Mitt begär talar.

Jag läser i Johannas blogg och hon skriver så himla vist om hur det kan vara. Strävan efter det perfekta måendet.

För min del har jag en inre röst som talar till mig och som får mig att ifrågasätta många saker i vardagen. Speciellt när jag inte matar begäret med socker. Då talar den med sjuk röst till mig och får mig att undra vad det egentligen är som är meningsfullt i mitt liv.

Face it; jag har ett sjukt kul jobb som jag går till och mår bra på. Jag är inte stressad när jag ska hem och dit och jag mår bra när jag kommer hem och lagar mat till min lilla familj.

Vi är ute på helgerna, i skog och mark. Promenerar, springer, skrattar.

Jag köper ibland lite kläder och ibland ingenting alls. Jag har koll på ekonomin och håller på att lösa mina krediter som ett tag skenade iväg med blixtens hastighet.

Vi planerar in semestern och julen.

Men någonstans viskar en röst: "futtigt". Och jag vet så väl vad det betyder, jag har levt med viskandet ett tag nu. Den klibbiga känslan av att jag faktiskt behöver något annat för att få den där efterlängtade guldkanten runt tillvaron. Det där som får jorden att snurra, klockorna att ticka och musiken att låta sådär jättebra. Fast den där känslan som jag upplevde i början; ruset. Det infaller aldrig mer igen. Kvar blir bara ett enda dumpande och dåligt mående.

Eller som lilleman sa i helgen:
"Får jag presentera, min pruttande och dumpande.... MAMMAA-A! Ge henne en stor applåd!"