Det är svårt när de där sakerna som lindrade och fick tiden att försvinna helt plötsligt inte finns att tillgå. Eller de finns ju fortfarande där men kraften har avtagit. Förr kunde jag gå i affärer och kolla på kläder. Dra tyget mellan fingrarna och se potentiella möten i framtiden. Saker som hände. Känna det frasande, nystrukna, outforskade. Nu kollar jag på kläderna och jag ser trasor och fula saker som tar plats. Saker som inte borde finnas. Försvunna drömmar och pengar som gått åt till en ny fredagströja. Upprepningar och framför allt ett stort gäsp.
Jag brukar fly in i jobbet. Lägga min vinn om att vara noggrann och ge en bra förklaring så att kunden kan känna sig nöjd med ett svar. Eftersom jag förstått att de alltid velat ha ett svar. Inser att de inte vill ha nåt svar. De tar svaret och smular sönder det i små små bitar och analyserar bort minsta stavelse och betydelse. Skäller på mig för att jag har sett deras svagheter, skrapat på ytan för att jag har sett. Sår som ingen ska röra i.
Jag passar inte här längre.
Jag stoppar en godisbit i munnen och magvärken är där med vändande post. Inte ens du... suckar jag uppgivet. Vet inte vart jag ska vända mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar