Sömnskuld. Vad är det med dagens sömnkvalitet egentligen? Ska man behöva ligga och vända och vrida på sig som ett snöre? Jag är orolig och täcket är för varmt eller för kallt eller så är kudden för låg eller för hög. Lilleman ligger i sin säng och vrider och vänder sig, slänger med armarna och jag hoppar en meter när det bonkar till i hans säng. Lägger en tröstande hand på honom. Viskar att jag är här, det är inget farligt. Han vaknar och är törstig. Jag behöver stiga upp och kissa. Natten är sönderhackad, söndermald i små små bitar och när klockan sedan ringer på morgonen är det ingen som vet om man orkar stiga upp.
Jag försöker att inte bli orolig när jag är vaken, tänka att jag överlever i alla fall, för jag får ju sova mellan det vakna. Och det räcker ju. Så fort oron griper tag i en, det är då man slutar sova. Så jag försöker vara lugn.
Går igenom saker i huvudet, små obetydliga skitdetaljer, ord som sägs, saker som kan tappas. Händelser som ska komma. Människor som finns där. Människor som sviker.
I dag är en ny dag. Och i natt ska sömnen bli god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar