För alla som inte förstått det så tränar jag inte för att må bättre, utan för att få bukt på min vikt och förhoppningsvis kunna göra en bukplastik så småningom. Det är inte roligt att ha gubbmage när man har halva livet framför sig.
Därför vägde jag mig i vanlig ordning när jag tränade igår och insåg ganska snart att den där dieten som vi kör på farsans hotell med thaimat en masse och så mycket GT du någonsin orkar dricka på kvällarna tillsammans med sushi eller något från grillen, inte är särskilt framgångsrik om man tänker sig en bukplastik i detta livet. Jag hade således gått upp i vikt.
Jag föll ner i det bekanta svarta hålet. Faktum var att jag satt där och tänkte; jaha, nu var det dags igen. Buhu-buhu. Som att jag inte ens orkade bry mig om det där. Ryckte på axlarna och tänkte att innan jag går och dör så ska jag träna i alla fall. För tro mig, det här är nästan mer än vad jag mäktar med.
Efter träningen mådde jag så gott att jag satt med ett fånigt leende på läpparna. Jag flöt fram när jag rörde mig. Duschen var enastående skön och jag njöt av att knappt kunna lyfta armarna från kroppen. Idag har jag också träningsvärk i vader och lår, vilket jag gillar jättemycket.
En kollega var också där och duschade, och jag kollade in henne i smyg, för hon har nämligen en väldigt snygg kropp. Väldigt snygg till och med. Nu passade jag på att se hur hon såg ut utan kläder. Insåg där jag såg henne i spegeln att vi är inte helt olika, minus gubbmagen förstås. Men i övrigt, slanka axlar, slank rygg, slanka ben...
Jag insåg där och då att jag kan faktiskt välja hur långt ner i det där hålet jag ska sjunka. Jag har gjort en djäkla resa, jag är inte något i närheten av lika tjock som jag var innan operationen. Det är svårt för hjärnan att förstå det eftersom den känner sig likadan som innan viktnedgången. Men om jag bevisligen ställer mig naken framför spegeln tillsammans med en person som jag faktiskt kan se är slank med kläder på och det inte är någon jätteskillnad på oss två, så måste jag försöka få hjärnan att se sanningen. Se det den ska se. Inte bli rädd, inte få panik, inte känna mig värdelös för att jag aldrig lyckas. Inte tröstäta för att jag är ledsen. Utan faktiskt ta tillvara på tillfällena när det kan kännas bra.
Och sitta och fånle av en sån enkel sak som ett träningspass. Och minnen av en helg som var super...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar