(för övrigt samma färg som ångestens...)
Jag tänker på hur enkelt det är att stirra sig blind på andra människor, det de har eller inte har (vad gäller bekymmer, problem etc) och sedan känna det som att hela kroppen fylls av grön klibbig avundsjuka. En sjuka som är svår att skaka av sig, göra sig av med, glömma bort. Det är nästan enklare att gå runt och vara avundsjuk på andras lyckade liv än att börja göra något åt sitt eget. Det kan ju också vara så att man fastnar i sina beslut och velar fram och tillbaka, medan alla andra springer om en. Så står man kvar där och känner sig avundsjuk över att andra minsann verkar ha en kompassnål som pekar rakt fram, medan min pekar hit och dit och fram och tillbaka.
I går upplevde jag en avundsjuka mot andra som var så stor och tung att jag knappt klarade av att arbeta med det jag är satt att göra. Hela tiden vandrade tankarna bort till chefer som fått nya jobb, vänner som fått barn, vänner som gör operationer, folk med nya bilar, kolleger som minsann går på semester nu och inte dyker upp förrän den 16 augusti (ja det finns såna!).
Själv sitter jag på arslet; väntar på besked om en bukplastik. Inser att alla mina ambitioner inte alls är att jag vill vara fïn utan mycket större; jag vill DUGA! Jag vill få en klapp på axeln, nån som säger att jag visst duger. Och det räcker alltså inte med en gång. Jag vill ständigt få denna bekräftelse på att mina livsval är riktiga.
Jag funderar; skiljer jag mig så pass mycket från alla andra som behöver denna ständiga bekräftelse; eller är vi alla lika? Jag har i alla fall bestämt mig för att inte kämpa emot. Jag står här och tar emot kunskapen som jag får om mig själv. Japp, jag vill duga. Japp, jag vill ha bekräftelse på det. Okej, men då spottar vi i nävarna och tar oss dit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar