I går var jag ju tvungen att bänka mig framför serien som handlar om bortskämda unga vuxna. Förutom att jag skrattade så jag höll på att dö, blev jag beklämd av de ungas attityder. Att deras föräldrar städade och tvättade åt dem var väl en sak; men att de handlade för ofantliga mängder pengar utan ett uns tacksamhet fick blodet att koka i ådrorna. Och vad handikappade de var när de skulle jobba! Inte som jag som alltid varit beredd att ta i!
Så började jag fundera på hur jag själv var som yngre. När jag var tjugo fick jag jobb på ett senildementboende. Jag var där i ottan full av energi och började bädda sängar. Det var nog där och då min beundran för de som jobbar inom vården väcktes, för den förmiddagen var nog det jobbigaste jag varit med om. Det var inte frågan om att arbeta med äldre människor som drack kaffe och pratade om hur livet varit. Nej, mina äldre satt i rullstolar och sov och dreglet rann i en rännil nerför kragen på dem. Den lunchen åkte jag hem, gråtandes. Jag ringde AF och berättade att jag inte fixade det och därefter la jag mig ner och sov i ett dygn.
Jag gjorde inte heller många knop hemma. Ofta låg jag på soffan och vilade mig innan jag skulle ut med mina tjejkompisar. Jag gav mamma tvättinstruktioner för mina kläder och när hon krympte mina Lyle'n Scott- tröjor skällde jag som en bandhund.
Ja jag var bortskämd, ganska otacksam och utan ambitioner. Hade jag varit med i TV hade alla asgarvat åt mig. Men tillslut blev det ju folk av mig med. Så det finns ju hopp om de unga vuxna. Även om jag.kommer att sitta bänkad nästa vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar