Svårt med ekonomi.

Jag kan inte låta bli att oroa mig för ekonomin just nu. Jag är förmodligen så stressad just nu att jag inte kan tänka klart, men jag är livrädd för att det ska bli som när man drar proppen ur ett badkar; att mina surt förvärvade sparpengar kommer att skjutsas ut och virvlas bort innan någon ens hunnit förstå vad som händer...

Lycklig på jobb!

Just nu snurrar det jobbmässigt väldigt snabbt för mig. Dagarna sönderstyckas i diverse möten och däremellan ska det inmundigas en lunch, sorteras och besvaras mail samt också leverera någon slags produkt. Hela tiden är det nya saker och i början var jag väldigt trött för att delar av min hjärna jobbade hela tiden, delar som sovit och slumrat en sådan lång period.

Nu är jag i flow igen där det rasslar till och jag gör många saker och har förhoppningsvis bra koll också.

Fetma är ingen sjukdom...

I dag bestämde jag mig för att tukta fläsket. Jag är så trött på att jag äter godis varje dag. Ungefär lika trött på att titta ut genom fönstret och bara se snö snö och snö. Bara snön som virvlar i fönstret får mig att vilja tröstäta för att det är synd om mig.

Så idag drog jag på mig mina trångaste trosor, de med stålfjädrarna. Så jag ser ut som en burleskartist över midjan men tänk det skiter jag i för jag är trött på småätandet. Vad ska jag göra om jag blir tjock om magen igen? Fettsuga?

Faktum är att min dröm är att när jag kommer på sexmånadersbesöket så föreslår han fettsug framför allt på låren. Tänk vad gott det vore!

Ångest.

Jag kände det endast lite i slutet av förra veckan. Ungefär som en sorg som hoppar på en. Men jag bestämde mig för att inte hugga tag i det utan låta det passera. Klädde mig extra fin och försökte njuta av dagen så mycket som möjligt. I helgen har jag också tagit det väldigt lugnt och njutit i hemmets vrå - samtidigt som jag städat ordentligt för att få rent och snyggt.

Men nu är den här. I full kraft. Jag vet inte vad det var som triggade igång den. Att resan jag sett fram emot i flera veckor krockar med sambons nattarbete och problem som ska lösas. Att jag knappt kom in i datorn i morse. Att jag inte får några pengar över nästa månad heller. Att inse hur beroende jag är av min familj för att kunna andas. Eller bara det enkla faktum att jag faktiskt inte kunde bestämma mig för vad jag skulle äta till lunch.

Dagdrömmeri!

Just nu är mina tankar låångt långt borta. Jag dagdrömmer precis hela tiden. (Lustigt att när jag ska lägga in en romantisk bild av mitt dagdrömmeri så blir det på ett orangeri. Att det är så nära min dröm man kan komma...) Känslan av att vara ute och inne samtidigt...

Å ena sidan försöker jag tänka ut vilka saker jag ska sälja för att snabbt få ihop pengar (äger jag verkligen ingenting av värde?) Å andra sidan vill jag ut och kolla lite affärer för att få inspiration.

Det tveeggade svärdet. Förmodligen har jag för mycket fritid just nu...

Uppe med tuppen.

När jag stiger upp sådär riktigt tidigt, så jag är uppe innan det känns som att världen har kommit i ordning, när det är som att jag är ensam kvar i världen; då irrar tankarna i huvudet. I dag har jag blivit avundsjuk på en släkting som avslutar sin tre månader långa semester i Thailand och som nu ska hem och jobba. Han har tanken att jobba ihop pengar och stanna ett år nästa gång. Det fick ju igång mina tankar ganska rejält, ska erkännas. Samtidigt som jag går runt i vårt hem och tänker att jag skulle vilja ha en himla massa saker (mest bra förvaring till alla saker) så när jag en önskan att bara dra iväg och njuta av livet utan några måsten. Så börjar tankarna formas i huvudet och jag börjar få en ganska tydlig stråle av ljus som lyser in i min kropp, som någonting klart som tar tag i mig. Jag ryser vid tanken, men tänk att ta tjänstledigt en stund och åka omkring hela familjen... Njuta av livet. För visst är det fint med snygga kläder och det senaste i modeväg. Att omge sig med hightec och fina möbler och gamla antika vaser. Men hur mycket betyder egentligen tingen?

I ärlighetens namn är det tingen som gör livet lättare för en som betyder något. Diskmaskinen, micron, kylskåpet och gossens bärbara dvd-spelare. Men de har vi ju redan.

Just nu så håller jag faktiskt på att undersöka om det är möjligt att leva på lönen utan att leva över sina tillgångar varje månad, samtidigt som jag behåller ett ganska tufft sparmål. Det går väl sådär första månaden. Bland annat så tycks det vara totalt omöjligt att få ner kostnaderna för vad man stoppar i sig varje månad. Det är fan inte klokt; varför äter man för tusentals kronor på en månad? Trots att jag försöker laga det billigaste som finns i affären så landar ändå notan för mat på flera tusen?

Men skam den som ger sig. Februari var en testmånad; mars kör vi av bara fan. Då ska minsann matkostnaderna minska! Känns ju lite roligare att tänka på en tremånaders tripp än att äta och slänga mat för tusentals kronor!

Bra jobbvecka.

Den här veckan har jag verkligen slitit hund, men det har verkligen varit värt det, varenda liten droppe. Jag är så otroligt glad över att jag fick det här jobbet, att jag varje dag har möjlighet att använda den där delen av hjärnan som förut gick på autopilot. Att jag får möjlighet att uppfylla mina drömmar.

Drömmar som uppfylls

Jag letar karmstol, rokoko helst vit med blommig sits. Japps, jag ska förvandla vårt sovrum till en walk-in closet som på Ikeabilden! Sen ska jag njuta. Sweeet!

Förhållandets altare.

Vi kvinnor pratar om att föda barn. Men vänta bara när en man är riktigt förkyld! Då snackar vi smärta! Ibland funderar jag på att skaffa tjej bara av den enkla anledningen att jag helt enkelt blir så trött på mannen, mannen snopp och mannens villkor. För även om mannen rent psykiskt kan ta till sig jämlikhet och allt vad det innebär, så hänger lillhjärnan inte med.

För mig är det här ett problem. När jag inser att jag i så många år haft sex med mannen på mannens villkor och själv vill ta för mig så möts jag av beskedet att jag i så fall måste skaffa en toyboy för mannen får ju inte upp den utan förspel. Och ursäkta, vem har tid med det när man jobbar heltid, har småbarn och ska försöka sova, träna, underhålla familj och en liten men naggande god vänkrets, samt ställa fram mat på bordet? Jag bara undrar?

Är det verkligen inte så att när man går på knytkalas så tar man med sig egen mat och dryck?

Säga vad man vill...

Men jag blir helt paralyserad av bilderna på hennes hår. Tänk om jag kunde få mitt hår att bli såhär snyggt! Jag döör!

Drömmer om just nu...

Fat thoughts.

Hörni, jag är sjukligt rädd för att bli fet igen. Och nästan lika rädd för att bli fet är jag att bli fattig, att inte ha några pengar att röra sig med, dra åt helvete-pengar eller pengar att bara köpa nåt om andan skulle falla på.

Men inte får min rädsla mig att vara lite mer försiktig med vad jag stoppar i mig. Eller spara lite mer pengar. Nej, tvärtom. Jag formligen vräker i mig mat och onyttigheter likt en skeppsbruten som hittat vatten. Pengarna rinner genom mina fingrar som om de var som runda knotor oförmögna att hålla i något. Ungefär som att jag redan ser mig som en förlorare, skrattar mig själv i ansiktet för att jag är en sopa som inte förtjänar annat än sopor. Och jag funderar på vart denna mentaliteten kommer ifrån. Hur jag lyckats bygga upp mig själv till ingenting?

Det är så otroligt lätt att vara stark och glad när man är stark och glad. Nyss hemkommen från en kanonsemester som bjöd på allt och lite till, nyopererad och med en stor garderob fylld av juveler. Klart att det är lätt att bjuda på ett leende, att känna sig frisk och stark. Klappa någon på huvudet; åh, du reder dig nog! Ha bara lite positiv attityd (så slipper jag höra gnället).

Men när man faller så faller man väldigt snabbt. Det finns ingen där som plockar upp en. Hur var det förr i tiden; fanns det en massa människor vars enda syfte var att plocka upp andra och nu har de också blivit egoister och oförmögna att fortsätta med sitt förvärv, eller föll man förr och så var det liksom klart; man var borta?

Mitt obalanserande ätande och slösande med pengar har sin upprinnelse någonstans, men just nu är jag oförmögen att se vart och varför. Och hörni, jag vägrar sätta på mig nån offerkofta och skylla på att jag äter för att någon eller några var lite taskiga mot mig för 30 år sedan. Nä jag stoppar munnen full av helt andra orsaker...

Det skrivna ordet.

I helgen när jag städade hittade jag några gamla refuseringsbrev som jag sparat från tiden när jag trodde att jag skulle bli författare. Jag inser med ganska stor sorg att jag skriver nog aldrig den stora samtidsromanen.

Faktum är att vissa saker som händer i livet är så omvälvande att man inser att det finns ingenting kvar att skriva om. Det blir bara yta...

Sången kom tillbaka...

På lunchen bestämde jag mig för att jag skulle åka skridskor. Det var ju några år sedan... Men oj vad skoj! Nu känner jag mig fri igen, ny energi pumpar runt i kroppen och sången har kommit tillbaka. Jag som trodde att det krävdes mopedåkning, lättklädda flickor och pole dance... ;)

Rösterna i huvudet.

De senaste två månaderna har jag inte haft några röster i huvudet. När jag lagt huvudet på kudden på kvällen har jag möjligtvis hört musik men i övrigt har det varit tyst. Jag har tänkt: "Jamen nån liten röst finns det väl ändå kvar?" Men nejdå... Inte ett ljud.

Då kan det ju vara skönt för alla att jag nu berättar att rösterna är tillbaka. När jag lägger huvudet på kudden så irrar tankarna fram och tillbaka. Osköna och ganska gälla skränar de hit och dit och irrar runt. Så två månaders tystnad på ett år får man väl ändå betrakta som ganska bra, va? Det innebär ju att det kan vara värt pengarna att åka iväg?

Jag har märkt att det är en jäkla skillnad på folks inställning (om vi nu ska hugga oss fast i lyckoämnet en stund till...) Jag är mer en sån där skön människa som tänker "sköt mig själv och skit i andra". Jag är här för att lära. Jag brukar försöka tänka att människor som irriterar mig säkert har nåt att lära mig och därför brukar jag försöka leta efter deras positiva egenskaper för att just inte reta mig.

Men så här års märks det mer och mer att folk inte orkar hålla sig och sitt för sig själva, utan de dumpar på andra. Och så får de energi. Detta innebär att folk skaver mot en som skoskav och när de hållt på en ganska lång och irriterande stund så finns det tillslut inget sätt att värja sig. Ord och händelser blir som pilar som riktas mot en och man mejas ner i en grushög.

Därför är det väldigt mycket vardag i mitt liv just nu. Och jag är så irriterad så jag kan skrika.