Jo jag såg att några puckon diskuterade viktminskning genom operation eller motion på TV:n och jag känner att jag måste lägga in lite information som aldrig aldrig någonsin kommer upp i de där diskussionerna och som är jätteviktiga.
Jag vill börja med att säga att jag har full förståelse för att man känslomässigt ryggar tillbaka inför tanken på att göra ett så stort ingrepp som en GBP innebär. Men i nästa ögonblick sprutar botox i pannan, opererar in falska sexpack på magen och solar sig till en orange fuskbränna.
När man bestämmer sig för att göra en GBP-operation så gör man inte det för dagen, utan för livet. Det är tufft i början att lägga om sina vanor, lära sig äta på nytt, lära sig äta regelbundet och behöva leva med dumpning som också kan vara väldigt tufft. Men någongång kommer man att gå om hörnet och helt plötsligt varit opererad lite längre och förhoppningsvis lärt sig vad ens kropp tål eller inte tål. Och mycket talar ju då för att operationen arbetar för en och inte emot en eftersom man konstaterat att en större del opererade håller vikten jämfört med de som bantar genom motion och kostomläggning.
Men det jag egentligen ville tillföra debatten och som aldrig kommer upp är att operationen har andra fördelar. För min del var det så att (och detta är min högst egen tolkning eftersom jag inte är doktor) jag hade ett väldigt start överlevnadshormon i min magsäck som ständigt talade om för min hjärna att jag höll på att svälta. Vilket ledde till att så fort jag försökte göra något med min vikt, träning eller kostomläggning så blev jag lättirriterad, argsint och ibland nästan omöjlig att umgås med. Jag var aldrig en sån där glad och lycklig tjockis, utan jag var konstant vansinnig med ett och annat irritationsutbrott. Typ tre fyra gånger om dagen. Eftersom jag också på grund av min övervikt, ständigt låg på gränsen av vad jag klarade av, var det otroligt mycket i vardagen som jag fick göra på ren ilska. Ibland så satt jag i bilen och skrek och hulkade och undrade vad i helvete det var som var fel på mig, eftersom jag ständigt var förbannad. Och jag kände hur otroligt dåligt jag mådde av min ilska. Dessa ständiga utbrott.
Jag vet inte hur många gånger jag packade min väska och lämnade en gråtande sambo bakom dörren för att dra iväg med bilen för att jag helt enkelt inte orkade stanna kvar och ta emot en människas kärlek. Hur jag gasade på i 180 på motorvägen med musiken på högsta volym för att det pulserade i tinningarna på mig.
När min magsäck kopplades bort var det ungefär som att dra ner volymen på en förstärkare. Visst kan jag fortfarande bli förbannad och irriterad; men det är inte alls på samma nivå som förut. Och tack vare att jag började gå ner i vikt på riktigt så kom också orken tillbaka. Första gångerna jag gjorde något jobbigt och insåg att jag faktiskt inte behövde göra det på ren och skär ilska var som en uppenbarelse för mig. Och att jag därefter klarade av att göra någonting annat som också det var lite jobbigt. Wow!
I takt med att övervikten försvann har jag också blivit mer aktiv på ett positivit sätt, nästan så att jag har svårt att sitta still i perioder. En sak kan jag garantera; om en sån där personlig tränare hade talat om för mig att jag var tvungen att ge precis allt jag hade långt över maxgränsen innan jag fick lov att själv betala min operation och välja livet, då hade jag nog krossat honom.
Och med det också myten att tjockisar alltid är glada clowner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar