Jag kände det endast lite i slutet av förra veckan. Ungefär som en sorg som hoppar på en. Men jag bestämde mig för att inte hugga tag i det utan låta det passera. Klädde mig extra fin och försökte njuta av dagen så mycket som möjligt. I helgen har jag också tagit det väldigt lugnt och njutit i hemmets vrå - samtidigt som jag städat ordentligt för att få rent och snyggt.
Men nu är den här. I full kraft. Jag vet inte vad det var som triggade igång den. Att resan jag sett fram emot i flera veckor krockar med sambons nattarbete och problem som ska lösas. Att jag knappt kom in i datorn i morse. Att jag inte får några pengar över nästa månad heller. Att inse hur beroende jag är av min familj för att kunna andas. Eller bara det enkla faktum att jag faktiskt inte kunde bestämma mig för vad jag skulle äta till lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar