Jag kanske ska börja med att berätta att jag jagar minutrar för att få mitt liv att gå ihop.
Jag kliver upp tidigare på morgonen och struntar i kajalen utan rusar ut i duggregnet och väntar på försenad buss. Sen till Svedmyra t-banestation och jag ser hur tåget åker iväg. Men nästa kommer redan efter tre minuter.
Tåget kommer in på perrongen, glider fram i sakta mak... stannar men försent och halva framvagnen stannar utanför perrongen. Ingenting händer. Tåget tar ny fart. Stannar igen. Tvekar. Men åker igen. Utan att ha släppt på mig och diverse andra.
Nästa tåg kommer om sex minuter. Mina medpassagerare står på perrongen och tittar. Jag rusar naturligtvis ner för att höra om det är något fel på perrongen eftersom tåg inte tycks stanna. Men det finns ingen där. Jag blir lindrigt frustrerad. Det finns ingen man kan klaga till. Ingen som är ett spår intresserad av min frustration. Jag får lugnt knyta händerna i fickorna och hindra mig själv från att sparka in en dörr.
Merde!
Jag kom till jobbet, samma tid som vanligt. Fast utan kajal...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar