Just nu använder jag så mycket såna delar av mig själv och min hjärna, skrymslen och vrån som har sovit en lång period och som jag är ovan vid att använda att jag känner nästan hur hjärnan kokar och jag får hjärnsläpp och hybris och känner mig otroligt stressad om vartannat. Jag är således ganska mycket avskärmad från det som är mitt vanliga liv. Mycket mer än jag brukar.
Jag som alltid alltid alltid längtat efter att i så stor utsträckning vara mig själv hela vägen ut, på jobbet, med mitt barn, hemma, socialt, är mer separerad än någonsin i de olika tårtbitarna av mig själv. Det är inte heller så att de olika delarna är som kommunicerande kärl med varandra. Nä sitter jag på möte finns det inte en chans att jag kan sköta sociala bitar. Att prata med jobbet när vi äter middag hemma är också oförskämt.
Så tro mig när jag nu skanderar att jag verkligen längtar i varenda cell till torsdag om två veckor då jag flyger utomlands och landar i mer än tre veckor. I en och samma person. Jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar