... det kommer bara att leda till nåt ont.
Jag satte på mig nytvättade jeansen och visst stramar de i midjan. Får väl bekräftat dårå att jag också lyckats lägga på mig något julgodiskilo. Vill gärna ställa mig på vågen och få det bekräftat. Hela jag är en enda impuls att ställa mig på vågen, förresten.
Jag har kommit på att anledningen till det är att jag egentligen hoppas att jag har gått ner nåt kilo så att jag inte har så djävla långt till den där normalvikten, men stramet i byxorna skvallrar om att jag kommer att bli ledsen och deprimerad av att ställa mig på vågen.
Och om jag nu skulle väga mig och upptäcka att jag väger lika mycket eller mer än förut; då skulle jag ju bara bli väldigt ledsen och deprimerad och tycka att jag är den sopa som jag redan tycker jag är och borde hållas borta från mänskligheten.
Om jag skulle väga mindre än jag gjorde förut (och därmed vara närmre mitt normalviktsmål) så skulle jag visserligen få bekräftat att det är bra med havregrynsgröt på morgonen och tandvärk sådär i största allmänhet. Men sen då? Då är det bara till att fortsätta på inslagen väg, dvs äta bra och nyttigt som jag redan gör.
Så; vad lärde vi oss då av det här? Att väga sig kommer bara leda till nå't ont. Något ledsamt. Jag behöver fortsätta att äta bra och nyttigt och för min egen själs skull; för att jag ska må bra och gilla mig själv; bör jag ju också trappa ner lite grann på det onyttiga som jag inmundigar. Jag har ju liksom lördag alla veckans dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar