De senaste två månaderna har jag inte haft några röster i huvudet. När jag lagt huvudet på kudden på kvällen har jag möjligtvis hört musik men i övrigt har det varit tyst. Jag har tänkt: "Jamen nån liten röst finns det väl ändå kvar?" Men nejdå... Inte ett ljud.
Då kan det ju vara skönt för alla att jag nu berättar att rösterna är tillbaka. När jag lägger huvudet på kudden så irrar tankarna fram och tillbaka. Osköna och ganska gälla skränar de hit och dit och irrar runt. Så två månaders tystnad på ett år får man väl ändå betrakta som ganska bra, va? Det innebär ju att det kan vara värt pengarna att åka iväg?
Jag har märkt att det är en jäkla skillnad på folks inställning (om vi nu ska hugga oss fast i lyckoämnet en stund till...) Jag är mer en sån där skön människa som tänker "sköt mig själv och skit i andra". Jag är här för att lära. Jag brukar försöka tänka att människor som irriterar mig säkert har nåt att lära mig och därför brukar jag försöka leta efter deras positiva egenskaper för att just inte reta mig.
Men så här års märks det mer och mer att folk inte orkar hålla sig och sitt för sig själva, utan de dumpar på andra. Och så får de energi. Detta innebär att folk skaver mot en som skoskav och när de hållt på en ganska lång och irriterande stund så finns det tillslut inget sätt att värja sig. Ord och händelser blir som pilar som riktas mot en och man mejas ner i en grushög.
Därför är det väldigt mycket vardag i mitt liv just nu. Och jag är så irriterad så jag kan skrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar