torsdag 10 mars 2011

Som pånyttfödd.

Jag vaknade till en ny morgon och jag tror minsann att tiden stod stilla och alla ljud hade tystnat. Det var en sådan tyst morgon att jag kände mig som inlindad i bomull. Efter nattens kämpande så kändes det snällt mot mig själv. Jag stod länge framför spegeln idag och insåg att jag är blott en helt vanlig människa som kämpat otroligt mycket för att nå sina mål och nästan nått dit, va. Men ändå så fortsätter jag att vara elak mot mig själv och misshandla min kropp.

Tänker på att jag i går kväll åt glass med chokladsås och även om det ännu inte tagit död på någon så höll jag nästan på att stryka med. Jag fick sådan magknip och ont att tårarna sprutade ur ögonen på mig och jag kunde faktiskt knappt andas. Varje andetag jag tog var ett kippande som från en fisk på torra land och det värkte i exakt hela kroppen när jag tog det. Okej så jag tål inte glass med chokladsås. Det var väl knappast någon nyhet för varken mig eller någon annan, men jag lovar att det var definitivt inte värt det. På några som helst plan!

2 kommentarer:

Susanne sa...

Låter som när jag klämde en wienersemla häromdagen, det var lika illa. Inte roligt med sådan nära dödenupplevelser. Och jag undrar precis som du, varför gör vi så mot oss själva?

troi sa...

Ja att impulsen att äta glass med chokladsås inte har någonting med eventuell tankeförmåga kan vi väl vara överens om; vi fungerar ju ändå ganska väl i samhället...?

Lycka till med kämpandet!
/kram