Det här med att inte sova en hel natt gör sin tribut. Jag känner i hela kroppen att jag håller på att förvandlas till ett rasande monster. Jag har ont i nacken. Ont i nacken. Ont i nacken. Jag sover på två ynka kuddar. Det känns som att huvudet ska ramla genom sängbotten.
Sambon är lika trött och grinig han (fast här är väl inget nytt?). I går när han kom hem hade Lilleman somnat utmattad av feber i sin saccosäck. Själv låg jag och slumrade i soffan med en isklamp på halsen och totalt utmattad av en dag på jobbet och med ständig värk.
Så börjar han gå omkring och muttra. Och börjar berätta att "nu fyller jag då diskmaskinen och sätter igång den" "Jaha då skalar jag potatis här dårå." Jamen irriterande att behöva veta vad han gjorde hela tiden. Så jag kontrade med: "nu har jag fyllt tvättmaskinen och satt igång den"
Sen säger han kodorden, de berömda orden som faktiskt får mig att vilja dumpa honom i ett dike och aldrig mer vända mig om igen. "Jaha, då var det vardag igen. Då är alla lika tråkiga som vanligt..."
Men man får väl vila sig om man är sjuk?
Jag vet att jag är supergrinig nu men jag ser verkligen inte fram emot att dela min ålderdom med en gubbe som inte tål att en kvinna sitter ner i fem minuter när hon knappt har sovit ordentligt utan värk i snart två veckor? Vad är det med dagens surgubbar i detta sursamhälle?
Read my lips: SOPA FRAMFÖR DITT EGET HUS INNAN DU BÖRJAR STÅ OCH SOPA UTANFÖR MITT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar