Det värsta som kan hända är att när man kommer in på mottagningen så börjar doktorn skälla ut en för att man är där och tar upp viktig tid från andra patienter. Samt rekommenderar en att komma tillbaka om en sådär 30-50 kilon. När jag skulle skriva min c-uppsats så gick jag till min lektor för att bolla idéer. Han skällde ut mig så jag var inte vatten värd. Vad gjorde jag i Universitetsvärlden över huvud taget? Tårarna började spruta på mig och jag blev helt förkrossad. Till slut gick Mats fram till honom (han var också där fast i bakgrunden till en början) och sa att han fick väl ge sig när han ser att han sårar människor? Det visade sig sedermera att min uppsats fick VG och han bad faktiskt om ursäkt när han insåg att jag skrivit avdelningens bästa uppsats. (In your face!)
Under min uppväxt fick jag nämligen lära mig att man alltid skulle vänta sig det värsta. Då blev man ju glatt överraskad om det inte var det värsta som hände en. Det här med positivt tänkande ligger inte alls för mig.
Det ska bli väldigt spännande när kommande generationer blir vuxna och har en sån där härlig: "allting är möjligt"- filosofi. Då kommer serumet för evig ungdom snart att uppfinnas.
När jag var yngre sa man alltid att man inte skulle hänga upp hela livet på en kille. Fick killar också höra sånt (det förklarar i så fall en hel del...)? Och vad hände med den devisen, jag tycker att folk verkar leva i paniska tvåsamheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar