Nytt År

Nu är det bara några skälvande korta minutrar kvar av detta år. Jag vill passa på att önska alla ett riktigt



GOTT NYTT ÅR

Rean

Det blev visst något på rean också.

En leopardmönstrad kofta. Den glittrar och glänser och den är fläckig och röd och brun. Jag kan väl säga att jag var annars väldigt mätt på kläder och shopping överhuvudtaget.

Det blir väl så när man besökt Kosta Outlet och köpt kjol som har ordinariepris 3499 kronor för 300 kronor eller varför inte den där tröjan jag köpte för en femtiolapp. Det kallar jag rea.

Nä, nu ska jag hem och packa in saker i bilen för ikväll styr vi kosan mot Ronneby.

Mjölka kon!

Och så du som klagar på att jag postar för många inlägg: Den här kon kommer jag att mjölka. Länge. Länge...

Hårt stekt mat

Så här dagen efter en riktigt riktigt kul kväll så längtar hela kroppen efter hårt stekt salt mat. Som pommes och två kilo ketchup med extra salt. Jag känner smaken i munnen.

Jag åt havregrynsgröt till frukost.

Nu väntar jag på att kollegan ska komma så vi kan fatta beslut. Därefter kommer jag att vara ute genom dörrn som ett skott. I jakten på lite fet salt mat.

Var dag

I dag var det ju lite lättare att stiga upp än annars... Jag låter som att jag druckit en halva whisky. Fast det var GT och öl som gällde. Och så lite hårdrock på det. Låt en film med Rammstein och en halvnaken Till Lindemann gå i bakgrunden. Och så några grabbar på det. Jag fick nästan nypa mig i armen för att inse att jag faktiskt inte drömde...

Absinth

Jag har länge funderat på vad jag ska med den där flaskan grönt guld som står i spritförrådet. Där har jag lite av varje godingar; ouzo, cocoslikör, bananlikör, raki (två flaskor!!!) och nåt annat. Har väl länge ställt mig frågan; varför köper man inhemska specialiteter när man är på semester? Cocoslikör låter ju som en lysande idé på Mallis, men i kalla norden? När man bara vill ta sig ett järn?

Så hamnade i alla fall en flaska absinth i barskåpet (det är det där skåpet ovanför kylskåpet...) Jag har kliat mig i huvudet och funderat på när man dricker typ 70%-ig sprit? Som smakar lakrits? Någon?

I alla fall så doppade jag en bomullstuss med rejält med absinth och så la jag den till tanden. Rakt ner i min inflammerade käke letade sig ren sprit och jag blev sådär härligt bortdomnad i munnen. När jag skulle ta bussen så var jag lite groggy och hamnade fel men tillslut rätt. Sitter nu här på jobbet och längtar. Efter en bomullstuss indränkt i grönt gott...

Tandvärk

På julafton så skulle jag tvunget äta en kola. Både mamma och pappa tjöt i mun på varandra, vad gör du? Äter godis? Krak! En lagning som lossnade och det blev en glipa mellan själva tanden och lagningen.

Nu har jag fullt utvecklad tandvärk. Det hummar och bultar i käken och jag önskar att det där som fastnat och som gör ont försvann och vek hädan. Jag vill vara utan tandvärk. Min tandläkare har inte heller tid att träffa mig precis just nu. Så jag får vänta några dagar med det.

Frågan är om jag överlever eller om jag behöver ta fram en tång och göra mig av med eländet?

Året som gått...

Okej låt mig formulera mig såhär: Om jag skulle roa mig med att författa mina memoarer någon gång så skulle det bli en mycket tunn bok. Detta året som har gått har varit ganska händelsefattigt. Jag fick ett nytt jobb. Punkt slut. Allt har rullat på. I behaglig takt.

Jag fick ett nytt arbete som förändrade ganska mycket i mitt liv. Stressen jag kände över arbetet, att hinna, att jobba in flex var helt enkelt enorm och var en ganska stor del av mitt liv ett långt tag.

Sitta på jobbet...

Alltså fy fanken vad det är ångestframkallande att sitta på jobbet mitt i julhelgen. Det är måndag men det känns som att jag sitter och jobbar på en lördag. I mitt inre är det dessutom fortfarande sju på morgonen, fast det är en kall dag och solen skiner över hustaken.

Allt jag hade planerat att göra när jag var barnfri kom på skam och jag satt i hörnet i soffan i nattlinne hela dagen och kvällen igår och bara njöt och gjorde ingenting. Njöt av att inte känna ett tillstymmelse till dåligt samvete. Jag vet ju att Lilleman har det så bra som en liten gosse kan ha det. Och det bekräftades vid det ohyggligt korta telefonsamtal vi hade nyss. Han längtar minsann inte alls efter sin mamma och pappa. Mormor är helt enkelt bäst!

Jag kollade brorsans blogg och den där glidaren satt på Kastrup för några timmar sen. Han och min pappa och deras två flickor ska åka till Florida, glida runt där några dagar och sen ska de kryssa i Karibien. Och jag sitter och jobbar. Eller skriver blogg i alla fall.

Jag sitter och tänker på hur lyckligt lottad jag är som får ha en familj som jag kan tycka bär sig konstigt åt och inte alls gör som jag vill eller tänker som jag vill. Ja, jag älskar verkligen min familj och är glad över dem!

Stökigt värre

Hela dagen idag har jag haft fruktansvärt ont i magen. Det maler och maler. Jag har försökt med bulle, smoothie och godis. Inget av det hjälpte. Varför säger ingen att laxerande sötningsmedel leder till magont också?

Det händer mycket nu och många rykten florerar. Vår GD ska som sagt sluta och det går rykten om varför. Jag tror faktiskt att jag har fått den troligaste förklaringen nu, och det skulle i så fall förklara mycket.

Jag fick en chock när jag gick ut från kontoret för nu har verkligen julhandeln satt igång. Och som vanligt så sjunker min köplust i takt med att alla andra människor står och rycker i allt. Jag hade dessutom glömt bort att anledningen till att idéerna om vad man ska ge i julklapp tryter inte beror på att man är snål eller har dåligt med idéer. Utan att det jag tänkt köpa helt enkelt inte finns i de affärer jag besöker.

Jag kommer alltså att spendera helgen liggandes i soffan framför TV:n med ett täcke över mig och skaka av sjuk ångest som man får av att inte fullfölja sina skyldigheter.

Snart är julen här!

Längtan efter ledighet.

Jag har verkligen slitit de senaste dagarna. Många beslut har fattats och jag har jobbat mycket övertid. Nästan all min vakna tid i helgen. Med gott samvete kommer jag att kunna luta mig tillbaka och njuta av helgledigheten.

Läser att vår generaldirektör kommer att sluta inom kort. Nyss kände jag mig lugn eftersom vi redan haft vår organisationsförändring, men plötsligt känns det lite mer osäkert för jag vet ju inte vilket spel som pågår bakom det vi ser.

Ja, det är många tankar som surrar i huvudet just nu.

Dagens bästa stund...

Bland det första jag gör på morgonen är att hälla upp en kopp rykande kaffe, ibland lite gröt och så sätter jag mig och läser tidningen. Det är min egen personliga tidning på nätet.


Jag vill gärna börja med att läsa om vackra och jordnära tankar från vänner som delar mina erfarenheter. Sen går jag raskt vidare med lite kändisskvaller och samhällskritik. Jag vill gärna tänka ibland och kanske skratta en stund .

Sen kommer vi till modebilagan; och i min tidning är den riktigt tjock. Jag kan verkligen rekommendera följande om man vill fördjupa sig i lite nostalgi. Och så vill man ju uppdatera sig med det senaste. En del saker har man ju inte råd med, men det är ju kul ändå...

Ibland faller jag tillbaka till mitt gamla intresse för rymdsagor...

Att sticka ut hakan... en millimeter

Min arbetsgivare blir allt som oftast utskälld både i press och hos gemene man. Alla människor har faktiskt en åsikt om mig i och med mitt jobb.

Jag tycker att det är intressant med tanke på att jag arbetat över cirka tio timmar i helgen för att verkligen se till att pengarna går ut som de ska från bolaget. Att jag många nätter legat sömnlös av stress för jag undrar hur jag ska hinna. Eller hur jag ska fatta mina beslut så att det blir så bra som möjligt. För samtidigt har jag hela samhället som kund också, och hela samhället tar för givet att jag fattar riktiga beslut.

Alla människor står naturligtvis sig själv närmast. Så när det gäller min ersättning så ska alla parter lita på mig; att jag är ärlig med det jag uppvisar och att det inte behövs triviala saker som en underskrift eller en förklaring eller ens en bedömning.

"Men när jag tittar på grannen så vet jag ju att den inte har rent mjöl i påsen. Varför undersöker ingen vad den sysslar med? Och alla föräldrar som lämnar sina barn på dagis för att själva åka och storhandla utan barnen. Jag vet inte själv någon, men jag har hört talas om föräldrar som faktiskt lämnar sina barn på dagis och är hemma från jobbet själva. Jag tror till och med att det pågår något slags fuskande för de vabbar också fast barnen är snoriga på dagis. Fast när jag själv tvingas ta en blankett till dagis för att personalen ska intyga att jag och barnet har varit hemma tillsammans, då känner jag att någon trampar på min integritet för mig kan man nämligen lita på!"

Det intressanta är att de åsikter folk har om mig, tack vare mitt jobb, är inte att jag är en människa med hjärtat på rätta stället som underbetalad varje dag ser till att rätt beslut fattas. Att jag faktiskt tror på ett humant samhälle där jag har en försäkring att luta mig tillbaka på om något skulle hända mig. Och att jag kan lita på att när jag ror båten så sitter det inte tio personer i båten och glor på mig när jag själv ror. Jag vill lita på att alla i min båt faktiskt försöker göra sitt bästa; genom att ibland ro, ibland fiska, ibland ösa ur vatten ur båten och ibland laga mat åt oss som ror.

Julstress

Av någon konstig anledning så har jag drabbats av akut julstress. Den yttrar sig på så vis att jag hela tiden tittar mig över axeln i tron att jag glömt något. Samtidigt så borde jag ha full kontroll så egentligen skulle jag kunna luta mig tillbaka i stolen och bara andas ut. Och låta alla andra småspringa runt omkring mig.

Stressen yttrar sig också så att jag glömmer bort ord och meningar och om jag inte hela tiden tänker att nu lägger jag den här nyckeln där så kan jag slå vad om att jag slarvar bort något viktigt. Som mobiltelefonen.

Nu kom jag plötsligt på att om jag vill skicka några julkort i år så börjar det bli väldigt bråttom just nu. Sen var det ju den där klänningen som jag såg. Den blir jag också väldigt stressad över...

Fokus på målen

I går var en sån där dag där fokus låg på det eviga tjafsandet. Att det helt enkelt inte går att vara överens eftersom vi tycker fundamentalt olika om precis allting. Alltså inte om städning, för där tycker vi lika (jag städar). Inte om matlagning för där tycker vi också lika (jag lagar mat).

Men grundvalarna skakar för vi är inte överens om boendet. Jag börjar faktiskt utveckla hat mot våra få kvadratmeter och det beror på att vi har kontoret i vardagsrummet och en ynka toalett som tre personer slåss om. Dessutom är det den årstiden där jag längtar efter ett bad, men vi har bara en dusch. Jag pusslar och pusslar för vi får helt enkelt inte plats med våra saker så som vi bor idag. Jag vill bo större, men vi bor i Stockholm och där har man inte råd att köpa ett större boende om man inte ska bo ute på landet, dvs med en timmes pendlande in och ut ur stan.

Mitt förslag är att vi skulle flytta till riktiga landet. Dvs till övriga landet Sverige. Det handlar om att jag vill bo såhär:

När vi i själva verket bor med den här fina utsikten:

Röda stövlar

Idag satte jag på mig mina röda lackstövlar.

Låter väl förmodligen som ingenting, men idag går jag runt som en symbol för att det faktiskt är möjligt att gå från att vara en förlorare varje dag, till att bli en vinnare.

Det är lite trångt om fötterna, men hela jag njuter av att känna stövlarna på mina ben. Stövlar som jag bara kunnat gå och drömma om förut. Man går ju inte heller direkt ut och köper något onyttigt att stoppa i sig när man har röda lackstövlar. Man tänker ju mer på att benen faktiskt nästan ser ut som att sitta på en barbiedocka. Alltså jisses, mina ben ser inte bara långa ut, utan också hyggligt smala.

Att fötterna förmodligen kommer att kännas som köttfärs när jag tar av mig stövlarna, talar jag tyst om. Min mamma lärde mig att vill man vara fin får man lida pin. Det var på den tiden när hon med en locktång försökte göra lockar i ett hopplöst tunt skandinaviskt blont hår. Alla hade ju lockad lugg när jag var liten. Även vi med små stripor till hår.

Numera har alla stövlar, även de med lite större vader har stövlar. Så vi går alla runt och är symboler för att det faktiskt går att vinna.

Hantera

När jag tittar på min blogg så ser jag att jag har en person som följer min blogg. Följt av ordet: "hantera".

Ja hur hanterar man det? Är det något jag förväntas ta ställning till... ? Att det finns en läsare av min blogg? (Och jag skriver bara för dig nu...)

Jag känner mig genast lite nervös på en gång och jag blir svettig i handflatorna för jag tänker att nu förväntas jag göra något, hantera något, och jag vet inte riktigt vad...

Ja, är man byråkrat så är man!

En idé

Jag kom precis på att om man inte har något att blogga om (vilket jag inte har som lever ett händelsefattigt och enkelspårigt liv) så kan man ju blogga om hur bloggen ser ut.

Jag ändrade min blogg så den blev grön och nästa gång jag loggade in så fick jag kisa för att kunna läsa något. Nej! Det går ju inte! Jag får helt enkelt göra om och göra bättre. Så nu är bloggen tillbaka i trista modesta (nytt ord, lärde jag mig på Nobelfesten igår) färger och jag kan sitta här och vara avundsjuk på alla som lyckas fantisera ihop jättesnygga bloggar.

Och vart hittar man den där tickern som visar om man har några besökare?

Ja... lite sköna saker att fundera på.

J'accuse...!

Jag kanske ska börja med att berätta att jag jagar minutrar för att få mitt liv att gå ihop.

Jag kliver upp tidigare på morgonen och struntar i kajalen utan rusar ut i duggregnet och väntar på försenad buss. Sen till Svedmyra t-banestation och jag ser hur tåget åker iväg. Men nästa kommer redan efter tre minuter.

Tåget kommer in på perrongen, glider fram i sakta mak... stannar men försent och halva framvagnen stannar utanför perrongen. Ingenting händer. Tåget tar ny fart. Stannar igen. Tvekar. Men åker igen. Utan att ha släppt på mig och diverse andra.

Nästa tåg kommer om sex minuter. Mina medpassagerare står på perrongen och tittar. Jag rusar naturligtvis ner för att höra om det är något fel på perrongen eftersom tåg inte tycks stanna. Men det finns ingen där. Jag blir lindrigt frustrerad. Det finns ingen man kan klaga till. Ingen som är ett spår intresserad av min frustration. Jag får lugnt knyta händerna i fickorna och hindra mig själv från att sparka in en dörr.

Merde!

Jag kom till jobbet, samma tid som vanligt. Fast utan kajal...

Och där förlorade jag min enda läsare...

Ja sambon kollade ju in min blogg och konstaterade genast att jisses vad den är tråkig! Ingenting säger jag och ingenting tycks hända i mitt liv. Ja vad vill han läsa? Baby, jag har varit otrogen? Ligger liksom inte riktigt för mig...

Jag gick och skrev ett riktigt saftigt inlägg till min blogg i huvudet. I flera dagar formulerade jag elaka meningar och tankar. Jag retade mig nämligen en hel del på vissa tendenser runt omkring mig.

Men så vände jag på en femöring. Insåg hur lyckligt lottad jag är som faktiskt har någon som vill prata med mig. Som bjuder in mig på vinkväll och som verkar genuint intresserad av att jag har något att säga. Trots att det är lågkonjunktur och väldigt jobbigt för många människor, så känner jag ändå att jag är väldigt glad över att jag finns just här just nu. Och att jag ibland får en inbjudan till något som jag känner är spännande.

Alla dessa dagar som kom och gick...

...inte visste jag att det var livet.

Men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det där är i bästa fall önsketänkande. Att jag är fri att skapa mitt eget liv, menar jag. Jag tittar ut genom fönstret och visst hade jag hellre sett ut på en blå lagun och ljusgul sand än dessa karga trädtoppar och regntunga skyar som vilar över landet just nu.

Det blir visst ingen vit jul heller säger de.

Jag när just nu en önskan så stark att jag ska bli fri att mer har möjlighet att välja det liv jag verkligen vill ha. Därför försöker jag kämpa för att inte som ett rö för vinden flyga än hit och än dit.

Jag har redan tagit flera viktiga steg, men tiden börjar bli knapp.