Jag roar mig med att läsa lite i debatten om delad föräldraförsäkring och inser att det bara är de "feminister" som inte delat med sin man som uttalar sig. Som tycker att vi ska minsann lagstifta för att få det jämlikt. Egentligen tycker jag att man får uttala sig först när man är jämlik. Inte när man tar nästan hela föräldraansvaret och stressar mellan sina jobb för att mannen ska kunna luta sig tillbaka och ibland komma hem och leka med sina småttingar.
För det är först när man verkligen delat som man inser hur magiskt det egentligen är. När mitt barn ibland kallar mig mamma och ibland pappa för att det är liksom samma roll. Och kallar pappa för mamma allt som oftast. För att pappa alltid alltid alltid har funnits där. Och det är en självklarhet!
Nu ska jag förklara varför jag inte tror på en delad föräldraförsäkring. En sådan skulle innebära en ännu större fattigdomsfälla för många barnfamiljer. Därför att strukturer kan vi inte lagstifta bort. Det är fortfarande kontroversiellt att pappan är hemma från vissa arbetsplatser och det är fine om man har en svensk arbetsgivare som också är hemma med sitt barn, men i Sverige så är numera fler och fler företag utlandsägda och vi i Sverige kan inte lagstifta bort andra länders syn på jämlikhet.
Okej men nu till själva beräkningen. Föräldraförsäkringen idag omfattar 390 dagar med full ersättning. Sedan finns ett tillägg på 90 dagar som i dag ger 180 kronor (jag får 90 kronor). Ett arbetsår omfattar 260 dagar. I dagsläget delar vi lika, fifty fifty, men det finns en möjlighet för den ena parten att skriva över alla dagar utom 60 som faktiskt i dagsläget är tvingande. Detta innebär att en mamma som föder barn faktiskt kan ta ut 330 dagar med full ersättning. Detta blir i dagsläget ett år och 3,5 månader. Eftersom många pappor av olika anledningar inte tar ut sina ynka 60 dagar i anslutning till barnets första årär den genomsnittliga dagisåldern för en liten 15,5 månader...?
Vi roar oss nu med att vi har en mamma som inte kan gasa och ge hundra procent på jobbet innan hon ska föda sitt barn. Som faktiskt måste vara hemma, men som inte får sjukpenning eftersom föda barn faktiskt inte är en sjukdom i sig utan något som ingår i den normala livscykeln. Hon tar ut föräldrapenning två månader innan barnets födelse (inget ovanligt i dagens Sverige, faktiskt. Sug på den!) Då blir den genomsnittliga åldern på dagisbarn 13,5 månader...
Om vi har en tvingande lag som säger att vi är tvungna att dela på dagarna skulle den genomsnittliga dagisåldern på ett barn vars pappa inte tar ut sin föräldrapenning vara 6,75 månader (om mammman som bär barnet tvingas vara hemma två månader innan barnets födelse).
Nä säger ju alla, så skulle det ju inte vara. Mamman skulle ju vara hemma fast utan ersättning, eller hur? Tyvärr är det ju så att det som kallas för SGI-skydd som man har automatiskt i ett års tid försvinner därefter om man inte tar ut några pengar. Vilket innebär att en kvinna blir totalt oskyddad ifall hon skulle ha oturen att bryta benet eller skada sig. Dvs att en redan utsatt person blir ännu mer utsatt.
För om jag inte minns helt fel så är ju de som redan är rika totalt immuna mot en eventuell lagstiftning? Dvs är man välbärgad så spelar det väl ingen roll om man får 390, 75 eller 2 dagar betalade av staten?
Min oro är alltså inte om mamman eller pappan för den delen utan faktiskt om barnet. Vilket barn är betjänt att börja dagis vid 6,75 månaders ålder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar