torsdag 11 februari 2010

Våroffer.

Jag fick frågan häromdagen av en bekant; "Hur kommer det sig att du blev tjock från början?"

Jag har funderat ganska mycket på vad ett vettigt svar på frågan skulle vara. En tanke som jag leker med är att jag åt helt enkelt för att jag har sett Världen som den djävulska plats som den är och enda sättet att försöka sopa bort den där bilden är att äta sig bort från det.

Svaret är ju att jag ätit mer kalorier än jag gjort av med. Ingen har stoppat de här i munnen på mig utan jag har själv ätit mig till övervikt.

Jag funderar på en annan sak. Jag har ingen självbild av mig själv som vettigt stämmer in på hur jag verkligen ser ut jämfört med andra. Jag känner mig alltid lång och stor. Jag hör aldrig någon säga något annat heller. Förrän efteråt. När jag var tjock brukade jag få höra: "Du var ju så smal och fin förr i tiden..." Men det var ingen som sa det till mig då när jag verkligen skulle behövt ha ett par tröstande ord för att jag kände mig som den fulaste och klumpigaste som vandrat på denna planeten; utan det skulle jag själv lista ut. Trots att jag aldrig någonsin dög. Jag har helt enkelt varit bortvald en satans massa gånger, så många att det helt enkelt blivit den jag är. En människa som man väljer bort.

För att ta ett tydligt exempel; jag försöker vara öppen och trevlig när jag möter nya människor. Men av nån anledning verkar jag inte duga att ha vänskap med. Alla bondar och njuter av varandras sällskap men jag är bara ensam. Detta gäller alla sällskap jag hamnar i; på nya arbeten, i mammagrupper, föräldragrupper på dagis, överviktsopererade på diverse forum bla bla bla.

När jag var yngre brukade jag gå på lokal och det hände att jag träffade nån som jag faktiskt gillade. Som jag ville spendera mer tid med. Men jag fick alltid höra att killen i fråga inte var redo för förhållande; fast jag aldrig ens tagit de orden i min mun. "Vill du ha ett förhållande med mig?" "ska vi kila stadigt" eller jag vet faktiskt inte ens vad det heter. Vid ett par tillfällen råkade jag faktiskt ut för att samma kille som precis sagt de orden, gifte sig ett halvår senare. Bara sådär? Bortvald...

Nä jag kommer att fortsätta att sitta här i mitt hörn och skrika okvädesord. Ensam är stark. Ensam är bäst! Då får man ju en massa härlig tid för sig själv där man verkligen kan skåda sig själv i sömmarna och verkligen inte gilla det man ser... Jag tror faktiskt att jag väljer bort mig själv just nu...

2 kommentarer:

Susanne sa...

Jag är nog samma typ som du Troi, har ungefär samma upplevelser. Men, jag har liksom förlikat mig med det hela, att vara lite off i sällskapssammanhang. Min dotter sa till mig för ett ag sedan att det är jag som är otillgänglig, att det är jag som väljer att sätta mig en bit bort ifrån de andra osv. Men , man vill ju inte bara tränga sig på, kräva att folk ska flytta ihop sig för att man ska få plats? Eleer har jag fel?

troi sa...

Ja, det har du rätt i. Helst skulle man vilja att någon kanske frivilligt lyfte bladet från tungan och till exempel säger att man kan sätta sig där. Men jag upplever att det händer liksom inte. Ja det är lite komplicerat för oss ensamvargar...