Äntligen!

Fick jag tummen ur och kom iväg till apoteket för att köpa lite viktiga saker.

Fick den här och tyckte den passar väl in på mig?

Birgittas dag

Idag är det Birgitta som har namnsdag. Det känns som ett tufft och hårt slag. Och jag inser nu att hon faktiskt har varit död längre än hon hann leva. Hon var tjugo år när hennes före detta bestämde sig för att hon hade levt klart. Jag antar att han lever och har hälsan fortfarande?

Jag var själv ung när hon så snabbt rycktes ifrån mig. Hon var faktiskt en stor del av mitt liv. Det är verkligen få människor som man har i livet som finns där vid ens sida i princip vad man än hittar på. Men hon var faktiskt min. Bytte inte kompisar vind för våg eller dumpade en för att man inte var kul nog.

Faktum är att sen hon blev mördad har jag känt mig tom och halv.

Jag blev nämligen oerhört mobbad när jag var yngre. Vart jag kom fick jag höra okvädesord om hur jag såg ut eller vad jag bar för kläder. Människor som ville umgås med mig fick snabbt höra att jag var den lilla stadens fetto. Och då var jag inte ens tjock, vilket så här i backspegeln är lite skrattretande. När jag vände mig till vuxna såg de chansen att utnyttja en ung människa och jag fick snabbt lära mig en ganska hård läxa.

Jag hade ju kusinerna som säkerhetsventil. Hos dem var jag alltid en glad och avslappnad människa med kul idéer. När jag blev gammal nog att lägga småstan bakom mig återvände jag till kusinerna och till Birgitta. I hennes sällskap var jag cool och vi har skrattat så mycket, haft så otroligt kul att det skulle kunna fylla en hel roman. När vi festade tog vi modellkort på varandra i roliga positioner och faktum var att det var hon som fick mig att inse att jag faktiskt inte är fulast och äckligast i hela världen.

Hennes hjärta rymde alla. Hon var en guds ängel sänd till denna jorden för att glädja alla. Hon var vacker, stora vackra ögon, mörkt hår och ett änglaansikte som jag inte kan minnas att jag sett dess like. Hon hade stilettklackar på fötterna och skinnjacka och hon var min allra bästa väninna. Vi åkte till Köpenhamn och rumlade runt, firade otaliga midsomrar på Öland och hade så otroligt kul.

Folk brukade tycka att vi var lite löjliga för när vi druckit började hon prata blekinska och jag småländska. När du borde fått 35 långskaftade rosor med silverbjällror fick du knivhugg. En tanke som inte kan lämna mig är hur lång tid det tar? Hur många gånger man borde vakna upp ur en sinneskoma och inse vad man gör. Eller att en granne till slut lyfter luren och ringer efter hjälp. Men det blev inte så och du, vackra Birgitta, rycktes ifrån mig. Andetag för andetag.

Du är för evigt ung, en vacker människa, vars skratt fortfarande ringer i mina öron. Och du ringer mig om nätterna, undrar vart jag har varit. Vi skrattar och umgås som vanligt. Folk undrar varför jag ofta befinner mig i drömmarnas värld, eller långt bort i tankarna. Det är svårt för dem att förstå, det vet jag. Det får jag leva med varje dag. Precis som tomheten efter dig.

Grattis på namnsdagen, min älskade Birgitta!

Hjälp till självhjälp?

Det finns säkert en och annan därute som funderar på om det verkligen hjälper att äta godis när vardagen känns trång. Och svaret på frågan är väl att nej, det hjälper väl inte.

Men istället för att tänka: "Vad gör jag här?" Kan jag istället tänka: "Jag är en stor idiot som måste äta mig bort från mina problem."

Jag har i alla fall kommit så långt i mina funderingar att jag inser att det är inte en trend, jag är inte beroende av godis. Jag äter inte godis under konstiga former och jag äter inte längre tills jag svimmar. Men ibland vill jag ha något. Och då är det ju inte förbjudet.

Gah!

Slänger in handduken!

Jag konstaterar lite lakoniskt att det är för tufft för mig för närvarande utan mitt stödförband, så jag återgår till lite lösare tyglar för att helt enkelt orka med omgivningen.

Frågan jag klurar på nu är om jag ska ge mig ut i shoppingträsket eller jaga sötsaker.

Ljus i mörker

Hallelulija. Det finns ett ljus i detta oktobermörker... Eller prisa skatteåterbäringen.

Eller nåt annat positivt!

Grinig.

I dag är det en lång och mödosam väg att jobba mig upp från minus till plus. Jag tog på mig varma stövlar och vinterjackan. Så slapp jag åtminstone frysa om fötterna. Är nu bara tanterna lite tysta och inte gnölar för mycket så kommer jag att vara vid nollläge lagom till hemgång.

Då ska jag umgås med min mysiga, roliga och goa familj. Barnet som inte ritar med bläckpenna på bordet och sambon som inte skriker som en galning för att grannen är petig.

Just nu skulle jag vilja bli omhändertagen och bortskämd av en mjuk och vänlig man. (Man ska ju formulera det man vill och inte det man inte vill.)

Mitt begär talar.

Jag läser i Johannas blogg och hon skriver så himla vist om hur det kan vara. Strävan efter det perfekta måendet.

För min del har jag en inre röst som talar till mig och som får mig att ifrågasätta många saker i vardagen. Speciellt när jag inte matar begäret med socker. Då talar den med sjuk röst till mig och får mig att undra vad det egentligen är som är meningsfullt i mitt liv.

Face it; jag har ett sjukt kul jobb som jag går till och mår bra på. Jag är inte stressad när jag ska hem och dit och jag mår bra när jag kommer hem och lagar mat till min lilla familj.

Vi är ute på helgerna, i skog och mark. Promenerar, springer, skrattar.

Jag köper ibland lite kläder och ibland ingenting alls. Jag har koll på ekonomin och håller på att lösa mina krediter som ett tag skenade iväg med blixtens hastighet.

Vi planerar in semestern och julen.

Men någonstans viskar en röst: "futtigt". Och jag vet så väl vad det betyder, jag har levt med viskandet ett tag nu. Den klibbiga känslan av att jag faktiskt behöver något annat för att få den där efterlängtade guldkanten runt tillvaron. Det där som får jorden att snurra, klockorna att ticka och musiken att låta sådär jättebra. Fast den där känslan som jag upplevde i början; ruset. Det infaller aldrig mer igen. Kvar blir bara ett enda dumpande och dåligt mående.

Eller som lilleman sa i helgen:
"Får jag presentera, min pruttande och dumpande.... MAMMAA-A! Ge henne en stor applåd!"