Ååååå!

Jag är hög som ett hus och samtidigt låg som en fjärt.

Jag hamnade i alla fall på en regelrätt intervju med en mycket sympatisk kvinna. Det var jag ju inte alls förberedd på. Och hur skulle jag ha förberett mig inför det; jag har ingen energi kvar. Batterierna är tomma, jag är nere för räkning och jag hankar mig fram på ren vilja just nu. Rent jävlaranamma! Så jag var hudlös och alldeles för ärlig och inte alls sådär proffsenergisk som man ska vara på en intervju när man säljer in sig själv.

Lyssna nu: säljer in sig själv.

Nä jag berättar om när jag misslyckats, om att jag försöker lära mig att säga nej. Att jag kan gå sönder som människa.

Det enda jag inte gjorde var att gå ner på knä och be om att få ett jobb. Där sätter jag minsann gränsen!

Har ni tänkt på hur nära det är mellan stor succé och ljusrosa framtid med moln och allt och ett totalt nedplockande av livet i små molekyler. Att det liksom bara finns en liten tunn linje däremellan. Du får, du får inte!

Min soulmate är där just nu och allt jag kan tänka är: och den ljusnande framtid är vår!