I dag fick jag följa Lilleman till skolan. För han ska till tandläkaren i eftermiddag och jag klarar liksom inte riktigt av det. Att följa med honom. Och eftersom han har världens bästa och engagerade pappa så får han göra det. Vi sprider gracerna och gör det som vi är bra på och i de luckor när vi båda två suger så delar vi på ansvaret. (Och det behövdes ingen politiker som bestämde att så skulle det bara vara...)
Men jag är inte bra på att följa till skolan heller. Vi äter ihop och vi stressar inte på morgonen, det går bra, men sen när vi är där. Det skulle ju vara en ögonlapp också! Den får jag cykla hem och hämta, för den fanns inte i mitt medvetande. När jag kommer tillbaka sitter Lilleman med några flickor och leker. Vi sätter på lappen. Efteråt sitter han ensam på en stol och försöker bläddra i en bok... Jag får svälja ner den där klumpen. Jag är stark för honom också. Och jag vet att jag säkert lägger in för mycket i det här, för mycket känslor, men jag vet hur det är att vara utanför. Eller att bli utanför. Och jag som har bestämt mig för att göra allt vad jag kan för att underlätta för min store underbare pojke är den som sätter på stigmat. En snabb kram och så vänder jag snabbt i dörren och cyklar i väg.
Återvänder till min egen värld och låtsas att mina intressen är så mycket viktigare och större. Fast innerst inne så vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar