Beroende - troi 5-0

Beroende - troi 5-0.

Jag förlorade visst igen...

Jätten gluff gluff.

Det är alltså jag.

Jag kan ju inte ha en blogg och låta det passera att jag just nu känner mig som typ den sämsta, äckligaste och fetaste människan i hela universum. Så fort jag kommer hem ska jag slänga mig på sängen och sova bort sommaren. Som jag har längtat till.

Nej visst. Jag är ju småbarnsförälder och till på köpet sambo. Det blir fan inget sova för mig. Inte ens vila antar jag...


ASKUNGEN!!!!

Feet from hell.

Jag kan ju inte låta sommaren passera såhär utan att ens nämna mina fötter med ett ord. Mina fötter är nämligen en historia för sig.

När jag var tonåring grät jag över hur mina hemska föräldrar överhuvudtaget kunnat överväga att skaffa en flicka med de där fossingarna. Mamma har stora klumpfötter och pappa brukar parkera sina kanoter i hallen. Till på köpet har jag ärvt pappas höga vrister.

Vilket gör att ungefär alla skor är för små för mina fötter. Dessutom växer de ännu lite mer i värmen.

Men. De är ömhudade till på köpet. Så fort ett par skor inte sitter som en liten gjuten sammetsväska om fötterna så värker det och kliar och jag kan knappt ta ett steg.

Numera är de kolsvarta också. Eftersom ett par utav mina sköna sommarskor färgar av sig på foten. Och skorna är svarta. Mina hälar är svarta. Tårna är ömma. När jag sätter på mig sandalerna ser alla mina svarta hälar.

Så såg du nån i kjol med svarta hälar som förvirrat gick runt med sina innerskor (och ändå fick skoskav)..? Det var jag. Alltså.

Skadad

Såhär i värmen så är ju varenda man crewcut, vit kortärmad skjorta och brunbrända muskulösa armar och solbrillor. Detta gör att jag skärskådar varenda finger efter en tatuering.

Jeeez. Jag blir så trött på mig själv.

Och väldigt varm...

Billie Jean...

När 80-talet slog igenom på riktigt, dvs när jag började lyssna på musik som inte var direkt relaterad till mina föräldrars musikssmak. Det började med Billie Jean. Det kom en tv-kanal där de bara spelade musik och den gick där jämt.


Sen kom ju Blue monday och too shy och jag blev synthare.


Men jag kommer alltid att ha ett speciellt förhållande till Michael Jacksson. Hans musik har tröstat mig många gånger, fått mig att skratta, njuta och sjunga av glädje. På dansgolvet dansar man till sunshine, moonligt and a boogie.


Och nu har han gått ur tiden. Det är verkligen en chock!

Springa in i en vägg.

Det känns faktiskt som att jag har sprungit in i en vägg. Förmodligen lider jag av vätskebrist också, men just nu räknar jag sekundrarna innan jag får gå hem och vila mig i soffan. På kontoret där jag sitter är det just nu 25,6 grader och det skulle vara intressant att höra vad de som värnar om arbetsmiljön så himla mycket skulle säga om de kom in i mitt rum. Men det är ju ingen här för det är semestertider.

Funderingar inför semestern.

Egentligen är det underligt hur tankarna svänger så fort värmen kommer och det börjar bli dags för semester. Jag har i princip inget köpbehov av saker just nu, även om jag inte direkt slutat handla något. Men jag tittar på kläderna på rean och inser att det är så mycket att det skulle ta mig eoner av tid att gå igenom. För att hitta det där. Känns bättre att gå hem och glo i min egen garderob.

Samtidigt blir jag lite sorgsen av det för jag inser hur mycket kläder jag har som varit "måsten" och där prislapparna fortfarande sitter kvar. För fina att använda? Nej, passar helt enkelt inte in i min livsstil med kontorsjobb och som småbarnsförälder. Som hellre njuter på landet än på en rökig pub. Konstigt nog är mina kläder alltid snygga kläder att stå och hänga på en bar med.

När jag sen ska gå på bar, en gång i halvåret, då har jag ingenting att ta på mig. Snurrigt helt enkelt.

Men nu känner jag mig ganska trött och väldigt lat och jag vill egentligen bara hem i hängmattan och njuta av en iskall och god drink.

Hög på jobb!

Klockan är knappt lunch och jag har hög puls och ett driv i kroppen som gör att jag kommer att få svårt att få ner någon mat idag. Mina händer skakar av arbetslust. Jag känner mig hög på jobb.

Jag sitter här på min stol, jobbar, besvarar mail. Är stentuff och visar folk lagboken. Raljerar över händelser. Pratar och skrattar bara lite för högt. Men jag känner igen det. Jag är hög!

I normala fall brukar jag känna såhär ibland när jag festar. Eller när jag handlar nåt fint. Eller går ner i vikt sådär jättemycket på en gång.

Jag är nog fullkomligt odräglig att ha att göra med. Men jag tror jag håller på att konsumera upp mitt jobb just nu. Och jag njuter. Åhh vad härligt det är att flyyyga!

På håll...

På håll såg det precis ut som att det var du. Mitt hjärta studsade en halvmeter och jag sträckte genast på mig mer än jag brukar. Drog in magen. Handen genom håret. Det går automatiskt så fort nån intressant närmar sig. Håret. Man leker liksom med en slinga.

Jag försökte kika, se om det kunde vara sant. Vill ju inte verka framfusig. Jag kände hjärtat slå bekanta slag, ja det var ett tag sedan.

Det var inte du. Men tanken på dig, drömmen om dig lever kvar inom mig. Och jag vaggas mjukt i min säng och drömmer om dina ögon.

Sommartider!

Det tar en halv evighet att ta sig till jobbet. Nu står man utanför och väntar på bussen, sitter på perrongen i Svedmyra i åtta minuter. Bussen från Slussen är fortfarande hyggligt snabb på att komma iväg, men stannar som vanligt vid varenda mjölkpall. Detta innebär senare morgnar än normalt och man invaggas i nån slags låtsad trygghet att allt är lugnt.

Det är det alltså inte. Såhär fyra dagar innan semestern har jag blivit beordrad övertid. Jag som tänkt lägga lite kvällstid på att komponera ihop en vettig packning till semestern. Och lite bokföring, handpåläggning på städningen och en middag ihop med goda vänner.

Ja det kostar på att ligga på topp. Men snart är det semester!

Vilken helg!

Allt är som ett stort och härligt äventyr när man är och hälsar på i Orrefors och bor hos pappa. Min far är en väldigt speciell och underbar man. Han är väldigt upptagen väldigt ofta, men när man träffar honom och han verkligen har tid för en, då är det som att tiden står stilla och allt är ett enda stort äventyr där ingenting är omöjligt. Han är den mest generöse man kan tänka sig.

Jag känner mig utsövd och bortskämd efter helgen och jag har så mycket minnen som jag sitter och småskrattar åt hela tiden.

Mini Cooper

Snart går hyrbilen ner till ett somrigt Orrefors. Jag kikar ut genom fönstret och längtar faktiskt härifrån redan. Så när vi ska ut på sommarvägarna så hoppas jag att all trafik lugnat ner sig.

Så vi får en behaglig och snabb resa ner från Stockholm.

Förresten har jag resignerat vad gäller det här med bil...

Hyrbil, tågresor, flygresor för att få ihop sommarsemestern är ju inte heller speciellt billigt. Ifall det var nån som trodde det, alltså...

Godisköp.

Jag funderar på en sak när det gäller köp av godis. Varför köper man aldrig fyra bitar av det godiset som man verkligen gillar? Varför tar man istället tre goda och fem andra. Som man inte gillar lika mycket. Som utfyllnad i påsen.

Det sjuka i det hela är att man äter först de lite äckligare godisbitarna och sparar de godaste till sist. Sen sitter man och njuter av sina tre goda godisbitar.

Det låter helt sjukt i mina ögon. Men visst är det så?

Planering inför semestern.

Jag tycker att det är helt underbart att för att semestern ska bli så bra som möjligt så måste mycket planeras. Det ska hyras bil och hus. Bokas flygbiljetter och tågbiljetter.
Ringas till släkt och vänner.

Men sen så... kan man ta en margarita i värmen...

Är det värt stressen?

Ja vi är ju utan bil nu.
Ingenting har hänt utan den står fortfarande på verkstaden. Men vi kommer förmodligen inte att reparera den.

Men oj vad stressigt det är att inte ha bil. Det är en massa resor som ska planeras och så blir det ju när jag ska jobba, sonen ska till logopeden på söder och sambon ska köra upp i Sollentuna. Helst skulle det ha pressats in ett besök till verkstaden för att hämta upp barnstolen också. Men jag tror vi får skjuta det till morgondagen, annars kommer ingen att orka med det här. Hjärtinfarkt nästa.

Det värsta är att här har man nu övergått till sommartidtabell vilket innebar att när vi hade varit hos våra kompisar på middag igårkväll fick vi sitta med lillgossen på busshållplatsen i Älvsjö och vänta i 18 minuter... Den som har varit där nån gång vet att det är typ världens tråkigaste plats med verkligen ingenting att göra eller se i väntan på bussen.

Stress...

Det börjar närma sig semester och då skall alla klämma de sista små dropparna ur en. Synd bara att man var en urlakad trasa to begin with...

Men jag prioriterar och är faktiskt riktigt bra på att koncentrera mig på en sak i taget...

Penningslukaren.

Jag och sambon har ägnat helgen åt att räkna på vad vår bil hittills har kostat oss. Vi kom fram till att under de sex år vi har haft den har vi betalat minst 440.000 kronor!

Bilen kostade 135 tusen, på avbetalning har den kostat 156.000 kronor.
Service och reparationer: ca 75.000 kronor
Bensin, försäkring, parkering, däck, böter och vägskatt, kort sagt, kostnader vi inte skulle haft om vi inte hade haft bil: 209 000 kronor.

För det har vi kört 8.500 mil.

Bilen har alltså kostat oss cirka 73 300 kronor per år.
Eller 6 111 kronor per månad.
Eller 51,76 kronor per mil.

Vi köpte en BMW som var lätt begagnad och vi har skött den som en bäbis sedan dess, dvs reparationer och service på auktoriserad verkstad. Från början var tanken att vi skulle köpa en fin bil, serva den som man ska och därmed ha friheten bil med ett ganska okomplicerat ägande och att alltid kunna lita på att den finns där. Vi känner oss väl lite lurade på den punkten. Vi har nämligen aldrig satt oss ner och räknat på vad det verkligen kostat oss att reparera alla fel vi råkat ut för.

Det har dock varit helt underbart att köra bilen; vår silverpil. Den har limousinkänsla med sina härliga skinnsäten och superpigg motor. Vi har verkligen älskat att glida omkring i den. Det första året överraskades vi ständigt av alla nya finesser som vi hittade.

Därför kan jag här och nu inse för mig själv att äga en bil har inget med förnuft och plånbok att göra; utan är helt och hållet än känslotripp. Och jag skulle göra om det med en gång!

Därför vill jag ha en bil igen. Men en ny bil den här gången...

Och våga inte ens tänka tanken på vad vi hade fått om vi reparerat lägenheten för samma pengar. Eller köpt en stuga...

Sista beställningen.

Det ser ljusare ut nu även om själva vädret är instabilt med tunga svarta moln och regn.

Den här veckan är snart över och jag är grymt trött. Jag letade till och med fram en gammal tröja från min "tjockistid" eftersom jag knappt orkar ha kläder på kroppen och än mindre nåt som sitter åt. Eller är fint. Det är tangentbordet som håller mig uppe och slutar jag skriva så ramlar jag ihop på skrivbordet.

Jag pendlar i humöret och faktiskt så längtar jag efter en tur i min sköna pengaslukare till bil. Och om vi bara lägger ner en massa tid så kan det faktiskt bli så att jag får ta en tur i den igen. Det tackar vi för!

Köp nåt, det känns bra ett tag!

I dag gick jag runt i vårt centrum för att köpa mig lite tröst. Insåg lite sötsurt att jag inte skulle bli lyckligare om jag köpte nåt. Såg sakerna för vad de verkligen är; pengaslukare. Det låg fina kläder i långa rader och snygga skor. Jag såg dem och såg prislappen. Och såg garderoben där de kommer att hänga. Vände på klacken och gick.

En fallen hjälte. Jag står där, övergiven med vingarna släpande i marken. Klarar inte ens av att köpa en tandborste för att rena mig. Inte ens på apoteket känns de prisvärda.

Det känns som att jag har socker i lederna. Det klibbar och jag kan knappt röra mig.

Men det verkar ju vara en bra strategi. Ska kanske prova den på godis också?

Offerkoftan av!

För mig är det lätt att sätta på sig offerkoftan, speciellt när jag känner mig liten och utsatt. Då svänger jag från att vuxet ta ansvar för mig och min familj till att känna den där smygande känslan av att jag är ett offer. Jag vill egentligen bara rulla ihop mig till en boll och gråta. Just nu tycker jag väldigt synd om mig själv.

Källa ett till det dåliga måendet är att jag faktiskt inte äter som jag ska. Jag är överviktsopererad och viktstabil sen nåt år tillbaka. Men precis som alla andra kan jag gå upp i vikt om jag inte sköter mig. Och det gör jag ju inte. Jag moffar i mig ungefär allt jag kommer åt. Detta är en ond spiral som jag hamnar i då och då. För äter jag dåligt, mår jag dåligt och då äter jag ännu sämre, vilket gör att jag mår ännu sämre, osv.

Källa två är att jag likt en struts gömmer huvudet i sanden och inte fattar de där viktiga besluten som jag måste för att komma någon vart. Jag tror att besluten som genom ett magiskt trollslag ska komma till mig. Det gör de alltså inte. Beslut är man tvungen att fatta, hålla ihärdigt i och inte tappa kontrollen över. Tror man att det en dag ringer på dörren och så kommer ett beslut in över tröskeln, så får man vänta ohyggligt länge. Detta innebär att om man vill resa någonstans måste man själv bestämma hur var och när. Därefter måste man själv boka och betala sin biljett. Det kommer alltså ingen biljett genom brevlådan bara för att man vill åka någonstans.

Källa tre. PMS. Eller nja. Jag är ju mitt upp i det. Tjohoo!

Därför har jag bestämt mig för att jag måste ta några viktiga steg idag.

Jag börjar med rening. Jag måste nämligen rena mig från den här känslan.

Ett inköp.

Eftersom jag också fick en massa pengar tillbaka från skatten (tjohoooo) hade jag bestämt mig för att eftersom jag överlevt den här ganska tuffa perioden skulle jag få köpa den hett efterlängtade BH:n, den som gör att jag kan ha andra halvan av garderoben. Dessutom skulle jag få belöna mig med en ny topp, gärna en långärmad tisha i tunt tyg.

Jag gick in för att köpa en bh i en affär och den lite äldre damen som huserade i omklädningsrummet ville naturligtvis mäta mina boobisar. Jag sa tack men nej tack och hon fick istället min storlek muntligen då hon envisades. Hon kom en stund senare tillbaka med en annan bh än den jag provade. En som inte är så fin men jösses, den var som fastväxt! Kunde knappast sitta bättre. Jag hoppade upp och ner och inget hoppade ut eller åt sidan. Jag hade nog kunnat hjula utan att nåt ramlade ut. Jag tackade för väl utfört arbete och gick iväg med min lilla raring.

Tishan då? Näe. Nåt sånt finns inte att uppbringa en sommar i Sverige.

Det blir aldrig som man tänkt sig!

Det kan bara bli såå mycket bättre! Jag känner att jag nu sitter på en våg och den bär mig fram mot nya äventyr.

Jag brusade upp mot en kollega som jag anser är en energimagnet. Men det resulterar ju bara i att det är jag som står med byxorna nere vid knäna. Så jag bad om förlåtelse och försökte ta mig tid att lösa hennes problem. Nu känner jag mig stärkt efter mötet.

Det var i alla fall lätt att stiga upp i dag, gårdagen var nog årets lågvattenmärke men jag tänkte att nu är snart dagen över. Mot slutet drack jag enorma mängder vatten för att inte äta mig igenom hela kvällen. Man kan ju inte gå och lägga sig när man kommer från jobbet för att dagen är skit!

Yr i mössan...

På grund av sjukdom fick jag idag dubbelt så många beslut att fatta idag. Just nu har jag en kort paus men snart dyker jag ner i det igen. För att överleva tänker jag på morgondagen. Å den ljuvliga...

Miniracing.

Lilleman tog god tid på sig att somna igår. Han låg med sina stora blå ögon vidöppna och man såg hur han låg och tänkte.
"Jag tänker på ingenting..." sa han när jag frågade.

I morse var han uppe med tuppen och skulle köra några varv på sin racerbana som vi byggde upp igår. Den tar upp precis hela golvet i hans rum och därför brukar den ligga i en kartong. Men igår hade vi väldigt kul med den. Vi tog några varv till nu på morgonen.

Jag älskar att köra bil. När jag var yngre körde jag miniracing två gånger i veckan och jag var ute och tävlade när tillfälle gavs. Den hemliga anledningen till att jag vill bo större är att jag vill få plats med en riktig miniracingbana där jag kan få köra varv på varv. Och känna lukten av lödtenn när man får löda ihop sin kraschade bil!

Jag hör skrattet!

Just nu sitter någon och garvar läppen av sig åt mig och mina förvirrade tankar. Jag kanske är påverkad av magvärken också. Saker och ting drar framåt och bakåt och det går verkligen inte att göra någon tolkning av det som sker över huvud taget.

Men bilen står återigen på verkstaden. Den här gången är det frågan om den kommer därifrån. Jag ska inte förneka att jag är oändligt trött på den och hur mycket den kostar oss.

Så kommer man ut och det hällregnar på en. Det ser ju onekligen ljust ut det här!

Nä jag tror jag begraver mig i jobbet istället.

Min verkliga utmaning...

Min verkliga utmaning består inte alls i om jag klarar av min ekonomi, vikt eller jobb. Utan den ligger i familjens sköte. Här har jag fått en riktig utmaning som heter duga.

Sen jag skrev morgonens powerlist har följande hänt; jag har insett att ekonomibitarna som jag tänker på hela tiden kommer att lösa sig som genom ett trollslag. No problems där alltså. Trots att det är det jag ligger och är sömnlös över.

Sambon däremot kuggade uppkörningen. Och på väg från Södertälje lyckas han få vår bil att börja koka. Så ringer han och är skitsur och undrar om han ska köra bilen till skroten på en gång eller ringa bärgningen. Jag föreslår slutligen att han kan ställa bilen, åka kommunalt hem, så får jag åka och hämta bilen när den svalnat av. Då blir han ännu surare. Då hade jag redan skällt ut honom en gång och sms-at ett förlåt...

Samtidigt står sjuklingen som nu är frisk för flera samtidigt och gapar i ena örat hela tiden. Tills jag får ett vansinnesutbrott över honom... Så nu har jag skällt flera gånger. Och ätit mer godis än vanligt för jag blir så otroligt upprörd. Och dumpat.

Men imorgon är det jobb. Och snart fem veckors semester med familjen...

Veckans powerlist:

Betala in krediten.
Sambon klarar uppkörningen.
Överföring senast onsdag 10/6.
Sambon klarar de skriftliga proven.
Lilleman får hålla sig frisk i veckan.
Fixa jour till fredagen.
Bokföringen går igenom.

Visst låter det enkelt...

Söndagsblues...

I fredags gick jag tidigare från jobbet för jag mådde verkligen öken och insåg efter en stund i vilorummet att jag måste hem. Hela veckan har varit alldeles utmattande och jag kände att jag hade sjukdom på gång i kroppen.

Nationaldagen firades i pyjamasen. Jag gick här hemma och vräkte i mig godis och andra onyttigheter. Lilleman blev också sjuk och spydde ner baksätet på bilen. Vi fick bära in honom och han var helt borta i feber. Så vi satt här på kvällen och viftade med våra flaggor...

I dag tog vi en liten promenad på Södermalms små trånga bakgator och tittade på pyttelilla huset och utsikten. Vi åt en helt ljuvlig glass på Fjällgatan. Oj vad god den var. Italiensk hemgjord glass och jag var helt tagen av den ljuvliga smaken. Vi delade naturligtvis en och när Lilleman tackade nej till glass förstod jag vad det var frågan om.

Han somnade på vägen hem och nu kollar vi in valvakan och har njutit lax med fetaoströra. Jag samlar kraft inför kommande vecka. Veckan innehåller en del utmaningar men jag vet att nästa helg kommer vi att vara glada och njuta av ännu en helg!

Killed by death...

Jag känner mig fortfarande väldigt utmattad efter den gågna veckan och jag har sovit och ätit och druckit kaffe.

Jag skulle här lagt upp en video med Motörhead, men ärthjärnan som lagt upp den på youtube har klippt slutet och då känns den ganska poänglös (ni som sett hela vet vad jag menar). Och så ville inte blogger att den skulle ligga här för den är tydligen skyddad. Fan jag börjar snart hata internääät för man tror man har frihet, man vill göra något och så stoppas man alltid.

Men alla ni som vet. Föreställ er en av de bästa videorna som finns med Motörhead och ungefär så känner jag mig just nu. Urlakad och använd. Totalt utan energi...

Ace of spades...

You know I'm born to lose,

and gambling's for fools,

But that's the way I like it baby,

I don't wanna live forever,

And don't forget the joker!

Jag har skickat iväg bokföringen till revisorn och i kväll åker vi över med pärmarna. Det känns så otroligt skönt att få lämna iväg det. Jag har gjort mitt bästa och suttit och svettats över siffrorna. Det värsta är att jag är ju siffermänniska, så när jag väl dyker in i det är det kul. Men i gårkväll var det ett massivt motstånd inom mig eftersom jag var mentalt oförberedd för ännu en nattmangling.

Jag ringde revisorn och nu är jag alldeles hög för jag har ju telefonfobi för såna saker. Men det går inte att smita undan och låta nån annan ta ansvar i och med att det nu är jag som styr min skuta; jag är vuxen och tar ansvar för mig själv, min ekonomi och min familj.

Det går helt enkelt inte att smita undan längre.

Nattmangel!

Efter ytterligare en sen kväll börjar jag känna mig lite mör i kanten. Men igår gick vi igenom bokföringen en gång till för en finslipning. Det tog lite längre tid än beräknat så det blir en fortsättning även i kväll... *gäsp*

Positivt har varit att sambon två dagar i rad har jagat hem och lagat käk åt hela familjen! Det måste vara rekord!

Varning!

Jag vill utfärda en varning; jag var inne på Zara på lunchen och de har en avdelning med skitsnygga tröjor och klänningar i reptilmönster och nitar och jag har lust att byta ut hela min garderob. Men det går ju inte.

Men jag vill i alla fall varna alla som har cravings för det lite mer slitna modet som gäller i sommar. Gå in på Zara på egen risk! Nu är ni i alla fall varnade!

Mötesdisciplin

Jag har precis kommit från ett sånt där möte där man är helt dränerad på energi efteråt. Jag ligger som en blöt fläck över skrivbordet och jag tror nu att jag har snäst åt två oskyldiga personer.

Förklaringen på varför jag känner mig så missförstådd beror i mångt och mycket på att när jag försöker vända och vrida på saker och ting för att se informationen vi får ur mer än ett perspektiv, dvs ordalydelsen så som den är; så tror en del människor som inte lyssnar riktigt för att de är så upptagna av sig själva och det de tänker säga i nästa mening, att jag inte förstår. Och då säger de samma sak fast t.y.d.l.i.g.a.r.e. Men det de inte förstår är att jag har förstått ganska mycket mer än dem och redan håller på att analysera vad detta innebär för framtiden och att det är därför jag vänder och vrider på frågor. För att få andra att se vad våra små möten faktiskt innebär för alla berörda parter.

Jag drar faktiskt slutsatsen att jag är för bra för mitt eget bästa. Eller är fel person på fel plats eftersom jag har en potential nu som inte tas tillvara. Djävligt sur blir jag i alla fall.

Nu äter jag havrekakor bara för det.

Snart klart...

Jag hade inte tänkt lämna skrivbordet förrän allt var klart, och vid tolv hade jag faktiskt lagt in allt i systemet. Alla papper är där och i kväll så är det lite fine-tuning kvar och sen ska allt till revisorn.

När detta är över kan jag säga att jag har gjort mitt vad gäller ideellt arbete. Nu börjar snart livet! Och det ska bli så skönt!

Sambon var jättestöttande och la barnet och lagade mat till oss hungriga och fixade med kaffe. Han sa till Lilleman att inte störa mamma. Utan den supporten hade det aldrig någonsin gått så snabbt som det gjorde! Tack älskling!

Faktaklubben antecknar.

När jag gick i småskolan, 3-5 klass antar jag, jag har inte sån örnkoll när det hela skedde; stod det att läsa i biologiboken om räven:

Räven äter sorkar och det och sånt.

Tänk den där lilla meningen borrade sig in i mitt medvetande likt en liten envis fästing och har suttit där i cirka 33 år utan att försvinna.

Och med denna mening kan man sammanfatta 12 års grundskola:

Räven äter sorkar och det och sånt.

Jag har alltid funderat på vad det står för.

Sprängd anka till lunch...

Det blev det inte. Men efter att ha gått förbi femton lunchställen slutade jag inne på Konsum och jag köpte pastasallad med kyckling. Men om man vill ha en hel kycklingfilé och inte tre små skrämda bitar och dessutom fetaost, måste man köpa en burk fetaost bredvid. Och vill man ha vinägretten så får man nöja sig med tre kycklingbitar och så vidare.

Jag sitter nu ganska nöjd efter lunchen och inser att jag måste göra grön pesto och sen koka pasta och göra min egen pastasallad. Så kan jag varje dag gå direkt ut i kylskåpet och knåpa ihop min egen pastasallad med precis så mycket kyckling och fetaost som jag vill ha. Jag gillar verkligen inte kompromisser!

Tinnitus i hjärtat...

Vaknade tidigt i morse av att det ringde i elementen. Insåg när jag stoppat två öronproppar i öronen att det var i mina öron det ringde. Jag låg och lyssnade på ringningen men somnade sedan så småningom.

Idag har jag spelat musik på liite lägre volym. Tänker att jag vill ju att min hörsel ska räcka till ett tag till.

Igår var det fest; helstekt ankfilé med ljuvlig sås, pannacotta med rabarber- och bärkompott och goda viner till.

I kväll är det föreningens årsredovisning som gäller. Jag ska mata in varenda siffra tills allt är klart. Vi får väl se hur länge jag blir vaken...

Vilket väder!

Jag njuter i fulla drag!

Jag fick bland annat en zen stone i morsdagspresent. Och om nån nu undrar vad det är så är det precis vad det låter som; en Zen Stone. Man blir härligt avslappnad och njuter av naturen med den på sig.

Jag tog en extra lång lunch och gick ner i Nacka strand och så följde jag strandremsan längs med hela vattenlinjen och upp i skogen upp på ett berg, där stod jag och såg ut över det blå. På ett ställe låg några husbåtar utslängda. Jag tänkte att fan! så här ska ju livet vara.

Inte en massa upprepningar av det man gjorde igår utan saker som naturligt följer på det man gjort. Så om man vaknade ombord på en husbåt så får man stiga upp och sätta sig på däck och fiska upp dagens lunch.

Jag har planerat nåt supergott till middagsbjudningen ikväll. Inspirerad av det jag hade i lurarna under promenaden: "en dag ska ni alla få sprängd anka till lunch. Jag har den fasttejpad runt kroppen!"

Åh det ska bli så gott så varenda smaklök härifrån till Hongkong ska gråta ikapp av längtan!