Vardagsnoteringar.

Jag tror att en av anledningarna till att jag längtar efter att få ut och resa är att där har jag möjligheten att leva ett litet stråk av vad som är mitt eget liv. Utan en massa krav på att vara kåt, glad och tacksam. Ibland när jag uppfylls av tankar som är mina egna och skulle behöva tid och plats på mig att landa i någonting som jag inte nödvändigtvis hela tiden behöver diskutera med precis alla andra utan kanske bara mig själv, så får jag aldrig den tiden. På jobbet förväntas jag (naturligtvis, jag får ju betalt...) stå stand-by.

Sen har jag tiden jag åker hem, den är helt och hållet min egen. Som jag delar med tusen passagerare... Så fort jag stiger innanför dörren i mitt eget hem så är jag som livegen. Min sambo och barn känner sig små och ignorerade om jag inte sitter och stirrar på dem hela tiden och hummar och svarar på precis allt de vill säga. När de helst vill säga det. Det är visst också min skyldighet som kvinna att laga mat och städa efter alla. Och nej jag har inget påklistrat tvång att göra det här, men om jag inte gör det så blir det ju ett jäkla liv. Då muttras det och gnälls från alla håll och kanter.

I går kväll fick jag hursomhelst nog så nu har jag satt ner foten. Om min familj vill åka med mitt tåg så får de fan skärpa till sig. Pronto!

Nu var det ju inte min familj jag skulle gnälla på för de är för det allra mesta goa och härliga och jag älskar att umgås med dem. Det är ju min familj som jag varit med att skapa men för den sakens skull så kan man ibland behöva ta några steg tillbaka.

I går såg jag ett synnerligen intressant program som handlar om kvinnor som åker till Bali och hittar en Beach-cowboy. När vi har sett sådana reportage med manliga motsvarigheter har reportagen varit smutsiga gator med fulla västerlänningar och horder av pyttesmå thailändskor. Det som jag fastnade för i reportaget var när några äldre män/kvinnor konstaterade att västerländska kvinnor inte längre ville vara kvinnliga hemma i sina länder där de dubbelarbetar utan passar på när de kommer till Bali.

Kan vi inte en gång för alla konstatera att vi alla är mänskliga? Män som kvinnor, vi är människor. Vi arbetar med de förutsättningar som vi har, där och då. Om jag är född på landet med två outbildade föräldrar och femton syskon så får jag arbeta med de förutsättningarna. Föds jag däremot i Danderyd med föräldrar som är företagsledare, som jag knappt ser om dagarna och med barnflickor som uppfostrare så får jag arbeta med det. Är det inte så?

Om jag har möjlighet att tjäna mina egna pengar och inte är avhängig en försörjare så blir jag naturligtvis mer självständig, men är just det en manlig egenskap eller är det en mänsklig egenskap? När jag var i Thailand försökte jag verkligen ta på mig de kritiska glasögonen för att se misären för vad den var, men jag hittade den inte där jag stod. Tvärtom såg jag en massa stolta människor som verkade njuta av livet. Thailandska folket är något av det stoltaste jag sett trots att de också klarar av att vara vänliga och serviceminded för oss turister som kommer dit. Jag önskar att jag hälften av tiden kunde känna mig lika stolt över mina livsval som den där vackra kvinnan som dansade sig in i mitt hjärta, vars leende och stolta ögonkast på något vis letade sig in i mitt medvetande och nu liksom inte riktigt vill försvinna.