Hörni, jag är sjukligt rädd för att bli fet igen. Och nästan lika rädd för att bli fet är jag att bli fattig, att inte ha några pengar att röra sig med, dra åt helvete-pengar eller pengar att bara köpa nåt om andan skulle falla på.
Men inte får min rädsla mig att vara lite mer försiktig med vad jag stoppar i mig. Eller spara lite mer pengar. Nej, tvärtom. Jag formligen vräker i mig mat och onyttigheter likt en skeppsbruten som hittat vatten. Pengarna rinner genom mina fingrar som om de var som runda knotor oförmögna att hålla i något. Ungefär som att jag redan ser mig som en förlorare, skrattar mig själv i ansiktet för att jag är en sopa som inte förtjänar annat än sopor. Och jag funderar på vart denna mentaliteten kommer ifrån. Hur jag lyckats bygga upp mig själv till ingenting?
Det är så otroligt lätt att vara stark och glad när man är stark och glad. Nyss hemkommen från en kanonsemester som bjöd på allt och lite till, nyopererad och med en stor garderob fylld av juveler. Klart att det är lätt att bjuda på ett leende, att känna sig frisk och stark. Klappa någon på huvudet; åh, du reder dig nog! Ha bara lite positiv attityd (så slipper jag höra gnället).
Men när man faller så faller man väldigt snabbt. Det finns ingen där som plockar upp en. Hur var det förr i tiden; fanns det en massa människor vars enda syfte var att plocka upp andra och nu har de också blivit egoister och oförmögna att fortsätta med sitt förvärv, eller föll man förr och så var det liksom klart; man var borta?
Mitt obalanserande ätande och slösande med pengar har sin upprinnelse någonstans, men just nu är jag oförmögen att se vart och varför. Och hörni, jag vägrar sätta på mig nån offerkofta och skylla på att jag äter för att någon eller några var lite taskiga mot mig för 30 år sedan. Nä jag stoppar munnen full av helt andra orsaker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar