.

Det är i alla fall premiär för skorna och då fattar väl alla att man knappt kan sova på natten för att jag är så förväntansfull! De är riktigt riktigt snygga!

måndag 30 augusti 2010

Huvudbryderier.

Ibland är det så skönt att använda huvudet extra mycket. Jag har precis gjort en ekonomisk uppdatering och jag konstaterar med liksom en axelryckning att jag lever på stor fot. Samtidigt så har jag en sån där härlig hål-i-huvudet-inställning att det löser sig. Och så nånstans gnager oron - fast jag är totalt oförmögen att göra något åt saken. Jag kan tex. tänka att den här helgen har jag verkligen avstått från att handla något, men så för jag över siffrorna i ekonomisystemet och inser att det jag tycker är att avstå från något skulle nog de flesta kalla överkonsumtion.

Minuten senare funderar jag på att boka de där billiga flygbiljetterna som SAS har släppt. Ja nånstans så är jag min fars dotter och jag är född med fler manliga sidor än kvinnliga, det har jag ju förstått. Med detta menar jag att kvinnor oftast är mer sparsamma än män.

Fixat!


Snart ska jag hit och lapa sol och få thaimassage! Uh vad gõtt det ska bli!

fredag 27 augusti 2010

Legobyggarn...

I går var Lilleman hos en kompis och lekte. Jag satt ensam i min tomma lägenhet och började växla mellan TV-kanalerna, Lilleman hade ju svikit vårt legoprojekt.
Så jag stängde av TV-n och satte på lite bra musik. Och började bygga tak på den där herrgårn jag påbörjat dagen innan. Satt alltså och lekte med lego när sambon kom hem...

Men jisses vad fast man blir i de där små färgade plastbitarna!

torsdag 26 augusti 2010

Hmmm...

Jag ska opereras! Jag känner mig helt tom/full/glad/förväntansfull/orolig/uttråkad/fattig/rik.

onsdag 25 augusti 2010

What to do...?

Jag får inte äta godis, inte köpa saker, vilket också innebär att jag inte får titta på saker för då vill jag ha. Jag får inte äta stora mängder god mat/fikabröd/glass.

Jag sitter på jobbet och är djupt uttråkad. Help?

Jag glömde att jag helst skulle vilja dansa vinnardans och berätta för alla att jag blivit kallad på intervju.

Vilket jag inte heller kan göra...

Släppa tanken.

Jag kan inte komma över det faktum att jag faktiskt dumpade på yoghurt. Ja jag förespråkar operationer - herregud jag skulle göra den igen om jag behövde. Men priset kan ibland kännas väl hårt.

Samtidigt som jag faktiskt måste underkasta mig och lyda! Det finns bara det!

Referenser.

När man blir intervjuad av sin snart före detta chef; hur gör man med referenser då? Bara en fråga...

Faktiskt trött!

B-lää!
I går satt jag uppe en stund och dreglade över hotell. Men saken var den att eftermiddagens händelser lade sig som en blöt filt över resten av vardandet och sög totalt ut varenda uns av energi som jag sparat under sommaren. Jag sjönk ner längre och längre i soffan och bjöd familjen på pizza för allt annat kändes oöverstigligt. Så sov Lilleman en orolig natt med flera uppvaknanden och jag fick trösta och krama flera gånger.

Känner mig helt förstörd. Inte blev det bättre av att jag faktiskt dumpar fett på yoghurten jag åt till frukost. Jag som skulle äta nyttigt och hoppa över brödet. Så blev det för sött istället.

Därför skulle jag faktiskt kunna somna här och nu!

tisdag 24 augusti 2010

Nagelbitare!

Jag har blivit kallad på intervju i nästa vecka. Med på intervjun kommer bland annat min nuvarande chef som har fått en ny tjänst som chef på sökta avdelningen att vara. Snacka om nagelbitare.

I och för sig har hon ju intervjuat mig förut så jag tycker ju att jobbet borde vara mitt. Jag är en optimistjolle, jag vet!

Andas igen!

Så har jag rett ut mina tankar och känslor inför det här projektet och jag har släppt det nu. Jag vill inte ha det i knät när jag behöver fokusera mina energier på det som är viktigt. Jag har pratat med de inblandade och förklarat hur jag känner. Så nu kan jag andas igen!

Nu tänker jag fokusera på framtiden och den intervju jag ska på nästa vecka!

Liten klump...

Jag är inte alls speciellt duktig. I princip äter jag hela kvällarna. Från det att jag serverat middagen och satt mig i soffan så är det ett enda skyfflande tills jag går och lägger mig. I går var det direkt obehagligt att gå till sängs för jag dumpade, frossade och mådde illa om vartannat för jag hade äppelklyftor i halsgropen. Kunde knappt andas på grund av det.

Så jag kommer att behöva ta ett krafttag om kvällarna också för det här funkar inte alls inför en bukplastik...

måndag 23 augusti 2010

Liite frustrerad...

Så lades det på mig ännu en sån där meningslös arbetsuppgift, eller bara nästan, eller först blev jag tillfrågad men sen skulle vissa frågor få svar. Så helt plötsligt landade uppdraget i mitt knä och jag kände att nej, det där kan vi inte göra. På min avdelning. Och allra helst inte jag. Så när jag ska backa då kommer kollegan. Lite yngre och med mer energi. Säger att om jag inte vill, tar hon gä-ärna uppdraget.

Fallhöjd i ekonomi går också att tillämpa i fallhöjd vad gäller arbetsuppgifter, uppdrag och yrkesrollsbeskrivningar.

Phu!

Verklighetsflykt...

Na jag tycker nog att vi ska genomföra en sluta-röka-kampanj. Det är inte sunt att röka!

Iiiih!

Det är måndag morgon och jag är kallad på intervju inom en snar framtid!
Detta öppnar upp för en radda möjligheter! Yes!

lördag 21 augusti 2010

Mer pengar!

Man skulle faktiskt kunna vända på steken och släppa tankarna fria och säga; jag är miljonär! Jag är faktiskt rik!
Om jag var miljonär skulle jag aldrig någonsin kunna tänka mig att börja slösa upp pengarna på en gång - för då skulle jag ju upphöra att vara rik. Nej jag skulle nog leva på en liten avkastning. Inte större än att jag kunde vara förvissad om att hela tiden fortsätta att vara rik. Samtidigt skulle jag förvissa mig om att jag och de mina hade det bra, med bra mat och bra fritid. Att ingenting fattas oss. 

På tal om det; i går kom jag till insikt och insåg att varför spenderar man mest pengar när livet är som lättast (semestern) men ska gneta och spara när livet är lite tyngre (höst och vinter)?

Musik

Lyssnar på härlig musik och inser musikens inverkan på mitt sinne. Jag är verkligen lycklig just ni - inser hur lyckligt lottad jag är som har min familj så nära mig och att saker och ting tycks lösa sig och pusselbitarna falla på plats. Det spelar liksom ingen roll att en del gamla spöken fortfarande finns som skuggor i mitt medvetande. Jag är lyckligt lottad. 
I går dansade jag till skön musik. Det var ett mirakel och jag inser hur mycket fantastiska saker som händer mig.

fredag 20 augusti 2010

Ge mig en påse att ventilera i!

Jag vet att jag säkert är helt ensam i världen med att tänka såhär; men oj vad lite pengar jag kommer att tjäna med tanke på hur mycket liv jag har kvar!

Räknat såhär: Min nettolön minus mina fasta kostnader är under en tioårsperiod 1 142 760 kronor. Detta skall räcka till ALLT!!! Ny bil, renovering av lägenheten, utlandsresor, mat, kläder och RUBBET!!!!

Ge mig en påse att andas i!!!!

Eller några extraknäck! Jag har inte tid att vara ledig för jag måste jobba ihop en hel hög med pengar så jag kan leva!

Det är så svårt!

Nej, det är så lätt!

Men inuti mig så sliter det och drar något fruktansvärt! Jag vet att jag kommer att bli belönad i framtiden - men just nu känns det inte så! Jag vill bli belönad här och nu!

torsdag 19 augusti 2010

Njuter...


Jag bladdrar visserligen ur mig många av mina tankar i min blogg men jag vill för säkerhets skull slänga in en liten brasklapp för den som undrar;

Jag njuter faktiskt av den här resan. Av att vara i häret och nuet. Att ha möjlighet att faktiskt göra ett avstamp, ett avtryck i tillvaron. Inuti mig själv är jag helt lugn. Ungefär som när man är totalt ensam i en simbassäng, dagen börjar gry och värmen börjar sprida sig efter natten, lugnt och skönt kan man simma längd efter längd i orört vatten...

I statens tjänst...

Ibland blixtrar det till och istället för det vanliga grå så käkar man lunch med någon som faktiskt har något att säga och som tar bladet från munnen. Intressant också att få dela tankarna med någon som faktiskt till viss del tänker lika som jag. Vilket innebär att jag återigen blir påmind om att jag inte är ensam i mina funderingar. Kanske ska jag engagera honom som karriärcoach? För just nu är det många såna tankar som pågår.

(Eftersom jag inte får tänka på godis, kläder, inköp av kläder, inköp av någonting öht eller glass och godis...)

Vackert skrivet!

Varför lever vi livet med skygglappar? Det är faktiskt enklare att se...

Min idol!

Go Julia!

Ny dag - nya tag!

I dag tycker jag att vi tar nya tag och verkligen undviker allt som vi förbjuder oss. Detta innebär att vardagslyx i dag möjligtvis kan bli att panta flaskor (men inte köpa något), tvätta en maskin och filosofera framför TV-n.

Eller varför inte läsa en bra bok, lyssna i hörlurar för det låter så bra och njuta av att garderoben är välfylld av sommarens fynd!

Jag behöver helt enkelt mer positivt tänkande runt omkring mig!

onsdag 18 augusti 2010

Tre timmar!

Jag försöker nu att inte småäta hela tiden utan jag ska försöka låta det gå tre timmar mellan varje mål.

HA!

Jag måste vara den sämsta tjockisopererade personen i hela Sverige! Alla andra medsystrar och bröder verkar kunna gå hela dagarna utan att deras kroppar säger ifrån när de är hungriga. Det gör inte min kan jag lova.

I dag åt jag gröt vid åtta - mätt.

Klockan elva åt jag lunch - mätt.

Klockan tolv var jag vrålhungrig och eftersom en kaka var det enda jag hade i väskan åt jag den.

Nu hungrig igen. Eller uttråkad. Eller stressad. Vem vet och jag är tydligen den enda som bryr sig också...

Vi har vackert väder!

Jag kan inte låta bli att förundras över att alla bekantskaper som man träffar har lyckats pricka in sin ledighet och ställe att befinna sig på till soliga och varma dagar. Naturligtvis börjar jag fundera en del på detta; varför är det så? Är en person som bestämde sin ledighet redan i mars när drivisen låg decimetertjock över hela landet mer lyckad för att den med någon slags fingertoppskänsla prickade in de soliga och varma dagarna vi hade?

Faktum är att det här med väder och att det ska vara soligt och varmt inte alls är en förutsättning för att något blir riktigt riktigt lyckat. Min första semestervecka befann jag mig mitt i London och jag var faktiskt nöjd med att vi hade lite molnigt och svalt de första dagarna medan alla hemifrån rapporterade om rekordvärme. Sen blev det ju varmt i London också och det är olidligt att shoppa när det är 32 grader varmt.

Väl hemma i Sverige var det flera dagar när vi skulle varit ute och seglat som solen stod högt på himlen och det var kav lugnt över havet. Inte en vind! Då kan man mest bryggsegla.

Jag är väldigt glad över att mina medmänniskor lyckades få de korta dagarna när solen sken och värmen spred sig i landet, tro inget annat. Min omöjliga önskan är väl snarare att perioden inte behövde vara så förskräckligt varm utan kanske mer utsträckt. Dvs att vi kanske har regn, drivis och rusk under fem av årets månader istället för idag tio.

tisdag 17 augusti 2010

På lunchen...

När jag kom från Hemköp med min sallad stoppade jag in ett par läkerol i munnen, tuggade tre sekunder och svalde. Insåg precis där och då att det var det första jag åt idag. Det skramlade till i tarmarna och plötsligt insåg även de att jag faktiskt vaknat och var på benen.

Det var ganska darrigt som jag satte ena foten framför den andra för att ta mig till kontoret och kunna äta min lunch. Note to self: mat innan läkerol...

Jag tvingar mig själv...

Nä jag får inte gå ut och gå och lämna skrivbordet. Nu är det allvar och jag får inte gå ut för då handlar jag saker för mina pengar eller hittar nya behov som jag vill uppfylla eller så äter jag. Inget av de där sakerna får jag syssla med just nu.

Därför knarkar jag bloggar. Inte beslut, siffror eller uppdateringar utan jag försöker metodiskt kartlägga vad min närmaste omgivning (via datorn) sysslar med. Och jag konstaterar att alla människor jobbar. Utom Katrin och Bingo som är på semester i Frankrike. Resten av hela Sverige jobbar och har inte tid att uppdatera sina bloggar. Om det inte är jobb förstås. Men då är bloggarna sååå otroligt ointressanta så att intresseklubben har inte alls lust att spela in nån film om det som skrivs.

Jag är uttråkad och sugen på processade kolhydrater.

Trolleri!

I morse droppade jag en droppe i varje ögon och voila! Fina färska ögon utan behov av någon make-up.

Nu fattas bara droppar mot ryggont och arbetslust också, så är saken biff!

Den bästa tiden är nu!

Tänk att leva i en tid där Jacob Hellman gör comeback och då man kan se Bob Hund på Grönan.
Konserten var i alla fall helt fantastisk och jag med flera njöt av att vara där och då! Efteråt gick man därifrån med ett leende på läpparna och utan några som helst bekymmer i fickan.

Klump i magen av allvar...

Jag börjar faktiskt känna mig lite orolig för min attityd. Inte för att jag är en slösa, det är jag absolut inte! Inget kan vara mer fel!

Nej jag är mer "Kung i baren". När jag har pengar lever jag som om det inte fanns någon morgondag och när jag inte har pengar så fixar jag det med. Men mitt stora problem är att det blir liksom inte så mycket sparat när man är Kung i baren. De där pengarna som skulle gått till grundplåten till en bil går till kaffe, godis, semesterresor och kläder. För att jag är totalt oförmögen att leva som den asket jag egentligen är. Jag är blott en statsanställd med en liten men fast inkomst; ingen miljonär, egen företagare eller på något sätt adlig med jord och skog.

Jag gick precis runt och klappade mig på axeln för att jag lyckats spara och vara duktig den här sommaren. Tills kontoutdraget kom. Och jag mindes. Att jag faktiskt spenderat som om jag vore Kung. Om så bara för en sommar... Och nu känner jag oron krypa på mig.

måndag 16 augusti 2010

Behöver jag?

Jag har allt jag behöver. Det är bara tiden och jag själv som sätter gränser för mina behov. Rent materiellt är i alla fall detta något som stämmer mycket väl.

Vad gäller övriga utmaningar funderar jag på om jag inte skulle behöva en karriärcoach som kan hjälpa mig att få fart på tankarna...

fredag 13 augusti 2010

Början på något nytt...

Jag vet inte om du är glad eller ledsen över att det är sista dagen på dagiset idag. Men jag vet att jag nu är på väg att hämta dig och att jag kommer att finnas för dig, med en axel att gråta mot eller en mage att kittla om du vill skratta. Min skatt...

Lämningar...

Det är fredag och värmen strålar från betong och asfalt och får storstadsluften att nästan stå still av trycket. Utanför Skatteverket/Försäkringskassans besökskontor ringlar sig kön av förväntansfulla besökare längs med huskroppen. Kön är lika lång och tyst, värmen lika tryckande som i somras till the London Dungeon.

Jag antar att upplevelsen kommer att bli densamma.

Problem med nuet.

Jag har problem med nuet. Jag skulle gärna vilja byta jobb, men samtidigt så ska jag operera mig om en och en halv månad med allt vad det innebär. Det känns inte så motiverande att byta jobb mitt i liksom. Samtidigt har jag svårt att njuta av jobbet just nu eftersom jag faktiskt vill lämna det. Då jag ändå försöker befinna mig i nuet blir det att jag ska handla en massa saker för att vara förankrad i här och nu. Därav misstänker jag att det här "leva i nuet" som vi får oss till livs egentligen är ett kommersiellt jippo påhittat av de som vill att vi ska handla. Kapitalisterna alltså.

Uppdatering: Samtidigt som jag skrev inlägget insåg jag att jag faktiskt kan använda nuet till att slipa på min CV, kolla annonser, odla en tanke på vad jag istället vill göra samt påbörja min livsuppgift.

Ett rätt!

När jag var i London disciplinerade jag mig i alla fall såpass att jag gick in på Boots och handlade ögondroppar. Och jag måste säga att jag är helnöjd faktiskt. Den första skönhetsprodukt (och jag lovar, jag har provat såå otroligt många olika produkter) som faktiskt levererar det den ska. Röda ögon blir klara och fina, istället för trötta morgonögon får man klara fina ögon. Jag behöver ingen make-up på morgonen när jag tar dropparna.

Dessa droppar har hjälpt mig hela veckan och utan dem hade jag nog återvänt till sängen mer än en morgon!

Liten blir stor!

I dag var sista dagen jag följde Lilleman till dagis. På måndag börjar han inskolningen till en ny och större skola. Det är spännande och pirrigt. Lägger liksom grunden till vuxenlivet på ett sätt man knappt förstår. Men det är ju här man formas. Jag är stolt över att få följa med min gosse på hans första dag på måndag.

torsdag 12 augusti 2010

Chimpansarmar och tom plånbok.

Lilleman fyller år om bara några få dagar och han är väldigt nervös, det märks. Han frågar om detaljer och vill vara säker på att vi har ballonger hemma. Han är inte lika solig som vanligt utan han är mer lynnig och rastlös. I går grät han i en timme då han insåg att han i sin nervositet bjudit sina kompisar en dag för tidigt.

Jag försöker dock göra mitt bästa för att hans dag ska bli så bra som möjligt. Som att köpa presenter. Jag är ju väldigt bra på att handla. Så nu är plånboken snart tom och jag ska försöka bära hem allt med lååånga armar. Jag har nämligen bara köpt jättestora saker.

Nuet!

Jag är ju blott en enkel människa som ibland funderar över saker och ting i livet. Hur saker kan bli enklare, roligare, bättre. Jag vet att när jag var arton så visste jag allt. Nu vet jag knappt något. Jag vet inte om de beslut jag fattar dagligdags är rätt eller fel. Jag har inget facit och ingen maggropskänsla (eftersom jag ju opererade bort magsäcken). När jag till äventyrs frågar runt omkring mig så vet ingen annan heller något alternativt alla är stensäkra på sin sak. Ibland blir det här med de dagliga besluten och att jag inte vet vilket som är rätt eller fel så oöverstigligt att jag knappt kan fatta några beslut alls. Det intressanta är att då jag är passiv är det också ett slags beslut som naturligtvis får konsekvenser (vem försöker jag lura egentligen?)

Jag försöker att så mycket som möjligt leva i nuet. Inte vältra mig i något som varit. Inte heller försöka se för långt fram heller. Men nu börjar jag mer och mer fundera på om inte det här med att leva i nuet endast är ett kapitalistiskt påhitt som pådyvlas oss vanliga arbetare för att vi ska konsumera mer just nu. För om man planerar en vettig semester i framtiden eller väntar på en operation så är det nästan omöjligt att sitta och leva i nuet. Naturligtvis längtar man framåt? Och det är ju i framtiden som alla möjligheter finns, inte här och nu? Eller är det jag som bokstavstolkar begreppet nuet?

Ny dag!

Jag vet att jag försöker slå bort och inte låtsas om verkligheten den största delen av dagen. Men verkligheten är här och nu och jag kan faktiskt inte låtsas att jag inte vet om det faktum att den jag lever tillsammans med är avundsjuk på mig / tycker illa om mig / vill mig illa. Ända sedan jag faktiskt berättade för honom att jag har sparat och inte slösat är det som att han ser på mig med ett nytt hat i sina ögon. Han exploderar för minsta lilla och i går fick jag höra att jag minsann är på honom och petar hela tiden. Fast jag bara upplyst honom om att det inte finns tassar under stolen. Och bett honom duka! Men det är väl inte att vara på en person hela tiden? Att sticka en person och tala om för honom hur dålig han är och vad han bör/inte bör göra.

Jag skulle snarare säga tvärtom; tack vare min tillbakalutade attityd så blir det knappt nåt kalas för vårt barn eftersom det i normala fall är jag som tar tag i allt och när jag inte gör det rinner saker och ting mellan fingrarna.

Bara sådär!

onsdag 11 augusti 2010

Rökning...

Jag måste bara gnälla över det här med rökningen också. Men vad är det med alla fina tonårsflickor och pojkar och det där fula de ska ha i munnen? För ett tag sen var vi på Quiz och jag lovar det kändes som att hela kvällen blev förstörd då bakgården, istället för att dofta varmt regn och öl formligen stank av ciggarettrök som låg som ett moln runt oss. Unga människor kedjerökte den ena giftpinnen efter den andra. Tillslut gick jag i alla fall därifrån för jag pallade helt enkelt inte med röken.

I går upplevde jag ungefär samma sak. Jag vallade femåring på Ung08 i Kungsträdgården och jag insåg att rökandet var väl utspritt även över våra 08-barn. Men är det bara jag som tycker att det ser lite tokigt ut med en femtonåring som står och suger på en äcklig cigg? Vad mig anbelangar så kunde tobaken bannlysas och förbjudas enligt lag. Jag hatar tanken på att min lilla oförstörda gosse ska växa upp med dessa illaluktande och giftiga stinkpinnar. Förbjud nu!

Fantastisk dag!

Jag hade Lilleman med mig till jobbet igår. Vi fick en totalt avslappnad och mysig dag tillsammans. Visst fick jag inget gjort men det var underbart att ha honom med mig. Det gäller liksom att hålla fast vid de positiva känslorna. Matmässigt gick det ju inte sådär jättebra i går. Jag är ju inställd på att jag ska svälta mig fram till operationen men efter min GBP så har jag helt enkelt lärt mig att äta lite för bra och regelbundet för att jag ska kunna falla till gamla vanliga spår där jag inte äter som jag ska. Nej tvärtom är jag som en klocka. Om jag inte äter frukost så slutar jag helt enkelt att funka efter en stund och när jag varken kan samla tankar eller mig själv så blir det kris.

Som nu... jag vaknar med rungande huvudvärk, trött och seg efter kvällens ätande och nattens svält. Jag vet knappt vart jag är på väg och jag känner att hela världen är till för att irritera mig nåt enormt. Då kan jag inte alls njuta av tanken på att jag för första gången på evigheter faktiskt har vita byxor på mig idag! Och att det är onsdag och världen knackar på. För nu börjar det bli bråttom med vissa saker.

Stavas födelsedag...

tisdag 10 augusti 2010

Ovänner!

Jag skäms över att erkänna att efter snart 18,5 år så kan min sambo och jag fortfarande inte prata med varandra. Vi har fastnat så långt in i våra gamla roller att jag inser att det finns ingen väg ut längre. Varje form av kommunikation slutar alltid med att vi antingen blir ovänner eller att sambon klagar över att han får för lite sex. Och där är våra låsta positioner.

Som i går. Trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte kommunicera med sambon så att Lilleman inte skulle höra eventuella planer fram och tillbaka angående hans födelsedag, och trots att jag vid varje tillfälle frågade om han hade tid att prata; så hände det sig ändå att sambon hasplar ur sig en massa frågor angående ett eventuellt kalas som han sedan inte kan infria utan som bara leder till besvikelse från vårt barn. Framför barnet. Naturligtvis vill jag likt en tigrinna skydda min ängling mot besvikelse och blir topp tunnor rasande på sambon som inte alls tagit hintarna om att eventuella diskussioner om ett kalas på lördag bör hållas bakom lyckta dörrar.

Ingenting som man kan sitta med TV, text-TV och tidning framför sig och haspla ur sig bara för att man vill visa sig duktig eller "brainstorma" som det så fint heter.

När jag sedan vill bryta bråket innan det kommer polis och brandkår genom att gå ut eller åtminstone få sambon att gå ut för att lugna ner sig så funkar inte det heller. Vi får inte gå ut. Jag säger bara suck och stön för jag orkar faktiskt inte ha mitt liv så här längre. Jag gör snart vad som helst för att slippa härifrån.

Detta från en man som bara någon dag tidigare sagt att han tyckte det var tråkigt att vara själv när jag och Lilleman var på semester och han jobbade. En man som därefter fortsätter i precis samma gamla vanliga banor och spår och fortsätter att leva ungkarlsliv fast han har barn och kvinna under samma tak. Men vi får väl se hur länge det går att leva så. Jag har i alla fall ruttnat för länge sedan!

måndag 9 augusti 2010

Ett djävla tjat!

"Amen har hon inte tjatat nog om överviktsoperationer och skit snart?" tänker säkert många nu när min blogg helt kommer att förvandlas till upploppet inför bukplastiken. Innan operationen ska jag gå ner några kilon, fortsätta att vara frisk, stark och pigg och glad som jag är nu.
Pengar måste sparas en masse och jag måste bli godisfri (igen).

Jag har haft sommarledigheten på mig att tänka och vända och vrida på argumenten i mitt huvud (eftersom ingen människa runt omkring mig på allvar vill bolla idéer). Men jag har kommit fram till att jag måste göra bukplastiken för min egen personliga del och att jag kommer inte att få en ledig stund i huvudet förrän den är gjord. Förmodligen inte efter heller men jag tänker inte bejaka detta faktum just nu. Men vad man kan göra med de pengar som den där plastiken kostar mig är väl det som svider allra mest. Jag tänker bilar, resor, upplevelser, renoveringar, möbler och hus och radhus. Men sen är pengarna borta och jag sitter där med min vardag och med mitt liv och ska försöka leva det på nåt slags vettigt sätt.

Det blir en operation i alla fall. Sen... en gång i framtiden, då kan vi snacka ny bil, resor, hus och liv.