Extatisk lycka, någon?

I lördags rök vi ihop och jag tror att vi munhöggs den mesta delen av dagen. Som sambon var vaken. PMS kan vi väl kalla det. Men jag tror mer att det är en annan slags livskris.

Jag söker inte extatisk lycka. Jag vet att lyckan kommer och lyckan går. Däremot tror jag på att man själv kan ändra och förändra sitt eget öde. Jag tror också på att i mångt och mycket försöka befinna sig i nuet och njuta av den tid som är nu.

Detta hade funkat om alla tänkte som jag. Men eftersom jag är kvinna har jag också ett ständigt dåligt samvete över min avkomma. Och jag försöker verkligen vara pedagogisk, resonera, framför allt berömma och leka fram olika saker som man ska göra. Men ibland vaknar man på morgonen och känner att det är åt helvete. Man vill att hela världen ska fara åt fan och att man ska få vara själv en halv sekund, spela god musik och bara skrutta runt i en pyjamas om man så vill. Man inser att allt som kommer ur ens mun till ens underbara lille kille som för tillfället är lite busig är förmaningar och ständiga suckanden.

Här hade jag velat dra mig undan. Sätta mig på toa, lägga mig i soffan och zappa, ta bilen och köra en runda, gå eller springa ute. Vara i mitt eget sällskap. För till skillnad från många andra så gillar jag att umgås med mig själv ibland.

Men man kan inte dra sig undan en fyraåring. Jag har inte heller någon jag kan lämna honom till. Och den vuxne pappan ligger och drönar i sängen. Och struntar totalt i att vi faktiskt bestämt saker och ting på fredagkvällen. Jag drämde kaffekoppen i bordet halv ett och skällde ner den yrvakne vuxne mannen.

Som reagerar med att bli sur över att jag har dåligt samvete. Tänk om jag hade varit man. Då hade jag kunnat ligga i sängen en lördagförmiddag klockan halv ett utan att ha den minsta tanke på min avkomma och om han får frukost eller inte. Eller om nån sätter på honom kläder och borstar tänderna på honom. Eller om han har napp eller inte. Inte den minsta gnutta dåligt samvete i hela världen.

Fan, jag söker inte extatisk lycka, jag önskar jag var mer man! Så härlig tillvaron skulle vara då. Det roliga i kråksången är att gubbfan vill ha fler barn! Hahaha. Fler avkommor som jag ska ha dåligt samvete över att jag förstör ibland och som han kan ligga och dröna i drönarsängen över. Utan en tanke på morgondagen.

Jag har ju föreslagit att vi ska flytta från Stockholm, lite närmre farmor och mormor. Så när jag känner mig PMS-stinn kan åka och lämna över barnet till en leksugen mormor. Och drönarhannen kan fortsätta ligga och utan något som helst dåligt samvete kan fortsätta dröna en hel helg. Då kan jag ställa mig och laga plommonmarmelad och spela Oasis på högsta volym och njuta av att det är helg.

Men tänk, den bollen sprang han inte alls på...