Det som var mest frapperande med resan till Thailand och Hongkong, och som jag också upplevde i London men framför allt upplever efter min operation; är hur fantastiskt livet kan vara och hur många möjligheter som det bjuds på. Det kanske inte är saker som är lätta att förklara för andra eller ens ska försöka beskrivas, utan bara känslor som finns där. Jag hamnade så långt ner man kan komma och visst har jag fortfarande sviter efter min långvariga men icke behandlade depression som jag levt med så länge. Att därefter få återuppväckas och upptäcka livet är en fantastisk möjlighet. Samtidigt upplever jag det som att grunden jag står på inte är så fast. Jag är som Bambi på is. Jag vet inte om besluten jag fattar är riktiga eller väl underbyggda. Det jag vet är att om jag inte fattar beslut så kommer någon annan att fatta dem åt mig. Och så rinner saker och ting iväg.
Med det vill jag egentligen säga att det är lätt att vara glad och nöjd när saker går ens väg och jag är glad och nöjd. Men jag har inget livsrecept att dela med mig av. Gör si så blir det så liksom. Inte heller har jag en sjö att gräva ur, så vill nån mig illa så far jag illa.
I går fick jag ett litet avbräck från familjelivet i och med en mindre tjänsteresa. Den spenderades på rummet. Jag åt thaimat, blev så mätt att jag mådde illa, somnade, vaknade och läste lite i en tidning. Jag längtade efter min familj för trots att vi inte tycker lika om allt så är det den familjen jag varit med om att skapa och i min värld är den underbar.
Egentligen ville jag säga nåt helt annat med mitt blogginlägg men solen skiner i ryggen och jag ska snart åka hem. Då är allt ren glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar