Februari månad känns som en evinnerligt lång månad trots att den falskeligen går ut och skyltar med att vara årets kortaste. Jag kollar på skyltar som skvallrar om utlandsplaceringar eller volontärarbete och det har inte så mycket med vädret att göra. För vädret står jag ut med.
Jag förstår bara inte hur det här med ätande har kunnat få en så stor del av mitt liv. När jag försöker trappa ner på antalet godispraliner som ska få gå igenom min mun eller antalet flottiga chips som ska radas upp i högar, är det som att jag faller ner i ett bottenlöst brunnshål. Jag försöker ta fast i en kvist eller hålla mig i en utstickande sten, men det slutar med att jag gör mig illa och handen vrids halvt ur led.
Men vad gör jag här? Om jag var låtskrivare eller artist, skakade på baken och sjönt texter som berör, skulle jag ha nåt existensberättigande. Något att bidra med. Men trots att jag arbetar tillhör jag den tärande sektorn som kör bil, äter junk, köper saker och skuldsätter mig utan tanke på att betala tillbaka. Och med ett enda tydligt och stort intresse. Och bara den tanken får mig att vilja spy en kaskad.
Oj vad jag känner mig risig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar