tisdag 23 februari 2010

Andas!

Vi var så många på pendeln idag, som packade sillar stod vi på varandra utan varken utrymme att andas eller ens röra en arm. På väg in mot Centralen kände jag mig varmare och varmare och jag öppnade kläder och försökte tänka på andningen, att inte börja andas snabbare utan försöka andas lugnt. Som tur väl var hade jag en flaska med Proviva som jag tog en klunk av. Jag kände att det här fixar jag inte. Jag fixar det inte. Jag måste av här och nu! Så stanna tåget mitt på Riddarfjärden så jag kan stiga av. Försvinna. Så kände jag hur det började dunka i öronen, hur allt mitt blod försvann från huvud, ner över axlarna och rann ner från benen. Det blev mörkare framför ögonen, först bara grumligt. "Nu svimmar jag" tänkte jag. Dörrarna öppnades och på stapplande steg ramlade jag ut på perrongen och bara satte mig rakt ner mot en vägg. Omvärlden försvann framför mina ögon och jag välkomnade iskylan som snabbt kylde ner hela min kropp.

"Kan vi hjälpa dig" hörde jag en orolig röst och jag såg upp. Två av mina medpassagerare oroade sig för mig. De ville hjälpa mig ner till värmen. Som genom ett töcken såg jag dimman skingras och världen blev klarare och klarare. Jag förklarade för dem att jag fixar det. Tackade för hjälpen.

På väg ner för trappen kände jag att det var inte bara blodet som hastigt ville lämna min kropp och jag gick så snabbt jag kunde till närmaste toalett. När vakten ville ha en tia istället för den enda femma jag bar på kroppen, förklarade jag att jag faktiskt var i nöd. Han släppte in mig.

Nu sitter jag här på jobbet, totalt dränerad på all energi och jag funderar på om jag ska klara av att sitta här resten av dagen och inser att det måste jag, att åka just nu är inte ens att tänka på!

1 kommentar:

Susanne sa...

Men hu, vilken upplevelse, kära nån. Jag hoppas allt har lugnat sig. har du varit på din konsultation än?