Har ni någon gång suttit på toaletten med huvudet i händerna och funderat på hur ni någonsin ska orka resa er upp, sätta på leendet på läpparna och med högburet huvud gå därifrån istället för primalskrikande dra händerna i backen när ni går därifrån?
Jag har nått min gräns nu. Jag är färdiganvänd i det allmännas tjänst och jag har faktiskt ingenting mer att ge. Allt jag har är en mask som sitter klistrad över ett anlete som faktiskt inte bryr sig längre om du eller du får. Jag vill dra ner rullgardinen över rösterna som hela tiden trampar runt i huvudet och som ropar: "titta hit, titta dit så hittar du en pusselbit". Det tjuter i mina öron och jag tror just nu att jag faktiskt har alla sjukdomar. Utom möjligtvis vatten i knäna. Tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar