Fyra kilometer.

Så har jag tränat också. Känner mig ju ganska stolt över mig själv som också har tränat. En strategi som jag kör stenhårt med nu för tiden är att jag fixar det, jag kan! För ibland är jag så rädd att jag ska svälta att jag nästan äter i förebyggande syfte.

Förresten läste det här: Och då känner jag att de där röda skorna som jag provade igår och blev väldigt förälskad i kanske får stå för nån annan.

... och så går jag dit och provar ett par andra skor istället!

Lunch

Nu äter jag lunch (soppa, så jäkla god, överlägset god...) och har ringt hem till min familj. De har det väldigt bra och jag hörde att Lilleman är på bättringsvägen och att hans far snart vill bita tag i saker och ting för att inte gå upp i limningen...

Kontot...

Okej, jag gjorde en kontokoll och uppdaterade min ekonomiuppföljning. Det ser bra ut... *host*

Varken hackat eller malet...

När jag har många saker jag vill göra, saker som jag egentligen tycker är kul, längtar efter, men det blir för mycket. Då känner min hjärna sig stressad. Och jag struntar i det jag behöver/vill göra. För att jag vill tagga ner. Och så blir jag naturligtvis hungrig. Och hur får man in ett mål mat i den här stressen?

Vad jag vill göra?
Jag vill sitta i massagefåtöljen.
Jag vill träna.
Jag vill prova de där skorna igen.
Jag vill käka lunch.
Jag vill gå hem och vara ledig.
Jag vill kolla mitt bankkonto.

Ja och så är jag genast stressad...

Dieten!

Jag har kört sjukhusdieten i en vecka och äntligen börjar vågen röra på sig lite grann. Jag har verkligen legat i och inte fuskat, men njutit av det jag fått äta. Jag tror till och med att jag har fått till soppan för jag njuter verkligen av varenda tugga!

Nu låter det kanske fånigt att en magsäcksopererad följer en diet, men jag skulle nog säga tvärtom, speciellt med vad jag erfarit de här senaste dagarna. Jag har nämligen insett att det där som jag tänker att jag "fuskar" lite grann och är nåt jag gott kan unna mig... Det är såååå otroligt fel på alla plan. Det har verkligen varit en ögonöppnare på mig att inse hur otroligt mycket jag unnar mig. Visserligen i små portioner men det är hela tiden! En skvätt extra sås som jag naturligtvis alltid gör på läckra ingredienser som finaste roquefortost och grädde, den här historien med yakiniku, hemlagade pizzor och därtill godis, glass, dryck som vin och gt. Den här veckan när jag inte dumpat en enda gång har jag varit PIGG!!! Väldigt sugen och många gånger ganska speedad/sur/tvär/ihopbiten och dragit mig undan. Men jag har fan inte dumpat! Det betyder eoner för mig!

Men jag fattar ärligt talat inte det här med kosten och hur folk får ihop det, oavsett operationer eller inte. För hur äter man? Jag får ont i nacken av att alltid bära med mig en matsäck överallt. Och maten ute... vad innehåller den?

-Hej, kan jag få en portion råris med kokta grönsaker? Nån?

Och så ser man sig om. Ser smala snygga människor som käkar glass, en godisbit eller dricker en cola. Då tänker jag naturligt att kan de så kan jag... inte! Jag kan inte det om jag vill hålla min viktnedgång.

Men nu har det hänt saker. Och jag tycker att vi kör en vecka till!

Alright?

En snabbis

Jag är inne en snabbis på kontoret. Har haft långledigt med sjuk gosse och jag hoppas att han är på bättringsvägen nu! Jag känner mig i alla fall som ett ufo = vad gör jag här? I vilken hög ska jag börja?

Världens bästa försäkring!

I dag när jag ringde Försäkringskassan angående min tillfälliga föräldrapenning bad hon mig vänta kvar i luren medan hon betalade ut pengarna.

Vilken service! Helt enormt! Tänk om alla företag fungerade lika effektivt!

Grym fåtölj.

Jag har blivit beroende av företagets massagefåtölj. Varje dag ser jag till att hitta en liiten lucka så jag kan lägga mig i den i några minuter och bli knådad. I dag var den synnerligen grym mot mig. Den tyckte att jag behövde hårda nypor och jag var ibland nästan uppe i taket och vände för den hittade triggerpunkter där smärtan var outhärdlig.

Nu äter jag blomkål och vitkål med peppar och salt på och det är så jäkla gott!

Soppa dag 2

Jag är ganska hungrig. Eller sugen kallas det visst. Men jag dricker en kopp kaffe och låtsas att jag varken hör, ser eller förstår några av kroppens signaler.

Gjorde också misstaget att gå ner och väga mig eftersom kollegan som jag stödjer gått ner två kilo för att själv få lite moraliskt stöd i mitt soppätande.

Inser att jag är enda människan i Sverige som går upp av grönsaker och kycklingbuljong. Tjohooo!!!!

Ring Rekordbyrån!

Andra dagen.

Jag mår riktigt bra! Om det beror på soppan i går vet jag inte, men återigen kan jag konstatera att det är bra för mig att inte äta godis/sött/fett/för varmt och fett/sött och varmt och så vidare. Utan soppa och frukt mår jag utmärkt på. I dag är det soppa och grönsaker. Yummi!

Jag mår alltså bra för jag har inte dumpat på ett helt dygn och för att en massa gifter håller på att gå ur min kropp. (Som jag sen fyller på med kaffe, te, och ett och annat andetag i den friska Stockholmsluften). Fast jag såg att värsta giftfällan finns i våra barns rum. I alla plastleksaker och jag antar att plastmöblerna också spelar roll.

Soppa!

Just nu njuter jag av det här! Sjukhussoppan! Den är sååå goood!

Svett.

Jag har rott, jag har svettats som en gris. Men inte blev jag gladare eller nöjdare för det... Jag antar att sånt är livet just nu. Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Ladda om...

Den här gången vet jag inte om jag klarar av att ladda om. I alla fall inte just nu!

Måndag

Tänkvärt!

Drömmar...

Jag vet att för många därute så är det kanske saker som sex som lockar och drar. Det ni längtar efter när det börjar bli skymning.

Men när jag läser det här så blir jag alldeles varm och kall om vartannat. Det suger i hela mig och jag vill ingenting annat än att slänga mig på första bästa flyg och dra på en gång. Det är en stor njutning att bara gå runt och kolla, drömma, känna luften under fötterna för man lättar...

Och snart är jag där. Just nu är jag fylld av längtan och förväntan.

Jag ska spendera min helg i Linköping hos goda vänner. Det ska bli supernajs. Vad ska ni göra?

Thai-sallad.

Jag är precis tillbaka från ett lunchbesök på Panini. Jag tog en thaisallad med biff och jösses! Den var löjligt god! Det var så mycket goda smaker som sjöng i munnen på mig att jag nästan grät av glädje. Varenda tugga var en fröjd och jag åt med stor behållning. Jag kan rekommendera den med varm hand!

Fick förresten svar på varför jag mår så bra just nu i går när jag fick mitt kontoutdrag. Jag lever återigen över mina tillgångar och det är fruktansvärt enerverande att inse att jag faktiskt inte har lön nog till mina behov. Jag börjar nu mer luta åt att jag får helt enkelt acceptera faktum och genomgå ett stålbad med jämna mellanrum än att leva i det där grå, trista och enkla som det innebär att leva på det man egentligen tjänar.

Rest in peace!

Jag befinner mig i shocktillstånd för jag har just insett att Peter Steele har dött. Han var frontman i Type O Negative. Han var en mycket karismatisk sexig man, han var överst på min laminerade lista. Sexigare man går knappt att hitta. Jag glömmer aldrig när jag såg honom i TV och han slätade över en tjej i publiken å det grövsta. I min värld var han sexigaste mannen alive och världen har nu blivit en lite tommare och tråkigare plats.

Han blev 48 år! Det är fan skandal!

I många hänseenden så har alltså en stor man gått ur tiden...

Är operation en quick fix?

Jag minns på den gamla goda tiden, för omkring tre år sedan, när jag åt en apelsin, ja jag formligen tryckte i mig den. Jag tuggade och tuggade, det tog liksom aldrig slut. Efteråt var jag så mätt att jag knappt kunde röra mig. Det brukade strama ut i ryggen för magsäcken var full.

Idag skalar jag en apelsin. Delar den i tre delar. Slurp! - Slut - Den lägger sig någonstans långt därnere och börjar genast skrika på sällskap. En apelsin mättar således knappt alls när man varit opererad i snart fyra år.

Gårdagen...

Jag känner mig i alla fall väldigt nöjd med träningen i går. Jag hade fullt med energi och träningen gick som en dans. När jag rott mina fyra kilometer och tränat med maskinerna ställde jag mig på springbandet och sprang skiten ur mig i cirka två minuter för att det inte skulle finnas någon energi över efter träningen. Så släpade jag mig in i duschen och väntande bastun.

På kvällen var jag väldigt sugen, väldigt hungrig. Men jag höll mig faktiskt från att äta den där mackan som jag längtade efter. Ingen macka med tonfiskröra, saltgurka och tomat - min absoluta favorit just nu. När jag gick och la mig tänkte jag att om jag inte kan sova går jag upp och käkar macka.

Men jag somnade - som en stock.

Och så hade jag en väldigt livlig dröm som pågick till jag vaknade. Den var verkligen helt fantastisk, alla detaljer var där och jag kunde känna hjärtat slå för jag var jagad. Fan jag skulle kunna skriva en bok just nu baserad på den där drömmen och boken skulle gå upp i topp fem på bestsellerlistan, för jösses!

Muskler väger mer än fett!

Det kan man ju konstatera efter att ha tränat så här intensivt i en månads tid. I dag gick det förhållandevis smärtfritt bortsett från att jag fått blåsor i händerna som spänner när jag lyfter.

Om inte muskler väger mer än fett så har den där onda anden som bodde i min badrumsvåg hittat hit till jobbet. För den här vågen är en riktig tuff motståndare. Jag ställer mig, likt flickan i Havanna på den, väntar på lite resultat. Den stirrar likgiltigt tillbaka på mig. Tuggar liksom sakta fram, siffra för siffra. Och så domen.

Ett hånleende.

Men du... snart är det jag som hånler tillbaka!

Som en ballong!

Jag lyfter snart, fylld av helium är jag full av energi, glad, tillförsikt, framtidstro. Glädje!

Jag jobbar med flow just nu och det är himmelskt! Det är nästan lycka i varje ord som jag skriver ner och jag känner att världens krafter samlas över mitt huvud för att se och begrunda. Ge energi och lyfta mig!

Nu är det dags att ge tillbaka lite i form av träning. Jag har visst en date sedan...

muttsuri sukebe

Bättre än sex... Men nu ska jag faktiskt gå och äta det här!

Hälsning

I går gick jag förbi en gammal vän som jag arbetat med. Förr brukade jag få en kram då han var glad över att se mig. I går satt han och tittade länge på mig och som sig bör, höjde jag handen högt och vinkade ett glatt "hej!" Då hände nåt märkligt... Han liksom rynkade ögonen och pannan lades i djupa veck och så kom det minsta lilla "hej" som en människa kan slippa ur sig. Han såg väldigt blasé ut när jag gick förbi, ungefär som han var en rockstjärna och jag, vanliga pöbeln, hälsade på honom...

Jag kände mig ganska dum för visst jag har förändrats de senaste fyra åren, men ingen sån förändring att jag inte står att känna igen alls...

Fota kändisar...

Alltså jag har kommit på att jag har ett alldeles för aktivt liv, helt enkelt för många järn i elden. Jag hinner nämligen aldrig engagera mig i Hollywoodkändisars vara eller inte vara. Det finns tydligen människor som är intresserade av foton när kändisar är ute och köper lunch, joggar, cyklar eller går in eller ut ur en affär.

Jag gäspar käkarna ur led för det kan väl inte vara en enda människa på jorden som är intresserad av att Luke Wilson ser ut att jogga utan kallingar under joggingbyxorna? Man har ju inte sådär jättestora krav på tillvaron om man blir tillfredställd av en sån bild...

Nä nu har jag inte tid för nu ska jag läsa om det är sant att Oprah har ljugit ihop sin barndom...

Mot nya mål!

När jag nu ska åka till London också så känns det extra viktigt att jag får gå ner de där trista kilona som jag kämpar med. Därför dricker jag en naturdiet shake. Det är endast iskall caffe latte som gäller. Försöker få min hjärna att förstå att när man byter ut en måltid mot en shake betyder inte det att man en stund senare ska komplettera med saltlakrits. Eller annan lakrits för den delen. Inte heller med godis av någon sort. Faktiskt!

Det löjliga med mig är att jag får såna där hang-ups. När jag handlar kläder kan jag inte nöja mig med ett favoritplagg. Glass ska intagas så jag stupar. Jag äter oftast en sorts godis tills den tas ur sortimentet. Jag fastnar för yakiniku och innan dess åt jag alltid kycklingspett med jordnötssås... Nu gillar jag hårdbröd med tonfiskröra, saltgurka och tomat. Jag antar att det snart kommer nya rön om att det inte heller är nyttigt om man tänker sig beach 2010.

Fast jag tror jag satsar på Beach 2010 och Beach 2010/2011. Moahahaha.....

Så lugnt...

Jag känner ett stort lugn, som bomull som lägger sig över benen, medvetandet. Jag kan sjunka in i förvissningen om att jag inte går miste om något. För jag är där. I det som sker. Och jag kommer att få chans att få det jag vill ha. Behöver inte kolla efter några väskor, smink, kläder, skor. Jag har det jag behöver. Jag kommer att få det som finns. Och det gör mig lugn.

Jag kan koncentrera mig på jobbet. Kanske... kanske ska jag. Jag vet inte. Den tanken får ligga och gro ännu en liten stund till...

Jag står i skuld...

Sömnskuld. Vad är det med dagens sömnkvalitet egentligen? Ska man behöva ligga och vända och vrida på sig som ett snöre? Jag är orolig och täcket är för varmt eller för kallt eller så är kudden för låg eller för hög. Lilleman ligger i sin säng och vrider och vänder sig, slänger med armarna och jag hoppar en meter när det bonkar till i hans säng. Lägger en tröstande hand på honom. Viskar att jag är här, det är inget farligt. Han vaknar och är törstig. Jag behöver stiga upp och kissa. Natten är sönderhackad, söndermald i små små bitar och när klockan sedan ringer på morgonen är det ingen som vet om man orkar stiga upp.

Jag försöker att inte bli orolig när jag är vaken, tänka att jag överlever i alla fall, för jag får ju sova mellan det vakna. Och det räcker ju. Så fort oron griper tag i en, det är då man slutar sova. Så jag försöker vara lugn.

Går igenom saker i huvudet, små obetydliga skitdetaljer, ord som sägs, saker som kan tappas. Händelser som ska komma. Människor som finns där. Människor som sviker.

I dag är en ny dag. Och i natt ska sömnen bli god.

Skynda iväg!

Höll precis på att glömma Lillemans simskola! Bäst att rusa hemåt. Men vilken dag det har varit. Fingrarna glöder över tangentbordet.

Surmulen...

Jag inser nu att jag faktiskt är ganska sur. Jag har ingen som helst lust att förklara för folk idiotsaker gång på gång och så ska de skälla på mig. Nä. Ta det med den som det angår. Kan också bero på att jag har abstinens. Just nu skriker hela kroppen efter yakiniku.

Siffror

När saker och ting inte flyter på och jag glömmer viktiga saker som en kod till ett kort så kan jag bli så nojig att jag inte får någonting annat gjort. Tiden stannar runt omkring mig och jag kan lika väl hoppa av karusellen för ingenting blir gjort.

Nu funderar jag på siffror i en kod och jag tror hjärnan kommer att gå på högvarv tills jag säkert vet. Innan dess kan ni glömma att fråga mig något vettigt...

London calling...

Nu suger det rejält i tarmen, om nån undrar! Snart ska jag till min favoritplats på jorden! Det ska bli så jäkla grymt!

On y va!

Nä nu avslutar jag det här och åker hem med mina två små trollungar så jag kan få städa! Det kommer att skina om väggarna innan den här helgen är över, jag lovar!

Städhelg!

Jag har drömt om det hela veckan. Nu är vi äntligen snart där och det kommer att bli verklighet. En hel helg där jag kan städa och slänga allsköns bråte. Jag vill städa allt och vända på varenda sak, göra mig av med allt och slänga allt. Känna hur jag lättar fem meter från golvet och allt det jag har runt mig ska vara vackert, fint och samstämmigt. Resten åker ut i ett svepande drag.

Luggslitna gardiner åker på insamlingen och fönstrena kommer att blänka som diamanter i solskenet. Jag älskar helt enkelt att städa. Jag älskar att rensa. Jag älskar att slänga.

Jag önskar att mina kläder var som engångsservetter som man river av mot en pappershållare och slänger bort. Så slipper man se åt dem, slipper veta att de finns. Ett fåtal saker vill jag behålla.

Det som egentligen är mest märkligt i kråksången är att det finns hela tiden saker att slänga, rensa bort, göra sig av med. Även om jag aldrig lägger en spänn på att köpa saker. Jag köper ju kläder och smink för mina pengar. Och mat. Men aldrig saker. Och saker har jag hur mycket som helst.

Energiknippe!

I dag är jag faktiskt full av energi. Det måste vara min roliga blus som är gjord av tusentals snörstumpar i olika glada färger som gör att jag mår så bra och har så lätt för att le. Ett energiknippe helt enkelt!

Svart hål.

För alla som inte förstått det så tränar jag inte för att må bättre, utan för att få bukt på min vikt och förhoppningsvis kunna göra en bukplastik så småningom. Det är inte roligt att ha gubbmage när man har halva livet framför sig.

Därför vägde jag mig i vanlig ordning när jag tränade igår och insåg ganska snart att den där dieten som vi kör på farsans hotell med thaimat en masse och så mycket GT du någonsin orkar dricka på kvällarna tillsammans med sushi eller något från grillen, inte är särskilt framgångsrik om man tänker sig en bukplastik i detta livet. Jag hade således gått upp i vikt.

Jag föll ner i det bekanta svarta hålet. Faktum var att jag satt där och tänkte; jaha, nu var det dags igen. Buhu-buhu. Som att jag inte ens orkade bry mig om det där. Ryckte på axlarna och tänkte att innan jag går och dör så ska jag träna i alla fall. För tro mig, det här är nästan mer än vad jag mäktar med.

Efter träningen mådde jag så gott att jag satt med ett fånigt leende på läpparna. Jag flöt fram när jag rörde mig. Duschen var enastående skön och jag njöt av att knappt kunna lyfta armarna från kroppen. Idag har jag också träningsvärk i vader och lår, vilket jag gillar jättemycket.

En kollega var också där och duschade, och jag kollade in henne i smyg, för hon har nämligen en väldigt snygg kropp. Väldigt snygg till och med. Nu passade jag på att se hur hon såg ut utan kläder. Insåg där jag såg henne i spegeln att vi är inte helt olika, minus gubbmagen förstås. Men i övrigt, slanka axlar, slank rygg, slanka ben...

Jag insåg där och då att jag kan faktiskt välja hur långt ner i det där hålet jag ska sjunka. Jag har gjort en djäkla resa, jag är inte något i närheten av lika tjock som jag var innan operationen. Det är svårt för hjärnan att förstå det eftersom den känner sig likadan som innan viktnedgången. Men om jag bevisligen ställer mig naken framför spegeln tillsammans med en person som jag faktiskt kan se är slank med kläder på och det inte är någon jätteskillnad på oss två, så måste jag försöka få hjärnan att se sanningen. Se det den ska se. Inte bli rädd, inte få panik, inte känna mig värdelös för att jag aldrig lyckas. Inte tröstäta för att jag är ledsen. Utan faktiskt ta tillvara på tillfällena när det kan kännas bra.

Och sitta och fånle av en sån enkel sak som ett träningspass. Och minnen av en helg som var super...

Tävling!

Det är tio paket tuggummi med lakritssmak som står på spel!

Klart jag måste tävla då!

Nu kan jag knappt lyfta armarna...

Jag har rott fyra kilometer nu. I dag var det så otroligt skönt att träna! Jag var under viss tidspress eftersom jag ska åka iväg och städa dagiset också och det kan ju inte bli hur sent som helst. Men fler sådana här träningar!

Nu tror jag att jag ska börja träna inför Blodomloppet. Har inte riktigt bestämt mig men det känns som att det är nåt jag bara ska springa...

Peppade?

Jag hoppas att ni känner er extremt peppade, för snart är det dags för ett nytt träningspass! Tjoho! I dag kör vi så det ryker!

Kniiip!

Jamen jag är ju pigg!

Jag känner mig faktiskt pigg som en mört! Jag är på G! Det är fantastiskt skönt att känna fingrarna dra över skrivbordet och jag kan skriva utan att det blir fel och snubblas! Och jag tror faktiskt på mig själv idag. Har jag återfått kraften? Tron på mig själv? Det vore så otroligt skönt!

Det verkar vara farligt med helg, speciellt när man har det riktigt riktigt bra, njuter av livet, inga bekymmer. Så är vardagen där. Femtusen måsten som skulle vara gjorda igår. Då blir man för trött, orkar inte längre!

Jag har i alla fall börjat föra lite dagbok över hur jag mår, mest är det för att kunna kartlägga min kost, egentligen. När äter jag för mycket, när kan jag inte motstå? Är det så ofta som jag tror? Detta är saker som jag snart kommer att bli varse!

Jag menar; jag för ju kassabok, redovisar för varenda krona jag gör av med. Men humörbok, hur fett är inte det?

Mök!

Det luktar alltså fortfarande dräng i mitt rum och jag skäms lite grann. Fortsätter det så här så vågar sig väl ingen in här tillslut, jag menar; jag står ju knappt själv ut! Funderar på om städaren glömde sin svettiga tröja uppe i lampan sist han var här? Jag behöver ett doftljus eller liknande. Parfym kanske? För inte kan det väl vara så att jag inte luktar speciellt gott?

Spottar i nävarna!

Idag är det nya tag! Jag känner mig ganska utvilad, men tycker samtidigt att det är djävulskt mycket som ska göras just nu och jag hinner knappt med hälften. Har utsugandet av ens sista krafter inför sommaren redan börjat? I så fall finns här inte speciellt mycket att hämta...

Pust!

Det var jäkligt jobbigt men jag har faktiskt fattat ett beslut idag! Det satt hårt inne.

Jag kan inte koncentrera mig, jag vet inte vad jag gör i Universum; drömmer jag? I så fall låt mig vakna upp i sängen - på hotellet - minus bakfyllan från igår. Den kan jag faktiskt leva utan!

Alla måsten som jag glatt struntade i hela helgen har nu kommit ifatt mig, plus mos, med grädde. Och ketchup, senap och alla tillbehör. Ränta på ränta. Utan avbetalningsplan.

Det är alltså dags att skärpa sig igen!

Klipp och klistra!

Jag fortsätter att recensera det jag skriver och nu har jag kortat ner det från fem sidor till tre! Låt mig hållas en stund till så blir det en paragraf jag skickar iväg. Om nu nån förstår det...

Jamen kyss mig!

Så hamnar jag på facebook! Hallå jag har ett jobb att sköta!

Pappas hotell

Förresten kan man gå med i pappas fanclub om man vill. Den finns på Facebook och vi är nu 233 medlemmar! Och fler ska vi bli!

Tystnad... tagning!

Jag har grava koncentrationsproblem. Att det ska vara så svårt att komma tillbaka på banan igen? Jag kan inte skriva, jag vet inte vad jag skriver. Jag vet inte vad jag ska skriva? Allt jag läser är skit. Jag rättar mina texter femtioelva gånger.

Jag sliter mitt hår!

Och helgen har varit?

Tillbaka at work igen och det har varit en fantastiskt skön och vilsam helg. Inga måsten, bara äta, dricka, prata, lata sig. Som det ska vara! Hela familjen har fått må bra.
Vi planerade vår resa, den blir zuper!

Och bäst av allt; Lilleman cyklade utan stödhjul! Han har blivit stor!