Livskris på väg...

Vaknade i morse och insåg att jag ville inte alls se ut som en lyxprostituerad i håret. Oj, inser att jag är sur som ättika. Jag ryser bara tanken på att nån skulle vilja ta i mig med tång precis just nu.

Jag förstår inte varför jag inte klarar av att förvalta mitt pund bättre. Kanske för jag insåg att jag inte kommer så långt på mitt pund...

Drömkvinnan

Ibland vaknar man och inser att näe, jag är fortfarande jag. Tänk om jag vaknade upp och såg ut som Kelly Carlson. Hon är verkligen min drömkvinna och jag skulle inte alls må illa av att se ut som hon. (Och ha hennes pengar och ligga med dr Christian Troy *ryser*.

Freeze

Nu har jag återigen den där känslan av att jag har glömt någonting. Något viktigt som studsar runt där i hjärnbalken. Den gör att jag knappt klarar av att sätta igång att jobba. Så jag pysslar för att se upptagen ut. Käkar en macka. Stampar på tangentbordet. Glor i almanackan.

Nu ska jag snart lägga mina papper i fina högar. Om de inte hoppar på mig först...

Och tömma papperskorgen. Då ser man mycket upptagen ut!

Surt sa räven...

Alltså mina kläder samarbetar inte med mig. Inte ett dugg. Jag köpte ett par strumpbyxor och de gick mig till knäna. Så tillbaka till affären och köpte ett par riktigt stora.

I morse när jag skulle premiärgå dem så gick de mig till knäna. Kände svetten bryta fram eftersom jag skulle lämna på dagis och till jobbet. Då har man inte tid med kläder som inte vill. Som man ska lirka med.

Nu är jag i alla fall klädd. Efter lite övertalning gick strumpbyxorna på. Men de vill sakta glida nerför låren. Som om jag inte skulle märka det...

Speechless

Idag har jag verkligen ingenting att tillägga. Känner mig just nu trött och det innebär att jag tänker sätta mig i soffan och mysa med min lille gosse. Och kolla Bolibompa.

Jag är i alla fall väldigt glad över att jag just nu känner mig lugn och stilla. Som en hjärtströmkurva hos en död. Ungefär. Inga känslostormar alls.

Just idag är jag stark!

Jag är så otroligt lycklig över att jag är opererad! Nä, en operation tar inte bort alla problem i världen och allt löser sig inte automatiskt bara för att man genomgått en operation. Men ibland blir jag bara sådär lycko-rusig, jag dansar inombords och känner mig som en mångmiljonär då jag inser att jag faktiskt fått livet tillbaka och att allt just nu är såå mycket lättare!

Jag vet att det är lätt att uttala sina känslor om överviktsoperationer, speciellt efter alla program som varit det senaste året. Ja, heck yeah, det är ju lätt att uttala sina känslor om alla som inte passar in. Det är så lätt att spotta på nån som tar upp mer plats än den ska på buss och tåg, för att inte tala om flyg. Men den som tror att det varit en lätt resa att lägga på sig 60 överviktskilon behöver nog kolla huvudet, kanske alla flaskor inte står i backen?

I vår tid så förfasas vi över de heroin-chicka, det smala anorektiska. I smyg är alla avundsjuka för man tänker att de personerna har kontroll över sitt ätande. Det innebär att vi som dragits med övervikt står på andra sidan skalan; nämligen de utan kontroll.

Ingen kan ha mer fel. Det krävs en hel del kontroll för att klara av att ge sig ut på stan för allmän bespottning.

Men idag så ler jag faktiskt åt mig själv! Jag är glad över att jag faktiskt satsade på mig själv och unnade mig livets stora gåva, nämligen livet...

(bild: terry richardson)

Telefonfobi

Jag har en väl utvecklad telefonfobi. Inte så att jag inte kan prata i telefon, det klarar jag av med den äran. Men att ringa. Jag har ibland väldigt svårt att lyfta luren och ringa ett vanligt samtal. Vanliga samtal som en fyraåring slår med vänster lillfinger, ger mig frossbrytning och jag hackar nästan tänder, så jobbigt tycker jag att det är.

Därför brukar jag föreslå min omgivning att de ska ringa till synes enkla samtal åt mig. Något de gör väldigt motvilligt. Sen brukar de ändå raljera om hur enkelt det var att ringa Skatteverket. Eller pizzerian.

För det mesta är ju personen i andra änden snäll och vänlig. Men ibland så tutar det upptaget. Eller så svarar ingen. Och då knyter jag händerna av ilska för jag inser att jag måste ta mig tid att ringa ytterligare ett samtal.

Anfallet har lagt sig...

Mitt "jag kan köpa hela världen"- anfall har lagt sig för den här gången. Tyvärr blev det lite hål i ekonomin. Men just nu är jag så snål att jag med tvekan öppnar plånboken.

Därför sitter jag och kvider för Franz Ferdinand har släppt en platta och den vill jag ha!

Motivationsproblem

Jag känner mig som ett skal som klär på sig, åker till jobbet, sitter framför datorn, åker hem igen. Sover. Äter. Tänker och drömmer. Just nu vandrar tankarna hela tiden och jag har verkligen stora problem med att koncentrera mig på det jag borde; nämligen jobbet.

Jag brukar alltid vara så himla stolt över att jag som småbarnsmorsa dragit ner på karriärstakten och försöker vila i det jag verkligen kan. Men samtidigt så blir det jag kan på mina fem fingrar också tråkigt och trist. Det är sällan några nyheter och jag vet precis hur jag ska fördela mina energier för att hinna med. Det innebär att jag har svårt att hitta motivationen till varför jag ska hit eller vad jag gör här. Ofta vandrar jag bort, antingen i tanken eller på riktigt.

En sådan omotiverad livsstil funkar ganska bra när man har lite småpengar att hela tiden spendera på små pryttlar och infall. Men när man ska spara och sanera sina lån för att kanske nå en dröm därframme. Då är det otroligt segt.

Så nu sitter jag här; två dagar efter lön och gäspar käkarna i led. Räknar minutrarna till jag får åka hem. Väl hemma får jag dock tiden att gå väldigt snabbt tills det är dags att gå och lägga sig. Städning och matlagning. Och sköta om man och barn. Då går tiden jet-e-snabbt.

Ketchupeffekten

Den berömda ketchupeffekten funkar bra vid shopping. Jag ska naturligtvis inte ha något. Och så hittar jag nåt ändå som jag vill ha. Och vips är det som att botten går ur plånboken. En massa behov pockar på och helt plötsligt försvinner pengar i en aldrig sinande ström.

Varför funkar ketchupeffekten aldrig på sparande? Man är duktig och sparar pengar och vips! Man vill bara spara ännu mer pengar och inte slösa bort en spänn. Det har aldrig hänt...

Huggsexa

Nu sparkar alla på oss.

Och det är helt sjukt. Så otroligt lojala och hängivna medarbetare som jag har runt omkring mig har jag aldrig haft tidigare. Lägg sedan till den insats som vi faktiskt gör för hela Sveriges medborgare.

Herregud, folk borde ju tacka oss på sina bara knän. Istället är det bara gnäll, gnäll och åter gnäll.

Extatisk lycka, någon?

I lördags rök vi ihop och jag tror att vi munhöggs den mesta delen av dagen. Som sambon var vaken. PMS kan vi väl kalla det. Men jag tror mer att det är en annan slags livskris.

Jag söker inte extatisk lycka. Jag vet att lyckan kommer och lyckan går. Däremot tror jag på att man själv kan ändra och förändra sitt eget öde. Jag tror också på att i mångt och mycket försöka befinna sig i nuet och njuta av den tid som är nu.

Detta hade funkat om alla tänkte som jag. Men eftersom jag är kvinna har jag också ett ständigt dåligt samvete över min avkomma. Och jag försöker verkligen vara pedagogisk, resonera, framför allt berömma och leka fram olika saker som man ska göra. Men ibland vaknar man på morgonen och känner att det är åt helvete. Man vill att hela världen ska fara åt fan och att man ska få vara själv en halv sekund, spela god musik och bara skrutta runt i en pyjamas om man så vill. Man inser att allt som kommer ur ens mun till ens underbara lille kille som för tillfället är lite busig är förmaningar och ständiga suckanden.

Här hade jag velat dra mig undan. Sätta mig på toa, lägga mig i soffan och zappa, ta bilen och köra en runda, gå eller springa ute. Vara i mitt eget sällskap. För till skillnad från många andra så gillar jag att umgås med mig själv ibland.

Men man kan inte dra sig undan en fyraåring. Jag har inte heller någon jag kan lämna honom till. Och den vuxne pappan ligger och drönar i sängen. Och struntar totalt i att vi faktiskt bestämt saker och ting på fredagkvällen. Jag drämde kaffekoppen i bordet halv ett och skällde ner den yrvakne vuxne mannen.

Som reagerar med att bli sur över att jag har dåligt samvete. Tänk om jag hade varit man. Då hade jag kunnat ligga i sängen en lördagförmiddag klockan halv ett utan att ha den minsta tanke på min avkomma och om han får frukost eller inte. Eller om nån sätter på honom kläder och borstar tänderna på honom. Eller om han har napp eller inte. Inte den minsta gnutta dåligt samvete i hela världen.

Fan, jag söker inte extatisk lycka, jag önskar jag var mer man! Så härlig tillvaron skulle vara då. Det roliga i kråksången är att gubbfan vill ha fler barn! Hahaha. Fler avkommor som jag ska ha dåligt samvete över att jag förstör ibland och som han kan ligga och dröna i drönarsängen över. Utan en tanke på morgondagen.

Jag har ju föreslagit att vi ska flytta från Stockholm, lite närmre farmor och mormor. Så när jag känner mig PMS-stinn kan åka och lämna över barnet till en leksugen mormor. Och drönarhannen kan fortsätta ligga och utan något som helst dåligt samvete kan fortsätta dröna en hel helg. Då kan jag ställa mig och laga plommonmarmelad och spela Oasis på högsta volym och njuta av att det är helg.

Men tänk, den bollen sprang han inte alls på...

Världen brinner!

Vi har en lång väg att vandra för freden,
Inom oss växer ångesten och vreden.
Och du ber mig tända lyktor men det enda jag kan erbjuda
Är en härd med fruset sot.
Och du kramar mig för allt vad du är värd
Och speciellt för att du kämpar mot ett hot...

Näe. Jag handlar ingenting!

Åter en dag konstaterar jag med glädje att jag efter en lång runda på stan kom tillbaka med noll kassar. Jag tittar på det som bjuds just nu. Reakläderna är för ointressanta och det som är intressant är inte tillräckligt billigt.

Sen har det ju kommit in en del vårnyheter. Men de är inte tillräckligt roliga för att jag ska vilja slösa mina surt förvärvade slantar på dem. Jag kollar och drar fingrarna över kläderna. Men ingen magi. Inga möjligheter.

Drömmen är över...

Idag är jag djävligt läcker!

Och kom inte och tyck att jag är uppblåst för att jag tycker att jag är det snyggaste som gått på dessa golv när jag kommer gående i knähöga svarta stövlar, leopardmönstrad glittrig kofta och pennkjol till knäna.

Först vill jag se dig vandra omkring i min gamla kostym innan du överhuvudtaget yttrar dig! Men snigg är jag faktiskt idag! Yes I am!

Bestämt mig nu...

Allt sedan jag insåg att huset jag varit och kollat på inte längre finns ute på marknaden har jag insett att jag vill verkligen ha ett sommarhus att åka till. Jag hör hur andra vittnar om att det är som att stressen rinner av en när man kommer dit. Varför skulle inte detta gälla mig?

Därför måste jag verkligen se över min ekonomi. Spara spara spara.

Jag var nere på Lindex och såg de där strumporna jag gärna vill ha, nu i min storlek. Tog dem och rusade snabbt mot kassan. Tills jag såg priset. Lommade tillbaka och lämnade dem. Alltså ska jag spara till hus så måste jag verkligen dra in på allt nu. Även rutiga snygga strumpbyxor. Som hade varit supersnygga till mina kjolar och klänningar.

Nä jag är som den ståndaktige lille tennsoldaten.

Välkommen till gubbrockens förlovade land...

Jag borde förstått vartåt det barkade när jag tyckte att Coldplays senaste var superbra; så bra att den fick ligga i stereon hela tiden.

Sambon köpte Oasis senaste: "Dig Out Your Soul" och jag har verkligen hatat bandet i alla år. Inte tyckt att en enda låt var bra. Inte en ton. Skramligt och olidligt. Tills nu. Jag ryser av välbehag och jag älskar varenda låt. Vill inte bara spela en och sen ingen mer utan jag vill sjunka ner i ett bekvämt Oasis-hav och njuta av varenda ton och varenda ton. Det är verkligen sååå bra!

Just nu sitter jag och diggar till the nature of reality. Jisses vad bra det är! Om Beatles hade funnits idag hade det låtit precis såhär!

Yes, feels like I´ve been touched by a vampire!

Coola killar

Det lektes här i kväll och två coola killar i mina solbrillor kom dansande på ett led. Lite som bluesbrothers på rymmen...

Glosögon

Idag fick jag äntligen med sambon till glasögonaffären och efter en stunds velande hit och dit så blev det bågarna jag föll för när jag första gången provade bågar någon gång i oktober.

Så snart kommer jag att bli med brillor! Det tog ju några dagar att landa i den tanken. Och att inse att man får BETALA för sånt!

I wanna do bad things with you

I lördags var vi barnfria en stund så vi gjorde det vi längtat mest av allt efter. Vi vinkade hejdå och så utbytte vi en blick och rusade därefter iväg på en lång och efterlängtad promenad runt Långsjön. Isen låg iskall och tjock och det var rena folkfesten därute. Efter en snabb promenad runt sjön bestämde vi oss för att när vi ändå kunde, slå på stort och ta ett varv till.

Förtrollad och bortkollrad...

Jag önskade mig en serie i present. Och så fick jag den.

Sorry men jag bara måste berätta att jag är totalt förtrollad och känner mig bortkollrad. Verkligheten, är den här och nu? Jag drömmer och det är kolsyra i lederna och jag förstår inte hur TV kan ha sån inverkan?

Det måste vara den bästa present jag fått på mycket mycket länge. Jag sluter ögonen och jag är där, i värmen och i träsket och gräset är grönt och träden viskar med löften om ljuva tider.

Allt känns tillåtet och varenda nerv i kroppen säger ja.

Mirakel!

Ett mirakel har skett!

Jag var i affären och skulle köpa fikabröd idag. Och lunch. Men jag hittade inget som föll mig i smaken. Så när jag skulle gå till kassorna så tänkte jag:
"Om jag skulle köpa Vinterkatten, mitt favvogodis?"
Så kom nästa tanke, blixtsnabbt:
"Näe. Jag är sugen på mat nu!

Inget godis således.

Landade i en köttaffär och köpte en otäck biff som vid varje tugga växte i munnen och smakade rökigt och blaskigt om vartannat. Mätt blev jag i alla fall! Men gott? Näe knappast. Smaklökarna dansade inte direkt can-can i munnen.

Vad är det för en dag?

Vad är det för en dag? Vad är det för en dag?
Nej, det är ingen vanlig dag, för det är ...


*sjunger och nynnar*

Städ-dille

Ni vet den där känslan. När man sitter på Malaysias flygplats och det ekar nästan tomt och tyst och två ensamma städare går runt och putsar på en rulltrappa, mellan varenda steg borstar de noggrannt för att det ska bli alldeles rent. De drar med moppen över mellanrummet mellan rulltrapporna och det blir skinande och blänkande. Som nytt.

Samma känsla upplever jag när jag kliver in på jobbet, på Forum Nacka. Rulltrappan är helt nystädad, det är fortfarande fuktigt på den svarta plastmattan. Längre fram går två sterila målare med helt nya vita kläder och de drar varsin roller över den vita väggen, som blivit lite solkig efter alla människor. Nu blir den kritvit och ljudet ekar liksom tyst av våt roller över jämn vägg.

Jag blir så lugn och avslappnad. Det är rent och fräscht och blicken kan glida över de blanka ytorna utan avbrott. En luttrande reningsprocess.

Sura bilar

Jag läser med stort intresse att de sura bilarna (de är fantastiskt goda!) ger sår i munnen när man äter mer än en påse. Vissa vittnar till och med om att tungan sväller upp. Många av dessa konsumenter har nu oroligt skrivit till bilfabrikanten för att fråga om det verkligen ska vara så. Att man kan tillverka ett godis som ger sår i munnen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2309499.svd

Nu väntar jag med stort intresse på nästa artikel som handlar om att bananrepubliken Chiquita har blivit uppringd av oroliga konsumenter:

-Godmorgon och välkommen till headoffice! Vad kan jag stå till tjänst med?
-Hej! Jo det är så att jag åt en färsk ananas häromdagen...
-Jamen vad trevligt! Den var väl söt och god?...
-Ja, det var den förvisso...
-Och saftig naturligtvis?
-Ja. Men jag fick liksom sår i munnen. De grova fibrerna har gjort att min tunga nästan helt svullnat upp. Ska det verkligen vara så?

Nu längtar jag efter lite sånt här!

Zorbing! Oj vad kul det var!

TV-kvällen tisdag 13 januari

TV-kvällen började med att jag missade 20 minuter på Top Modell 11. Sambon gnölade naturligtvis och skulle i detalj veta vad som är så intressant med Top Modell. Det är ju väldigt svårt att förklara för nån som inte är insatt; men jag älskar verkligen att se programmet. Vad det är som biter tag i mitt intresse vet jag egentligen inte. Men jag brukar längta till fotograferingen och därefter juryns bedömningar.

I pauserna tvingades jag se ett program med några munkar som tydligen var datoriserade. Den ena munken sa lite melankoliskt att han inte riktigt visste om datorn avlastade honom från jobb eller i sig skapade nya jobb för honom. Det var ju riktigt underfundigt sagt!

Sen intresserade vi oss för ett program, vars idé är att få dryga Stockholmare att få upp intresset för Nyköpings bostadsmarknad. Haha, här finns det minsann också fina hus som kostar skjortan! Sambon började genast kolla upp objekt på nätet för han menade att läget är ju ypperligt om vi vill ha en liten sommarstuga. Pha!

Musikministeriet på tvåan därefter var ganska intressant. Jag tyckte att vi fick se alldeles för lite av den där videon där Rammsteins Till Lindeman var i det närmaste naken. Och långhårig. Jag får väl lära mig att leva med det där långa håret... Men alltså jösses vad hans kropp är stor och glansig.

Här skulle jag egentligen gått och lagt mig, men efter ihärdigt zappande fastnade jag framför ett program som var en google-utbildning. Jag drar mina egna slutsatser att Google måste vara ett av världens mäktigaste företag. Kanske det mäktigaste? Dock kändes reklampauserna för många såhär sent på kvällen att jag faktiskt gav upp efter en stund och gick till sängs.

Fan. Jag borde byta yrke till TV-recensent!

Flugan

Just nu känner jag mig precis som den där flugan som har fastnat mellan två glasrutor. Utanför ena rutan skiner solen från en blå himmel men det är frostkallt. Bakom andra rutan sitter jag i ett varmt rum, men här finns ingen mat och inget kul.

Allt som hörs är radions skval.

Och ljudet av tangenter som trycks ned...

Må bra på jobbet.

Visst, många gånger är jag väldigt understimulerad och jag leker ständigt med tanken att jag kanske skulle pröva vingarna någon annanstans. Men det ska ju i så fall vara något jag går in i frivilligt, vill jag väl tillägga.

Men förutom de brasklapparna måste jag ändå tillstå att jag trivs ohyggligt bra på mitt jobb. Jag vet vem jag är och jag har mina arbetsuppgifter som jag sköter och jag är riktigt bra på det också. En vacker dag kanske man får betalt efter sin förmåga, men i väntan på det så lutar jag mig tillbaka i stolen och njuter av jobbet.

Snart över.

Nu är snart denna dagen över.

Nu är snart livet över!

Börjar bli dags för mig att gå på lokal igen. Vilken lokal som helst duger...

Illamående

Jag mår just nu väldigt illa över mig själv.

Den här matchen förlorade jag...

Rastlös och olust.

Bara att ta mig till jobbet idag kändes som ett helt företag. In i det sista sprang jag fram och tillbaka och velade mellan busshållplatserna. Jag tänkte genast att jag hade ångest. Det säger jag om mycket. Jag har ångest.

Sen slog jag upp ångest (på kul) och började gräva lite djupare i mitt känslospektra. För jag har inte sådan ångest att det fysiskt gör ont i min kropp. Eller att hjärtat slår snabbare. Jag har mer svårt att resa mig upp från stolen. Sitter och stirrar rakt ut i luften, men tycker samtidigt att det känns oerhört trist och tråkigt.

Jag har olust inför att sitta här just nu. Skulle hellre vilja ligga ner och bara läsa en bok. Eller lyssna på musik och se på film.

Jag är samtidigt så rastlös att det hela tiden känns som att jag är på väg någon annanstans. Fast jag sitter ju här.

Det blir alltid så när jag ska sluta med mina beroenden. När jag slutade röka insåg jag att själva rökandet var mitt liv. Att planera för nästa cigg, att ta fram den ur asken. Tända den och dra ner första röken i lungorna. Andas ut och dö en smula. När jag slutade röka insåg jag att helt plötsligt fick jag en massa tid över. Tid som skulle fyllas av någonting och eftersom jag är ganska overksam när jag inte är stressad och jobbar så blev det väldigt mycket tid över.

Ätandet fick då en mycket större plats i mitt liv och efter operationen har också dessa eviga shoppingpromenader fått stor plats. När jag för tillfället glömmer bort här och nu och bara ser möjligheter och drar tyget på ett nytt oanvänt plagg genom mina fingrar och drömmer mig bort.

Det är ett djävla helvete att inte ha tillräckligt med pengar för att kunna ha ett beroende! Nu när jag under detta året bestämt mig för att sanera min ekonomi och inte längre bara drömma om att vara smal, känner jag mig rastlös och uttråkad med stor olust inför allt jag ska företa mig. Jag tycker helt enkelt att allt är lite tråkigt. Bara genom att tänka tanken att jag skulle dra ut på stan och spendera mina sista slantar gör att en solglimt letar sig genom molnen. Att föreställa mig hur jag går ner till affären och köper lakritsfudge får hjärtat att slå extraslag av extas och lycka. Men genom att ge efter för mina lustar blir jag inte rik och smal.

Jag får nog fejsa problemet att jag helt enkelt inte står ut med mig själv som person.

Osynlig

Jag känner mig just nu väldigt ledsen och uppgiven.

Inser just att jag lagt år av mitt liv på att hjälpa och finnas till för andra. Som belöning blir jag behandlad som om jag är osynlig. Jag har dessutom fått höra ganska elaka saker om min personlighet.

Jag har inga ord längre.

Men jag känner mig verkligen decimerad och fördummad och helt enkelt väldigt osynlig. Ibland funderar jag på om människorna i min omgivning helt enkelt är onda. Men jag landar i att de är så fulla av sig själva att de helt enkelt inte ser människor runt omkring dem och därför tycker att det är en skitsak att förklara sig i ett pm, telefonsamtal, mail eller sms. Och därför struntar man helt enkelt i att se en medmänniska. Som funnits för dem år ut och år in.

Nä, jag tror jag ställer mig i regnet. Så ingen ser att jag gråter...

Sannings-sägare

En del människor är så stolta över att de alltid håller sig till sanningen och säger sanningen. Jag hade en sådan klasskamrat en gång i tiden. Alla fick höra sanningen om sig själva. Även om jag inte frågade efter den, fick jag höra om jag hade fula kläder på mig. Om jag hade råkat spilla på mig så sa hon sanningen. Om jag hade ett beteende som inte passade in i de trånga sociala normer som vi hade i skolan, då fick vi alla höra sanningen.

Ja, det var verkligen härligt och uppfriskande med all den där ärligheten. För henne måste alla vi andra framstått som förljugna lögnhalsar.

Det finns ju ett skrå som består av historieberättare. Människor som har som uppgift att trollbinda sin omgivning med att berätta historier. Historier som ibland bara är ren underhållning och ibland kan lära oss ett och annat om vår omgivning. Är en historieberättare någon som vi ska betrakta som en lögnare? Eller ska vi vara glada över att det finns de som kan använda orden precis som en konstnär använder färg på en vit duk?

Nyår

Eftersom jag inte är så snabb med kameran kommer här ett litet smakprov från nyårsafton. Jag har tagit på mig en kofta då jag fryser...

Väl utvecklad musiksmak

Jag anser mig själv ha en väl utvecklad musiksmak. Jag lyssnar på olika genrer och gärna på grupper som Glasvegas, Fatboy, Kent, Säkert och Midnight Juggernauts.

Men för det mesta finner jag mig själv lyssnandes på skval. "I got you babe". Och reklamginglar på den där radion som står på hela dagarna här i grottan. Skulle jag stänga av kollegans radio skulle vi sitta och lyssna på det monotona ljudet av luftpumpar som går hela dagen. Har ju själv begåvats av ett sånt utsug på det gröna taket precis där jag sitter. Inte för jag har nån nytta av det för här är kallt som Sibirien.

Det som gäller är att helt enkelt jobba sig varm. Sjungandes:

If you want my body and you think I'm sexy
come on sugar let me know.
If you really need me just reach out and touch me
come on honey tell me so.
Tell me so, baby.

http://www.youtube.com/watch?v=-N_jlF-sRqk

REA?

Jag gick en runda för att kolla rean.

Måste dock säga att jag är lite besviken. 30-50% på vissa kläder?

Alltså rea för mig är när man åker till Kosta och tjackar lite kläder. Kjolar som har kostat 3 600 spänn och som nu kostar 150 kronor. (I skrivandets stund känns inlägget helt plötsligt välbekant.)

Svägerskan köpte tre par stövlar för samma pris som normalt ett par kostar. Brorsan frågade oroligt hur många par stövlar en kvinna egentligen kan ha?

Jag tror vi får skicka affärsinnehavarna i vårt stora tomma centrum till välfyllda Kosta. Så de får lära sig ett och annat. Om reor alltså.

Cajunkyckling till lunch

Det blev kycklingfilé med stekt potatis och rödvinssås. Inte särskilt billigt. Gråter smaklökarna? Nja, men maten har helt klart mersmak och jag äter och äter. Lägger ihop lådan och så lyfter jag gaffeln en gång till.

Det bästa med maten är helt enkelt att den ger en mättnadskänsla som håller i sig länge. Länge.

Snart så. Bara att vänta lite till.

Glasvegas

Jag läste att Glasvegas kommer till stan den 6 mars. Jag hoppas att det inte blir utsålt innan lönen den 26 januari. Då ska jag köpa en biljett.

Eller om nån vänlig skäl kan skänka mig en. Jag har ju trots allt snart födelsedag.

Om nån har tips på när Rammstein landar i Sverige så tas även sånt tips emot. Jösses vad jag ska stå längst fram och dregla. Jag menar digga...

Jakten på lunch...

Nu börjar den snart... Jakten på att hitta något att äta till lunch.

Det ska inte vara för dyrt, det ska vara nyttigt och inte ta för lång tid att få. Det ska mätta gott. Det ska dessutom vara ofantligt gott så att alla smaklökar reser sig i givakt.

Hjälp?

Nytt liv!

Jag har fått ett nytt liv utan ständig tandvärk. Visserligen klämmer det lite och jag känner att tandköttet läker ihop. Jag inser att jag just nu, fast jag inte sitter och asgarvar direkt, är en ganska lycklig människa.

Jag kanske verkar vara avslappnad och bakåtlutad i min framtoning, men i hemlighet så har jag bestämt mig för att leva efter the secret. Utan att ens ha läst boken.

Så i år är jag djävligt rik, smal, (ja, jag vill bli som ett streck. Typ) eldar i en kamin på sommarstället, tvåbarnsmorsa med riktigt mycket självvald fritid. Jag har som grädde på moset också tänkt mig att bli fri från mitt ständiga godisätande och bli en spara. Jajamen, jag som varit en shopoholic ganska länge ska alltså bli fri från denna ovanan.

Glömde jag nämna att jag ämnar hitta tillbaka till lusten också?

Realisations-stress

Jag blir lite stressad av att det är januari och det råder rea i i stort sett alla affärer. Jag slås av tanken att någonstans därute går jag miste om ett fynd för att jag sitter här. Men sanningen är att det är ingen idé att jag ger mig på jakt efter fynd eftersom ekonomin är lite ansträngd såhär i början av januari.

Det här med att väga sig...

... det kommer bara att leda till nåt ont.

Jag satte på mig nytvättade jeansen och visst stramar de i midjan. Får väl bekräftat dårå att jag också lyckats lägga på mig något julgodiskilo. Vill gärna ställa mig på vågen och få det bekräftat. Hela jag är en enda impuls att ställa mig på vågen, förresten.

Jag har kommit på att anledningen till det är att jag egentligen hoppas att jag har gått ner nåt kilo så att jag inte har så djävla långt till den där normalvikten, men stramet i byxorna skvallrar om att jag kommer att bli ledsen och deprimerad av att ställa mig på vågen.

Och om jag nu skulle väga mig och upptäcka att jag väger lika mycket eller mer än förut; då skulle jag ju bara bli väldigt ledsen och deprimerad och tycka att jag är den sopa som jag redan tycker jag är och borde hållas borta från mänskligheten.

Om jag skulle väga mindre än jag gjorde förut (och därmed vara närmre mitt normalviktsmål) så skulle jag visserligen få bekräftat att det är bra med havregrynsgröt på morgonen och tandvärk sådär i största allmänhet. Men sen då? Då är det bara till att fortsätta på inslagen väg, dvs äta bra och nyttigt som jag redan gör.

Så; vad lärde vi oss då av det här? Att väga sig kommer bara leda till nå't ont. Något ledsamt. Jag behöver fortsätta att äta bra och nyttigt och för min egen själs skull; för att jag ska må bra och gilla mig själv; bör jag ju också trappa ner lite grann på det onyttiga som jag inmundigar. Jag har ju liksom lördag alla veckans dagar.

Semestrar

Ibland drabbas jag av något som heter additionsstress. Det innebär att jag lyssnar på alla som varit på semester, lägger ihop det, tänker att alla har kul utom jag och så får jag stress.

Nu tänker jag att alla utom jag har varit i Thailand över vintern, firat nyår i Italien och ligger just nu och lapar sol på ett kryssningsfartyg i Karibien. Jag vet inte vilket som är värst. Förrresten glömde jag kategorin fän som snart ska åka på semester? Jag bläddrar i glassiga kataloger över härliga semesterresor och känner mig djupt stressad för att jag sitter här och jobbar när det är flera minusgrader och snö ute.

Tandläkartid

Jag har fyllt hela dagen med saker som jag bara måste göra. Innan jag ringer. Som att få koll på ekonomin. Drömma om pengar. Planera jourande. Sortera mailen. Fatta beslut. Sen skulle ju samtalet ringas.

Nu har jag i alla fall en tandläkartid i handen. Jisses den sitter som gjuten.

Det blir väl förhoppningsvis lite mindre absinth framöver...

Mer frihet!

Mer frihet till folket! I alla fall mer ledig tid till mig!

Sitter och försöker tänka positiva tankar när det endast är 150-någonting dagar kvar till eventuella semestrar.

I går på hemvägen från Eksjö svängde vi förbi Linköping för att hälsa på ett par kompisar som vi inte träffat på 14 (!) år. Vi satt i deras kök och käkade hemlagade scones och en underbar marmelad som väninnan svängt ihop av plommon och ingefära. Jag njöt av att det kändes som att tiden stannat där och då. De såg precis likadana ut som för 14 år sedan och jag ler vid tanken på att jag alltid gillat dem och den enorma energi som detta par utstrålar. Jag har ju själv alltid varit den där dystra smått negativa personen medan hon alltid så länge jag kan minnas varit fylld av sådan positiv energi. Ingenting är omöjligt liksom. Och visst smittar energin av sig.

Jag har länge tänkt att jag sitter och stirrar på vita papper som väntar på att fyllas av äventyr och text. Men så är det verkligen inte! Boken jag stirrar in i är fylld av vackra bilder och bokstäver och det man sår får man i mångt och mycket skörda. Jag tror helt enkelt att det är så att det är svårare att skörda än att så och därför lutar jag mig så sällan bakåt och njuter av stunden utan jag hoppar raskt vidare in i nästa utmaning. Därför försöker jag tvinga mig själv att bara finnas i stunden. Just nu. Och kanske le lite åt ett möte i gårdagen!

Tipspromenad

Idag gick vi en tipspromenad. Solen sken och marken var härligt vit.

11 rätt fick jag, tack vare att jag inte visste vart Melodifestivalen ska gå i år. *mutter*

Men livet trampar på och man vet aldrig vad som kommer att hända framöver. Jag och sambon har i alla fall varit runt och kollat lite stugor i området...