Att ta ansvar.

Att ta kommando och själv styra över sitt eget liv; att ta vuxet ansvar för sig själv och sin ekonomi bland annat, är faktiskt svårare i verkligheten än i teorin. Befinner du dig ensam på en öde ö så kanske det inte är så svårt. Men så fort jag ska interagera med andra människor blir det desto svårare.

Missförstå mig rätt; jag älskar verkligen mina nära och kära. Ibland kan dock gamla saker komma upp till ytan och leda till ganska barnsliga utfall.

Som häromdan när jag pratade med mamma. Jag skojade lite med henne (eftersom hon själv varken pratar om eller intresserar sig för min operation) och sa att om jag fick ett hypoglykemiskt anfall skulle hon bara stoppa en bit banan eller lite socker i munnen på mig så skulle jag nog kvickna till.
"Har du varit hos doktorn för det? Du kan ju ha diabetes?"
"Nej, det är inte diabetes. Man kan nämligen också få det om man inte har någon magsäck. Om man är magsäcksopererad. Det beror på...."

Det sista fick jag väl ungefär skrika i falsett eftersom hon avbröt mig med sin oro och sina förmaningar. Jag reagerar alltså på min mammas oro som om jag var ett barn fortfarande. Jag blir väldigt trött på att hon alltid verkar sträva efter att få mig att framstå som sjuklig (eller sjuk i största allmänhet). Jag å andra sidan tenderar alltid att överdriva hur mycket jag orkar.

Jag bad i alla fall om ursäkt för att jag brusade upp. Försökte mig på att förklara att jag inte vill framstå som en sjukling. Jag vet väl inte hur mycket hon förlät mig i det där ögonblicket, men här hade jag verkligen behövt en ängels tålamod för att inte bli förbannad.

En vuxen människa som tar ansvar för sitt eget liv hade naturligtvis inte alls blivit så sur och arg som jag faktiskt blev.