Go with the flow!

Just nu känner jag mig nästan extatisk! Jag la i en högre växel för att hinna med lite innan semestern och jag hamnade i ett riktigt juste flow! Detta innebär förmodligen att jag kommer att kunna cykla hem rekordsnabbt.

Read my lips!

I dag unnade vi oss en skön sovmorgon. Lilleman har hållt igång hela helgen och han sov så gott när klockan ringde vid sju att jag inte nändes väcka honom. Dessutom väntade jag en leverans av mitt älskade köksbord, så jag kände att det var ju ingen brådska direkt.
DHL ringde ju i förra veckan och undrade om jag kunde vara hemma mellan 9-11. Och det var jag. Men inget bord kom.

När jag började ringa runt för att efterlysa min leverans, insåg jag att jag inte hade fått ett leveransnummer som man behöver för att någon ska kunna säga någonting. Jag ringde ytterligare ett par samtal för att jaga det, men så började jag andas och istället för att koka upp och svämma över, insåg jag att:

Jag är kund.

Jag ska inte jaga nåt bord. De ska jaga mig. De ska jaga benen av sig för att få leverera bordet som de vill ha betalt för. Innan dess kommer de inte att se en spännjävel.

Så jag lutar mig tillbaka och lägger upp fötterna på skrivbordet. Inte så mycket att orda om.

Stolthet!

Jag känner mig otroligt stolt över mig själv att jag har lyckats bevisa för mig att jag faktiskt överlever utan godiset. Att den där lakritsfudgen eller stängerna som jag jämt skulle stoppa i munnen förut inte är livsnödvändiga för mig. Att jag överlever utan sega råttor. Att slippa ha det där dåliga samvetet gnagande inom en precis hela tiden för att jag känner mig som en förlorare över att äta godiset, är en skön och befriande känsla. Att vakna som en vinnare varje morgon är inte så dumt!

Därmed inte sagt att jag slutat med allt som är sött. Vill liksom bara förtydliga det. Det här gör jag bara för mig och inte för någon annan!

Semesternojs.

I väntan på den Gudomliga inspirationen tar jag en klunk av jobbets kaffeblask och dryftar lite om semestern. Jag har fem låånga härliga spirituella veckor att se fram emot. Och jag kan ägna mig åt att bara vara ledig. Punkt.

För jag kommer inte att vara speciellt beroende av vädret, sol kommer jag att få i år när vi åker på Den stora resan. Jag kommer inte heller att behöva köpa så mycket nya kläder för jag har planerat in en bukplastik som, om jag känner mig hela rätt, kommer att göra att jag vill ha nya fina kläder då. Av den anledningen är det ju tämligen orutinerat att första semesterveckan ha planerat in en vecka till London.

Men jag ska åka med mina syrror som jag inte står så nära. Faktum är att vi står ganska långt ifrån varandra i allt - ålder, synsätt, personlighet. sexualitet och ålder igen. Det enda som vi egentligen har gemensamt är ju pappa. En pappa som jag idag uppskattar mycket men som under mina tonårsår faktiskt var vad man brukar kalla en "pain in the ass". Han förstod inte mina värderingar och vad jag ville ha ut av livet och vad livet egentligen betyder. Dessutom var han ju pappa och i tonåren är såna alltid pinsamma men med stigande ålder ganska trevliga att ha för de har samma ganska mossiga åsikter som en själv. Där står jag nu och mina syrror är alltså tonåringar.

Efter det behöver jag nog resterande fyra veckor på mig att vila upp mig. Åter till ledigheten. Eftersom jag inte behöver handla något och inte heller sola kan jag helt och hållet koncentrera mig på att vara ledig.

Hur är man det?


........Någon?

Inspiration!

Nu längtar jag och väntar på den gudomliga inspirationen! Kom hit nu! Jag kan inte åka hem nu fast jag så gärna vill!

Duel

the first cut won't hurt at all
the second only makes you wonder
the third will have you on your knees
you start bleeding I start screaming


För oss gamla synthare....

Ångvält

Det känns som att en ångvält har gått över min rygg... I natt drömde jag att jag var konvalescent och i omgångar var inne på sjukhuset för ryggbehandlingar och de opererade ständigt på min rygg. Vaknade upp som ett vrak. Jag behöver en ny madrass. Jag kan inte ligga på den här längre!

Nu känns det lite bättre efter cykelturen till jobbet. Då får jag ju sträcka ut mig lite grann!

Kungabröllop!

Det roligaste med hela bröllopet (förutom att det formligen gnistrade av kärlek mellan de unga tu) (samt att jag fick mitt lystmäte mättat vad gäller fina klänningar) var när JAS flög i fyrklöverformation över slottet i TV-n och sisådär två sekunder senare så trodde vi att taket skulle rämna in av högtryck och när vi rusade ut på balkongen såg vi formationen flyga över hustaket!

Då kändes det som att de flög för mig...

Upp som en sol...

I morse när jag åkte in till jobbet så kände jag förnimmelsen av total lycka. Mitt hjärta fylldes av kärlek till nuet och det som väntar att det nästan svämmade över. Jag skulle kunna sätta mig i ett hörn och bara fånle av lycka.

En bidragande orsak till det är musiken och i mina hörlurar snurrar en av världens kanske bästa plattor; Propagandas a Secret wish. Den får mig alltid att le, skratta och gråta.

Totalt genomkörd!

I dag känns det som att jag gått ett par varv i boxningsringen. Lite nattsömn, cykla 2 mil om dagen och träning uppe på det har fått mig att gå i däck. Jag klarar knappt av att lyfta armarna och skriva i dag, men samtidigt känner jag mig väldigt nöjd och otroligt lycklig. Att övervinna latmasken i en då och då är en lisa för själen. Jag hoppas bara att det kommer fler och fler gånger...

Avnjuter grekisk yoghurt.

Min nya frukost är grekisk yoghurt med lite honung på. Det blir man väldigt mätt av på morgonkvisten. I helgen tänkte jag försöka truga i Lilleman lite sånt när det inte fanns vanlig filmjölk hemma.

"Äh det där gillar jag, ge mig mycket. Jag åt det på landet..." (=refererande till Frankrike i somras då vi åt yoghurt varje morgon) Vilket minne han har det lilla livet!

Förändringens vindar...

Om jag stannar upp så kan jag höra förändringarnas vindar susa omkring mig. Det kokar som en smältdegel och folk jag säljer och köper hus, flyttar till andra delar av världen och byter jobb. Själv har jag nu bokat tid. Det känns verkligen långt borta och jag undrar med spänning hur det kommer att bli efter år 0.

Dagens ros!

Dagens ros vill jag ge min underbare man som överkom det faktum att vi inte fick tag på barnvakt, och som en man stannade hemma trots att hans tonårsidoler spelade för ett fullsatt Stadion.

Tack min älskling för att jag kunde gå!

När man är uttråkad...

I morse retade jag gallfeber på tanterna på jobbet genom att informera att jag faktiskt är för Sveriges Kungahus och att de få pengarna som läggs på apanaget faktiskt saknar motstycke i PR som vårt lilla pytteland får i Världen.

Till nästa rast tänker jag fråga dem som inbitna Stockholmare vart man ska stå under kortegen för att få så bra bilder på brudparet som möjligt.

Jag vet... jag är EVIL! Moahahaha.....

I love it loud...

Det började som vilken skithelg som helst. Jag kröp ihop i fosterställning och tänkte ligga så tills Världen hade tagit sitt sista andetag och då skulle jag sätta mig upp och låta livet trilla av mina axlar. Jag bestämde mig för att inte sitta och vara offer, tänka nästa gång då... utan göra nu.

Så i lördags begav jag mig ut på stan. Tillsammans med tusentals Kiss-fans begav jag mig till Stadion för en av årets största upplevelser. Och jag skippade ölen för berusningen av att vara där, se dem på scen och sjunga med i låtarna var magisk.

Och där är jag nu...

Jag duger!

Här går jag omkring och duger!

Up and running!

Besöket i går avlöpte bra. Om vi bortser från det lilla faktum att han tyckte att jag skulle göra en större ingrepp än jag hade föreställt mig. För det blir så mycket bättre då med mina förutsättningar. Så nu fick jag ju lite att fundera på.

Inser att jag behöver en rik man för annars kan jag glömma drömmen om min nya beamer...

Avundsjukans gröna ansikte.

(för övrigt samma färg som ångestens...)

Jag tänker på hur enkelt det är att stirra sig blind på andra människor, det de har eller inte har (vad gäller bekymmer, problem etc) och sedan känna det som att hela kroppen fylls av grön klibbig avundsjuka. En sjuka som är svår att skaka av sig, göra sig av med, glömma bort. Det är nästan enklare att gå runt och vara avundsjuk på andras lyckade liv än att börja göra något åt sitt eget. Det kan ju också vara så att man fastnar i sina beslut och velar fram och tillbaka, medan alla andra springer om en. Så står man kvar där och känner sig avundsjuk över att andra minsann verkar ha en kompassnål som pekar rakt fram, medan min pekar hit och dit och fram och tillbaka.

I går upplevde jag en avundsjuka mot andra som var så stor och tung att jag knappt klarade av att arbeta med det jag är satt att göra. Hela tiden vandrade tankarna bort till chefer som fått nya jobb, vänner som fått barn, vänner som gör operationer, folk med nya bilar, kolleger som minsann går på semester nu och inte dyker upp förrän den 16 augusti (ja det finns såna!).

Själv sitter jag på arslet; väntar på besked om en bukplastik. Inser att alla mina ambitioner inte alls är att jag vill vara fïn utan mycket större; jag vill DUGA! Jag vill få en klapp på axeln, nån som säger att jag visst duger. Och det räcker alltså inte med en gång. Jag vill ständigt få denna bekräftelse på att mina livsval är riktiga.

Jag funderar; skiljer jag mig så pass mycket från alla andra som behöver denna ständiga bekräftelse; eller är vi alla lika? Jag har i alla fall bestämt mig för att inte kämpa emot. Jag står här och tar emot kunskapen som jag får om mig själv. Japp, jag vill duga. Japp, jag vill ha bekräftelse på det. Okej, men då spottar vi i nävarna och tar oss dit!

Dagen.

Håll tummarna för mig idag! Det kan ju behövas!

Svårt att veta...

Ibland kan det vara svårt att veta vad som är rätt för en, vad som är det bästa för att få mig att slappna av, bli som ny, härlig! Men nu är jag nybastad och fräsch efter träningen och redan när jag steg in genom dörren i omklädningsrummet så visste jag att det här var precis vad jag behövde, vad min kropp längtade efter.

Jag har blåsor i händerna för nu har jag verkligen rott!

Visst går tiden långsamt?

Jag önskar tiden två dygn framåt. Jag är ganska nervös just nu.

Men jag har en plan i alla fall. Det är alltid något!

Bad Romance

Jag funderar; när du lindar in armen i bandage, kollar någons lungfunktion eller skriver ut mediciner; nynnar du fortfarande på Talking Heads?

Har du fortfarande röda hängslen bara för att och ger du flickvänner blommor? Späda sköra förgätmigejblommor? Försöker du fortfarande mata den som vägrar och bjuder på lingonmackor med hemmagjord marmelad?

På pricken!

Precis så här ser det ut hemma hos oss.

Mats sitter och ser lite brydd ut med sina maskulina käkben och han är tyst som en mus, säger ingenting medan jag viftar med min nya telefon. Förutom att jag måste uppdatera min status stup i kvarten för att folk ska se att jag fortfarande finns, tycker jag faktiskt att om han vill rota runt i sänghalmen måste han raka sig först.

Fast jag måste säga att jag gillar verkligen att han har byggt lite på gymet så hans armar är seniga och starka...

Min värld

Nu har jag den i telefonen...


Min värld ska aldrig röra din
Din värld ska aldrig röra min
Kom igen.
Kom igen

I min värld har ingen tråkig
entertainment är mitt andra namn
Min värld är en bortskämd, gnällig värld
Kverulanternas kung är jag
Och hur som helst och när som helst
och var som helst kan allt ta slut
så stanna klockan ta en timeout
spara spelet jag har bara ett halvt liv kvar nu

Missnöje...

Man går till naprapaten och får nacken i ordning. Känner sig rörlig och rak i ryggen, livet leker...

Man lägger sig ner och sover en natt. Vaknar som Quasimodo men med värk. Jag står inte ut!

Pro rata-beräkning.

Jag har precis sysslat med en ganska komplicerad pro rata-beräkning.

Sug på den, ni!

Ett par få dagar kvar.

Det är ett par dagar kvar sen vet jag facit om jag ska sitta hemma och gråta hela sommaren eller stolt bära gubbmagen i solen för i så fall blir det den sista sol den ser... Och ja, jag vet att man kan spotta i nävarna och kämpa och göra en bukplastik en annan dag, men excuse mig om jag har så tråkigt och torftigt liv att jag tänker hänga upp all spänning på doktorns utlåtande...


Vi hade årsmöte med tomtarna i går och jag kan återigen konstatera att bara för att man är stockholmsinfödd behöver inte det betyda någon slags bildning eller ens finess. Nä, Sverige befolkades av bönder även i huvudstaden. Efter tre koppar kaffe, två bullar, träsmak i baken och öronen ringade av el hit och el dit så tog jag resolut Lilleman i handen och sa att det var dags att natta barnet. Han protesterade naturligtvis milt.


Efter jobbet ska intelligensnivån höjas betydligt i huset, för då ska Lilleman ta med sig en kompis från dagis och vi ska leka!

Telephone operator

med Pete Shelley.

Och lägg märke till att jag är tillräckligt gammal för att ha dansat till den här då det begav sig!!!!

Kvalitetsplagg

F*n vad jag gillar kvalitet! I bland så får jag höra att jag köper för dyra kläder, och jag har själv tänkt att sån himla skillnad kan det ju inte vara, så när jag snubblade över de snygga byxorna på MQ så slog jag till. Två gånger.

När jag hade haft det första paret i två veckor så tyckte jag de var snygga och billiga och ville ha ett par till för jag visste att jag skulle slita på dem i sommar. Det nya paret visade sig vara sprucket i sömmarna redan i affären. Eftersom jag är så blyg och tillbakadragen vågade jag inte gå tillbaka med dem ifall nån nävenyttig expedit säger att jag är för tjock om låren, vilket jag ju faktiskt inte var eftersom de redan var spruckna. Så de hamnade i överskåpet därhemma.

Nu har det första paret för andra gången spruckit i bakfickan. Första gången lagade jag dem men nu har andra bakfickan spruckit och jag får antingen backa hela vägen genom pendeltågsfärden så att ingen ser min bak, eller ta på mig mina gympabyxor.

I vilket fall så ska dessa och de andra byxorna hamna på byxbål i kväll. Och jag ska aldrig mer köpa icke-kvalitet.

So there...

Verksamhetsgrad.

Fy katten, i dag är jag rena maskinen! Jag är sjukt effektiv. Klick klick - klick klick...

Shit jag jobbar så byxorna spricker... Hur ska jag nu komma hem?

Sparklådor!

När jag vaknade på morgonen så hade det skett ett smärre under. Det såg ut som att vårt vackra valnötsgolv flöt upp mot skåpen. Så fint. Jag tror minsann att en liten tomte har varit uppe under natten...

Hiss eller diss?

Jag vill ha den här!

Vad tycker ni, hiss eller diss?

Det finns en Gud!

Eller något förmildrande över det hela i alla fall! I dag hittade jag en ny singel med fyra (!) låtar från Bob Hund!

Kan livet bli bättre?

Huvudbry!

Jag funderar på hur man resonerar om man tycker att man är sjuk för att man har kronisk värk; men samtidigt springer man flera kilometer varje dag, tränar inför Göteborgsvarvet, bakar till sig själv och halva släkten, åker på resor hit och dit, seglar och städar och sköter om en familj med tre barn och alla klädinköp, tvätt och hämtning och lämning.

Men man är för sjuk för att jobba?

Jag önskar att någon kunde förklara ekvationen för mig!

Hur behandlar du dina medmänniskor?

Att den sista idioten ännu inte fötts, är det väl ingen som tvivlar på, men vad är det som gör att alla människor tror att de har rätt att kommentera folks storlek precis när som helst? Jag höll på att ramla baklänges när jag i TV i går såg en supersöt tjej med blont vackert hår och vackert leende berätta att när hon varit på intervju så fick hon reda på att hon hade fel storlek för jobbet.

Jag har aldrig någonsin sagt till någon:
"Med tanke på ditt tunna röda hår och grisögon så får du helt enkelt inte den här parkeringsplatsen!" eller
"du har verkligen problem med spriten va? När var du nykter senast?"
"det är ett under att du fick VG på den där tentan med tanke på att du faktiskt är dum som ett spån!"
"folk med sjukdomar som du borde verkligen inte få skaffa avkommor..."

Men om man är tjock eller stor, fet, lång, kraftig, reslig eller stabil då kan man förvänta sig kommentarer precis när som helst. Bara för att...

Folk kommer med menande råd. Talar om för en hur man ska äta. Att det kan vara bra att motionera. Och så förklär de sina elaka och plumpa kommentarer till att de bryr sig... Jag skulle kunna skriva uppsatser om det här för jag har en fyrtio år gammal sjö att ösa ur.

Monsters Inc.

Jag hade ett långt och komplicerat resonemang med mig själv i morse. Kontentan av det hela är att jag blev ännu känsligare för kommentarer (eller tanken på kommentarer) efter min viktnedgång. Jag stretar och drar i min hud och min kropp och hittar hela tiden nya saker att underkänna.

Men jag är supernervös inför nästa vecka. Då ska jag få min "Dom" av en alldeles äkta kirurg och jag får veta om jag duger att läggas på bordet för lite uppfräschning eller om jag kan slänga mig på sophögen på en gång. Men en sak kan jag lova: Om jag får opereras så ska jag göra det om och om igen. Tills jag inser att jag faktiskt duger. Eller tills en slumrande själ vaknar upp ur djup törnrossömn.

Spännande upplösning!

Jag såg upplösningen på Winther i måndags. Jag hade ju sett fram emot den i en vecka och när timmen var slut så satt jag som en fågelholk. En ganska arg sådan! För vad var det som hände? Varför var ungefär alla trådar hängande tomma i luften utan något som helst svar?

Jag tillhör också den där kategorin människor som kan reta mig på att vissa filmer läs: amerikanska ska förklara allt in absurdum så man känner sig idiotförklarad flera gånger om. Men att gå från det till att behöva tänka ut hela plotten i huvudet är ett lite långt steg för mig. I den här serien så kan Winther stå i motljus i en kvart och röka en cigarett medan jag ska behöva tänka mig tolv år i ett spanskt fängelse och vad som ligger i begreppet "idiotiska lekar" utan någon som helst ledtråd. Mer än att mannen är mördare. Och homo? Eller var han inte det? Han hade ju pökat frugan? Eller vem var det som gjorde det egentligen?

Så jag satt där och funderade ett långt tag, ganska irriterat. Så fick jag en snillerblixt och vänder mig mot sambon. I samma ögonblick som jag formulerar meningen hör jag:

"Varför gick han den där där? Och vem var det som stod där?" om huvudpersonen.

Så frågorna lever obesvarade...

Gillar jobbet...

Jag vill bara förtydliga för de som undrar - jag gillar mitt jobb. Jag är också väldigt bra på det!

Det är mig själv jag inte gillar!

Word...

Den som kommit på word är ju också ett djävla huvud. Om jag sitter och skriver i en wordmall och ska ta bort några oväsentliga rader av det jag just klistrat in från ett annat dokument, då kan word mycket väl få för sig att formatera om det skrivna. Så det blir ett nytt stycke, eller fet rubrik eller nåt annat oväsentligt...

Men när jag vill föra in en mening i ett nytt stycke i word då kan jag sitta en halv dag och formatera och formatera om texten för att word helt enkelt vägrar formatera om... Det verkar som att jag ska formatera om en text bara när word vill det och inte när jag vill....


Jag vet... nag nag nag....

Run pig run

Nä det finns bara en sak att göra när hjärtat blöder och det känns som att skinnet är för trångt. Jag lyssnar på favoriterna Queens of the Stone Age:

Run, Pig, Run
Here, I , Come
There is no safe place
There is no safe place
There is no safe place to hide

Sömn...

Ja för fan! Jag är verkligen en livsnjutare av fulla drag! Sitter just nu och letar efter en motivation som kommit bort. Jag behöver nog lite lyckopiller. Ge mig nu!

Kuddkrig.

I natt la jag mig på Lillemans kudde och en kudde till, för säkerhets skull. Lite högre än normalt de senaste dagarna men jag tänkte att om jag somnar in högt kan jag under natten dra bort en kudde.

Vaknade av att det kändes som att nacken höll på att gå av och jag hade onaturligt ont både till höger och vänster, rakt fram, i mitten och bak och överallt där man kan tänka sig. Jag tog bort hans fina höga kudde och la mig på mitt frimärke och somnade om.

Tja... life sucks. Nu har jag ont i nacken igen. Sitter med min isblåsa och njuter av att vara en idiot.

Ny tidning.

Typ stridsropet läste jag på pendeln och blev superintresserad. Som nationalekonom är jag intresserad av mycket som händer i samhället, typ speteorier, ekonomisk styrning, storleksmaximering etc. Men i tidningen presenterades tanken att det är inte matematik som styr jorden utan fysik. Det kändes som en dörr öppnades på glänt i mitt huvud, som en hemlighet som jag egentligen vet om men tvingats förtränga, tittade fram för en sekund och jag förstår varför vissa kommer på filmer som Matrix och varför man fascineras av dem. För visst kan man känna sig ganska lurad på något viktigt när man springer omkring i ekorrhjulet? Samtidigt som det är så skönt att springa i ekorrhjulet. För vem vill vara utan pengar, shopping, jobb, barn och pendeltåg?

Ja, jag accepterar!

I går kände jag mig så tjock och äcklad av mig själv. Jag rös när jag såg min spegelbild. Jag stod och kollade på mig själv och från alla vinklar ser jag ut som en fet gubbe.

I dag när jag vaknar med förvärrad nackvärk så tänker jag såhär: Japp, jag har medlen, nu ska jag bli av med kulan. Sen ska jag fettsuga bort varenda del av rastlösheten i min kropp. Jag är fan trött på att strida med mig själv!

Maximalt uttråkad.

Nä nu tror jag verkligen att det är dags för lyckopiller! Det spelar ingen roll hur jag vänder och vrider på mig; jag har ändå rumpan bak. Men att sluta med godis och sova på ett frimärke är mer än vad jag klarar av! Fram för lite guldkant på tillvaron nu!

Jag måste nog gå ut och leta upp en mystisk kaffesort eller nåt som jag kan bli beroende av....

Ont, det gör ont!

Det här med att inte sova en hel natt gör sin tribut. Jag känner i hela kroppen att jag håller på att förvandlas till ett rasande monster. Jag har ont i nacken. Ont i nacken. Ont i nacken. Jag sover på två ynka kuddar. Det känns som att huvudet ska ramla genom sängbotten.

Sambon är lika trött och grinig han (fast här är väl inget nytt?). I går när han kom hem hade Lilleman somnat utmattad av feber i sin saccosäck. Själv låg jag och slumrade i soffan med en isklamp på halsen och totalt utmattad av en dag på jobbet och med ständig värk.

Så börjar han gå omkring och muttra. Och börjar berätta att "nu fyller jag då diskmaskinen och sätter igång den" "Jaha då skalar jag potatis här dårå." Jamen irriterande att behöva veta vad han gjorde hela tiden. Så jag kontrade med: "nu har jag fyllt tvättmaskinen och satt igång den"

Sen säger han kodorden, de berömda orden som faktiskt får mig att vilja dumpa honom i ett dike och aldrig mer vända mig om igen. "Jaha, då var det vardag igen. Då är alla lika tråkiga som vanligt..."

Men man får väl vila sig om man är sjuk?

Jag vet att jag är supergrinig nu men jag ser verkligen inte fram emot att dela min ålderdom med en gubbe som inte tål att en kvinna sitter ner i fem minuter när hon knappt har sovit ordentligt utan värk i snart två veckor? Vad är det med dagens surgubbar i detta sursamhälle?
Read my lips: SOPA FRAMFÖR DITT EGET HUS INNAN DU BÖRJAR STÅ OCH SOPA UTANFÖR MITT!