Att vara sådär sen med allt man ”ska” göra som att börja förvärvsarbeta med lön och skaffa barn och man, gör ju att i alla fall jag, mentalt känner mig väldigt ung och knappt ens alls medelålders. Jag har ju dessutom tillbringat mycket av min vuxna tid med 60 kilos övervikt med allt vad det innebär, vilket gör att det är lätt att känna sig pånyttfödd nu efter mina operationer. Dessutom har jag ju en sexåring och jämför man sig med alla hans kompisars föräldrar så har jag knappt nått mitten på livet.
Därför är det ett bekymmer för mig att inse att jag faktiskt är lite äldre. Och att livet inte alltid går i precis den riktningen som man vill. Det har nämligen visat sig att sambons brorsa inte är frisk utan tämligen allvarligt sjuk (vilket jag tror man är om läkarna vill byta ut en klaff i hjärtat). Sen har en väninna som jag ytligt umgicks med för nåt sekel sedan dött efter en tids sjukdom. Jag läste hennes dödsruna i SvD. Då ryser jag en hel del. Tänk att gå ur tiden inte bara med en liten rad i en dödsannons utan faktiskt en halv sida om ens bedrifter…
Så… å ena sidan vill man ju väldigt gärna fira och glädjas åt att man faktiskt lever och är frisk. Å andra sidan inser jag att det nu är viktigt att faktiskt ta hand om sin hälsa så att man får leva riktigt riktigt länge. För i min värld är jag ju inte ens halvvägs…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar