Det finns ju en del som förespråkar positivt tänkande nästan in absurdum. Att man alltid ska möta vardagen med ett brett leende och "fånga dagen". Och så nånstans där så ska man ha mål för framtiden som liksom uppfylls av bara farten för att Universums energier samverkar i ens favör. Ungefär som: "Tack vare att jag förlorade alla mina pengar och blev utfattig så fick jag lära mig den här viktiga läxan:... "
Jag vet att jag försöker anamma ett positivt tänkande då och då. Men idag kom det som en blixt från en klar himmel, till mig när jag stod på ett tåg som fastnat i ett växelfel. Jag hade aldrig varit där jag är om jag inte aktivt engagerat mig i mitt liv och tänkt att no way in hell, tänker jag acceptera att vara en lågavlönad överutnyttjad löneslav.
Jag har nog i ganska många tillfällen varit duktig på att ta för mig när chanser har kommit i min väg, hoppat på projekt och aktivt arbetat på att anpassa mig själv så att jag har kunnat passa in i olika sammanhang, lärt mig saker och ting och slipat på sidor som inte har varit sådär jättefina och ganska vassa. Blivit mjukare men samtidigt slipad och slimmad.
Utan mitt driv och djävlar anamma hade jag inte blivit överviktsopererad. Det var jag som aktivt gick till sjukhuset och bokade en tid, lånade pengarna och la mig under kniven.
När jag var opererad lärde jag mig steg för steg att äta igen. Frukost, lunch, middag och mellanmål däremellan. Det var gånger när jag var så illamående, mådde som en räv och tänkte att jag orkar inte mer, jag drar nåt gammalt över mig och struntar i det här.
Jag hade kunnat sätta mig ner och accepterat 65 kilos övervikt och tänkt att det var en viktig livsläxa och att det fanns nåt att lära där. Men jag gjorde aldrig det. Dag ut och dag in drömde jag om mitt liv som det kunnat vara. Och en dag fick jag nog och bestämde mig för att aktivt ändra historiens gång..
Och det känns sweeet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar