I går när svärföräldrarna åkte och Lilleman stod kvar på marken och grät hjärtskärande tänkte jag att det är egentligen för jäkligt. Vi - den moderna människan - bor långt ifrån varandra och avståndet mellan oss som människor, vi som ska föreställa stå varandra nära med hjälp av släktband, ses nån gång då och då.
Så får jag dåligt samvete för att vi inte ses så ofta, att jag tycker att det är jobbigt att åka så långa sträckor i tid och otid. Att hälsa på, vara där är kul. Men hålet i plånboken när man ska åka långt. Och tiden! Inser också någonstans i den ekvationen att när jag slutar åka och hälsa på alla människor så ses vi väldigt sällan. Återigen känner jag känslan av att vara bortvald. Och det blir ju även Lilleman som faktiskt växer ganska fort. Det finns ett litet fönster av tid innan han är så pass stor att han väljer att stanna hemma istället för att åka land och rike runt med sina föräldrar. När kompisar och fritidsintressen kommer att vara större än eventuella släktingar.
Det är en ganska svart bild som målas upp framför mig och jag sväljer klumpen i halsen av ensamhet. Samtidigt som jag lite rycker på axlarna för ansvaret är faktiskt inte bara mitt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar